Att skriva 100 inlägg

Det är det hundrade inlägget – på den här bloggportalen. Tänk, hundra tankar av ingenting och allting. Av stort och smått. Och ödmjukast inser jag att det faktiskt finns sådana som följer mig, i alla fall med jämna mellanrum. Det är stort det. För inte skriver jag egentligen om sådant som skulle kunna förändra världen. Om sådant som skulle kunna omstörta våra verkligheter. Nej, inte alls. Och inte skriver jag om vem jag är. Utan bara om det jag tänker. Men kanske är det så att jag är det jag tänker? Vem vet?

Om någon undrar så kan jag berätta att jag skriver mina texter direkt. Sittande på en divan-del i en soffa framför en öppen spis. Ibland värmer dess eld mig, men nu, under ljusa sommarkvällar, vilar den tyst och jag riktar min blick ut genom det stora franska fönster jag har vid min sida. Jag tittar på min spirea, på syrenen, på aklejorna utanför. Och låter tankarna vandra. Fritt.

Irl – in real life – är jag oftast ytterst stridbar. Drar mig inte för obekväma sanningar och inte heller för att höja rösten för de som inte har en egen. Med åren har jag dämpat mitt patos en aning, men misströsta inte. Det är enbart för att mina antagonister inte skall kunna mäta min styrka i en prolog. Så istället för att skjuta direkt, bidar jag numera min tid. Studerande den andre.

För man lär sig väldigt mycket om människor och om olika sätt att se på saker och ting, olika sätt att förhålla sig till ämnet om man kan hålla sig i bakgrunden till en början. Det har jag lärt mig. Blivit bättre på. Och om man ser på alla man möter som människor, fast var och en med sitt bagage, sina erfarenheter, kan man också få ner samtalet på en kommunikativ nivå. Där möjligheten för två kontrahenter att mötas är större.

Men. Det är irl det. Här bara tänker jag. Funderar jag. Och ni läser ändå. I alla fall ibland. Fantastiskt. Och vet ni vad? I en perfekt värld – sådan där som finns i botoxfixade tv-serier – så skulle jag vilja sitta på min divan och fundera hela tiden. Jämt. Och kunna leva på det. Men. Irl fungerar det inte så. För precis som alla pojkar vill bli fotbollsproffs (och många flickor med) och många tonårstjejer vill vara med i Top Modell/bli sångerskor/skådespelare är det många medelålders damer som vill bli navelskådande författare. Och då måste man utmärka sig. Eller sälja sig.

Därför fortsätter jag med bloggandet. Tills jag blir för trött. Och fortsätter att vara stridbar i mitt yrke och som förtroendevald. Så länge jag orkar.

Hoppas ni har en härlig midsommardag!