Att vara flammande sorgsen

Detta är ett inlägg skrivet i flammande vredesmod! Ett inlägg skrivet med stort allvar och en enorm sorg. Ett inlägg skrivet med känslan av en fruktansvärd brådska, med känslan av att stå och svaja inför en avgrund. Jag mår illa. Och sörjer.

Sörjer mänskligheten. Delar av den. Sörjer framtiden. Delar av den. Sörjer människans litenhet och oförmåga att tänka klart och konsekvensinriktat. Sörjer det faktum som gör att så många svenskar röstar på ett parti som SD. Alla dem sörjer jag.

Fatta EN sak: JAG KOMMER ALDRIG – NÅGONSIN – tycka annorlunda om SD än jag alltid tyckt: det är ett parti, sprunget ur djupaste rasism, rasbiologi och raselitistiskt tänkande. Inga omformuleringar, omskrivningar kan övertyga mig om motsatsen. Inga hot, inga sparkar eller slag kan heller göra det. Jag är inte rädd för er SD! Däremot är jag förbannad och äcklad över er människosyn, över det faktum att ni INTE ens har stake (eller fitta) nog att stå för det! Skämmes!!

Skämmes alla ni som röstat på dem! Faktiskt så tycker jag det! Att ni skall skämmas. Missnöje kan jag förstå. Att pengar och system inte fungerar riktigt som man skulle vilja. Att det finns människor som utnyttjar detta och att man är desperat inför den egna situationen – det vet jag.  Allt detta vet jag. MEN. Det gör INTE att jag röstar på ett parti som egentligen skiter rätt mycket i den egna desperata situationen. Som rider på en populistisk våg för att i skymundan föra fram egna sjuka åsikter.

Du invandrare, flykting som röstat på SD. Tro inte att du därmed är skyddad inför det raseri som brinner i hjärtat på dessa politiska ledare! Tro inte att när den dagen kommer, så kommer inte du vara en av ”de icke-önskvärda”. Du kommer att gå samma väg. Något senare kanske, men samma väg är redan förberedd för dig.

Det som nu händer inför öppna ridåer är inget som jag varit oförberedd på. Jag visste att det är just såhär det går till. Men få har lyssnat på mig, trott på mig. Och det är sådant här som gör att jag med sorg inser att jag inte orkar engagera mig politiskt i den grad jag skulle vilja just nu. För det är mot detta jag slagits hela min politiska gärning. Det är detta som är min eld. Att arbeta FÖR ett samhälle där alla är lika mycket värda – ett samhälle där vi alla inser vikten av att ta hänsyn, hjälpas åt, ibland backa egna krav för att andras är viktigare.

Därför gör det mig ont att jag nu måste stiga åt sidan ett tag. För nu, om någonsin, är det ännu viktigare att fortsätta kampen. Det var ett löfte jag gav mina pojkar – att jag alltid skulle kämpa mot rasism, orättvisa och för solidaritet. Annars skulle jag inte kunna se dem i ögonen. Om jag bara suttit på mitt arsle och inte gjort någonting för att säkra deras framtid. Deras barns framtid.

När jag tog beslutet om politisk time-out sa min 12åring: ”Men mamma, vi måste ju kämpa mot SD, mot rasism! Vem fortsätter kampen nu?” Han är 12 år. Klokare än många, många vuxna jag känner. För hans skull, för min skull och för mångfaldens skull skriker jag därför, för full hals, och med sorg i hjärtat: Far åt helvete SD med dylika åsikter!!