Ljusens
lågor flämtar till. Det är du som sveper förbi dem för att komma nära. Ordlöst talar vi med varandra. Uttrycker det
som gör ont. Det som smärtar. Saknaden. Längtan.
Håller
din hand. Förnimmer dina andetag. Din lukt. Hör din trygga stämma. Påminns om
allt det goda. Sörjer. Talar om det som aldrig blev sagt. Det som inte hanns
med. Det som då ännu var ogreppbart. Ber om ursäkt. För ungdomligt oförstånd.
Talar om hur mycket jag älskar dig. Fortfarande. Alltid.
Du
talar lågt till mig. Förtroligt. Håller mitt ansikte i dina båda händer.
Stryker mig över håret. Som du gjorde då. Säger att du vet. Inget finns att
förlåta. Och allt det osagda är sagt mellan oss två. Du talar om hur mycket du
älskar mig. Fortfarande. Alltid.
Det
tunga draperiet har dragits undan denna natt. I det välsignade, skyddande
mörkret blir övergången inte så skarp. Mellan här och där. För den som lyssnar
riktigt noga talar välkända röster. För den som blundar och andas stilla, smeker
ömma händer en saknad kind. Ty saknaden finns. Både här och där.
Det
tunga draperiet kommer att slutas. Men uppriktig kärlek känner inga gränser. Behöver
inte vänta ett helt år. För att höra din röst. Det räcker att jag sluter mina
ögon. Så. Sov gott älskade morfar. Sov gott älskade farmor. Sov gott alla ni
andra saknade. Så ses vi när jag blundar.
Vackert och tänkvärt skrivet!
SvaraRaderaKramen om!