Att misströsta

Allt har hänt slag i slag. Inte en minuts ro. Först det ena och sedan det andra. DU har knappt hunnit andas ut förrän nästa katastrof drabbat dig. Precis när du kommit upp till ytan, känt dig levande, har du slagits tillbaka ner i kvicksanden. Och där trampar du – allt tröttare.

Ser på dig att du är trött. Och ledsen. Illa till mods över din situation och uppgiven. Du förebrår dig själv och beskyller dig för att vara oförmögen. Till och med lite otacksam. För visst har livet givit dig lite ljuspunkter, några saker att vara stolt över. Dina fina barn till exempel. Du ler när du talar om dem. Men sedan drar tröttheten en grå skugga över ditt ansikte.

Du misströstar. Undrar om lyckan bara var såhär? Små, mikrokorta andetag i en räcka av sammanfallande korthus? Var det kanske allt? Kanske var det inte meningen att man skulle vara utvilad, lugn i själen och utan en konstant oro? Kanske var det så här det var tänkt? Och allt annat var en redigerad iscensatt show på illusionernas estrad? Så du misströstar.

Du. Det kommer att vända. För olyckor och katastrofer varar inte för evigt. Precis som lycka och tur inte heller varar för evigt. Det kan se olika ut för olika människor, under olika tider, men en sanning som håller är att inget varar för evigt. Inte lycka och inte olycka. Så. Bida din tid. Vänta ut den. Och medan du väntar, ta vara på de korta stunder av ljus som ändå finns. Den sekunden, eller dagen av lycka gör att du orkar flera dagar av olycka.

Sov gott min vän – och alla andra!