Helt
plötsligt ser du henne i dig. I din hand som hänger i luften.
Sättet den är vinklad på. Med handflatan lite halvt uppåtvänd
och fingrarna tätt sammanhållna. Helt plötsligt hör du hans röst
eka i din. Exakt samma fras, uttalad med exakt samma betoning. Tiden
står still och du glömmer vad det var du egentligen höll på med i
nuet – vad som ledde fram till att du gjorde som du gjorde, eller
sa det du sa. Du har blivit som dem.
En
gång lovade du. Med handen på hjärtat. Svor dyrt och heligt. Att
du aldrig skulle bli som dem. Någonsin. Inte i någonting. Inte göra
samma missar som de, använda samma uttryck, stagnera som de. Och du
lyckades. I det mesta. Du gjorde medvetet andra val. Undvek de
uppenbara fallgroparna. Väjde för de banala fällorna de omedvetet
gillrade. Du kryssade dig fram genom rum efter rum av de stelnade
normernas museum. Skickligt medvetandegjorde du andras misstag.
Bra
dagar kände du dig unik. Dåliga dagar som en dålig karbonkopia av
något som var mycket större. Du valde även här. Valde att räkna
de bra dagarna. Ty, att räkna de dåliga dagarna hade ett helt eget
rum inrett i normernas museum. Och du var ju inte som de. Ända tills
du står där. Med handen lyft i en gest och med rösten fylld av
ekon från förr. Och det slår dig. Att trots ditt unikum, är du en
upprepning. En refräng. En unik refräng.
För.
Man är den man är. Man har den historia man har. Punkt. Varken
sämre eller bättre. Det spelar ingen roll vart man flyttar. Hur
många gånger man byter namn, identitet. Gör klassresor. För man
är den man är. Och när du står där, drabbas av insikten och
accepterar den – DÅ, först då, är du verkligen fri från den.
För
då kan du växa och bli en egen person. Hela du. Med en historia.
Som innehåller gott och ont. Men med makt att välja. En ny
inriktning. Då kan du lugnt flytta – eller bo kvar. För vad andra
tycker eller anser eller placerar in dig i kommer inte spela någon
roll. För då har du, på djupet, blivit du. Med nya verser att foga
till de gamla och med återkommande refränger. Som inte längre
kommer att göra ont att lyssna på.
"Du kryssade dig fram genom rum efter rum av de stelnade normernas museum." Vilken mening! Den gick rakt in i hjärtat - så vacker, så insiktsfull, så poetisk.
SvaraRaderaPlötsligt hör jag min mamma i mina ord, ser min pappa i min kropp. Jo, vi är refränger, men förhoppningsvis inte i misstagen.
Oj hur många gånger har man inte lovat sig själv att inte bli som dem....men misslyckats. Jag är glad när att jag nu kommit till insikt att jag vet när jag är/låter som de. Då kan jag välja...
SvaraRaderaJo det är inte utan att jag känner igen mig. Det tar tid att förstå vem man är/varit och hur man kan göra istället. Underbar bild! kram
SvaraRaderaDu skriver helt fantastiskt Monika, hoppas att allt är bra med dig och grabbarna stor kram Diana
SvaraRaderaUnderbart skrivet!
SvaraRaderaKram, kram
Oh, så sant du skriver! Jag brottas med min mammas läggning för oro och min pappas brist på tålamod och jag ser hur dottern utvecklas till den flicka jag kunnat bli om mina föräldrar tillåtit det. Samtidigt undrar jag vad i mitt beteende som ändå hämmar hennes väg till total blomstring och om min något överväldigande personlighet kanske drabbar min mer tillbaka dragna son ännu värre... Men vi blir alla unika, i vår blandning av ärvt och eget...
SvaraRaderaJa du tangerade mitt inlägg fast som du :) för du är så mkt mer poetisk ån vad jag är. Minns vårt samtal... nångång under våra 6-7 timmar i ditt kök talade vi om det här.
SvaraRaderaÅ visst är det så.... jag har pappas sarkastiska, ifrågasättande lite hårda läggning som ibland än idag kan såra mej. Mormors ängsliga o bittra drag. Men vi har ändå lyckats bättre. Våra barn... kommer vara än helare som föräldrar.
Kram på dej hjärtat/ A
MÅnga varma midsommarkramar ifr underbart solbadande Dalarna till Bästkusten och Finaste M !!! Mia
SvaraRadera