Att krypa

Krypa – till korset. Be om förlåtelse, rening och nåd. Frälsning. Fattiga, krumma kvinnor i svarta hucklen knäböjde i biktstolen. Bad om syndernas förlåtelse. När deras största synd varit att de inte varit tillräckligt starka i tron. För att hungern eller tröttheten försvagat deras kött. Andra gjorde slarvigt korstecknet och fjäskande, lite flörtigt, ställde de sig på knä inför den unga prästen. Jag tyckte synd om dem alla. Tyckte inte om det krypande i detta knäböjande. Jag ville i så fall sitta vid min faders fötter och prata om det jag lyckats mindre bra med. Inte krypa för honom.

Krypa – innan man reser sig på egna ben. Lyckan av att äntligen listat ut hur man tar sig runt i denna stora förunderliga värld! Leendet och det belåtna gurglandet hos det lilla barnet går inte att missförstås: ”nu har jag listat ut det! Nu kan jag ta mig dit jag vill!”. Så klokt. Att först försiktigt krypa, för att sedan ha upptäckt delar av vägen, när man kan springa fram. Så klokt. Att pröva sina vingar krypandes.

Krypa – in under huden på någon. Inte lämna någon ifred. Att finnas där, ständigt och jämt som ett surr i luften. Att fylla ut alla doftminnen, drömmar. Vakentid och nattetid. Obehagligt, olustigt vansinnigt. Ty man lämnas med fysiska minnen i kroppen som triggas av ett vadsomhelst: ett ljud drar ihop magen till ett svart hål, ett namn som ger skakningar i händerna. Men. Också av åtrå kan huden krypa. Av åtrå till någon man vill smälta ihop med. Smaka. Finnas bredvid. Hålla i handen. Nu och för alltid.

Krypa – snälla, kryp inte för mig! För jag tänker inte krypa för dig! Låt oss stå, mitt emot varandra och se varandra i ögonen. Så. Det är så här vi blir jämlikar. Nu när vi båda är vuxna.

Sov gott!