Att åkalla himlarna

Dagen har kommit och gått. I gott sällskap ömsade jag mitt skinn och slickade mina sår. Kramperna har släppt för denna gång. Viktiga princip beslut har tyst fattats i mitt inre.  Så. Jag mår bättre. Men energin är slut. Därför bjuder jag på ännu en repris. Om min älskade morfar. För det var farmor och morfar som var de trygga hamnarna för mig. Även om de inte bodde nära. Farmor i grannstaden, morfar i en liten by mitt i svajande majsfält i södra Europa. Det här handlar om honom:

Han var död. Ofrånkomligt död. Det var slut. Hon visste det. Hade vetat det en tid. Men nu var det så definitivt. Hennes mor hade kommit hem igen, ifrån morfaderns sjuk- och dödsbädd. Nästan tre veckor hade hon varit iväg och nu hade hon kommit hem – dödstrött. Vardagsrummet var fullt av folk, mest kvinnor, som alla kommit för att hålla en vaka över den dödes själ. Och för att visa sin respekt för honom via sin omtanke om hans dotters familj.

Hon, dotterdottern, stod i valvet in till vardagsrummet. Dold för de sörjande bakom gardinen som hängde ner som en slöja. Som femtonårig kändes deras sorg konstig. Lite avslagen. Kanske lite oäkta. Men hon tillrättavisade sig själv, hon hade ingen företrädelserätt att tolka eller värdera deras känslor. Hon kunde bara bearbeta sina. Våg efter våg av en enorm saknad efter morfadern sköljde över henne och hon tog stöd med ryggen mot väggen och sjönk ihop. Sittande på golvet, dold av gardinen lyssnade hon så till sin mors berättelse om morfaderns död. Och hon grät. Och grät.

Han dog, 65 år gammal. I cancer. I alla mjuka organ i kroppen. En ovanlig, elakartad cancer som hade ätit upp honom systematiskt. Tagit ifrån honom hans kraft, styrka. Hans lyster och sken. Ty, han var en mycket ovanlig man. En av alla änglar som vandrar på jorden. Som spred glädje, gav ro och frid åt alla som fick förmånen att vistas i hans närhet. Ungdomarna slogs om att få arbeta vid hans sida ute på fälten. De yngre männen gjorde gärna hans arbete om han i utbyte lovade att ge dem berättelser. Kvinnorna kände att han kunde råda dem i allt.

Morfadern var en av de mycket sällsynta berättarna. Från sagornas tid. Hans berättelser bota oroliga sinnen och hans leenden kvävde sakta ilskan hos den galnaste man. När budet nådde ut i byn – att han dragit sitt sista andetag i det lilla sovrummet, i det lilla huset där ute bland majsfälten, började man vallfärda dit. Gammal som ung. Alla ville ge den döde mannen en sista gest av respekt. Även barnbarnens vänner hade tagit sig dit. De hade stannat i dörren, invid kistan med den döde och med brutna röster bett änglarna ta emot farbror János. Att de skulle ta hand om honom. Stora, unga pojkar och tonåriga flickor. Alla älskade de honom.

Hans dotter berättade om natten han dog. Hon och hennes syster hade vakat i en vecka. Dag och natt. Deras mor hade brutit ihop för längesedan. De turades om att försöka ge honom dricka. Mat. Vända på honom i sängen. Men i en vecka hade han varit okontaktbar och läkaren hade bara att meddela att han skulle dö. När som helst. Hon hade somnat i fåtöljen bredvid hans sida. Plötsligt, mitt i natten, vaknade hon med ett ryck. Rummet var fyllt av ett sken och vid garderoben stod hennes far.

Sakta reste hon sig med ögonen riktade mot honom. Han stod upp och sträckte ut vecken på en svart kavaj. När han upptäckte att hon var vaken tittade han rakt på henne och sa: ” Änglarna har kommit för att hämta mig. Denna kostym skall jag ha på mig”. Hon försökte protestera, leda honom tillbaka mot sängen. Mycket bestämt hade han då frigjort sig ifrån hennes hand och med oseende ögon hade han fortsatt mot dörren, genom förmaket och ut på gården.

Hon följde efter. Oroligt och med en obehaglig känsla i kroppen. På gården möttes de av en besynnerlig dimma. Den verkade tjockan på vissa ställen och tunnas ut på andra. Så vände han sig mot henne: ”Ser du inte? Ser du inte att änglarna är här?”. Därmed hade han tyst och stilla gått in igen. Lagt sig på sängen. Och dragit sitt sista andetag. Hon hade stått hjälplös vid sidan av sängen. Med bultande hjärta, när hans hand i hennes hade slappnat av. Då. Då skrek hon.

Hennes dotter, hans dotterdotter, drog efter andan där hon satt med ryggen mot väggen. Hon kunde inte tysta sin gråt längre. Inte gråta tyst och kontrollerat. Hon skrek ut sin saknad och åkallade himlarnas alla änglar. ”Ta hand om min morfar!! Ta hand om honom!!”

Sov gott.