Att inte vilja glömma

Hon kämpar med att glömma. Sin barndom. Sin ungdom. Sitt utanförskap. Alla hårda ord. Hennes nu förstörs av hennes då. Hela tiden finns det något som äter henne, som nästlar sig in i hennes varjedagliv. Hindrar henne från att njuta av allt hon har. Döljer hennes vackra ansikte bakom en falsk bild i spegeln. Hon ser inte det vi ser. Hon vill glömma. Dået. Som skapat henne.

Tar in det hon ger uttryck för. Försöker känna in hur hon har det. Sörjer hennes nu. För det försvinner inför kampen om att försöka glömma dået. Och det gör att dået ges utrymme att förgifta även nuet. Inte har det onda bara tagit hennes då. Det tar hennes nu också.

Kommer fram till en sak. Ett viktigt principbeslut. Som faktiskt funnits inom mig i många år. Jag VILL INTE GLÖMMA! Mest för att om jag skulle glömma, så skulle det kosta mig dyrbar energi som skulle offras från mitt nu. Det skulle krävas alltför mycket styrka till det, styrka som behövs för att leva och uppleva nuet.

Jag vill inte glömma. Tycker inte att man skall glömma. För. Man kan aldrig någonsin ändra det som var. Någonsin. Och att tänka på det åter och åter igen, vilket man gör i processen när man försöker glömma, gör att man heller aldrig någonsin ger sig själv lov att lämna det som var. Man kan konstatera faktum. Sörja. Vårda sitt yngre jag. Kanske aldrig förlåta. Men lämna det faktumet att det var som det var. Punkt.

Mycket hade jag kunnat vara utan. Tro mig. Mycket vill jag inte tala om. Annat känns bleknat. Mindre viktigt. Men. Allt det som var då formade mig. Gjorde mig till den jag är idag. Den jag kommer att bli. Trots att jag hade kunnat stå över en hel del saker i mitt liv, inser jag att jag också varit förmögen att ta beslut andra hade backat inför JUST på grund av mitt då. Beslut som varit otroligt kloka, vackra och viktiga.

Vem vet vem jag varit utan mitt då? Kanske en bättre Monika? Lika troligt är det att jag varit en sämre Monika. Faktiskt. För allt vi upplevt leder fram till vilka vi är. Mest betyder dock våra val. De egna valen. De som vi KAN göra. Hur mikroskopiskt små de än var. Som ett av mina val. När han två millimeter från mitt ansikte spottade mig i ansiktet och sa hur värdelös jag var, backade jag inte. Jag slog aldrig ner blicken. En enda gång. Gav honom inte tillfredställelsen. Det kostade på. Men jag valde att inte vika mig.

Så. Snälla du. Tror du att det är möjligt att gå vidare utan att glömma? Utan att låsa sig fast vid det fruktansvärda dået? Kom ihåg det. Göd din ilska mot de människor som tog ifrån dig ditt då. Men ge dem inte ditt nu! För du är vacker. Och värd sååå mycket mer!

Sov gott!