Att nämna det onämnbara

Så den näst sista undran av en medbloggerska, Freja. En undran som skickar ut mig i kylan *ler*. För jag nämner det onämnbara. Varsågoda.

Det var en gång en bloggare. Ergo Sum var hennes signatur. Hon berättade om att hon med jämna mellanrum hamnade i situationer där hon kände sig som paria. Situationer där andra människor uttryckte bestörtning och avsky inför hennes åsikter. Och det var när man diskuterade gulliga djur. Ty Ergo Sum var tvungen att på direkta frågor svara ärligt. Och hon sa att hon inte tyckte om djur.

Detta följdes alltid av en bestört våg av ilska. Ibland fula tillmälen. Men oftast bara en krypande, iskall tystnad. Klentroget undrade folk ibland om de hört rätt, men väldigt sällan tilläts hon förklara hur hon menade. Ergo Sum betraktades som en okänslig, kall och icke önskvärd människa.

Sanningen är den att jag, Ergo Sum, inte på något vis alls är känslokall. Jag är inte på något vis värd att avsky ELLER sky. Men jag kan inte påstå att jag älskar djur. Lika lite som jag kan påstå att alla människor är goda eller att alla bebisar är vackra. För det är de inte. De har precis samma rätt att älskas och är lika mycket värda – men ljuga om egenskaper eller utseenden kan jag inte.

Jag avskyr när man ger sig på den som är svagare. Både när man ger sig på människor och djur. Jag skulle aldrig drömma om att lyfta min hand på vare sig. Jag blir lika bestört när man behandlar djur illa som när man behandlar människor illa. Jag skulle aldrig använda äkta päls. Aldrig någonsin. Eller kosmetika som är testat på djur. Jag har skrivit på papper att jag donerar min kropp till medicinsk forskning vid min död, just för att jag tycker att försök på djur för att få fram medicin till oss människor är förskräckligt.

Jag är månadsgivare till föreningen mot smärtsamma djurförsök och WWF. Jag köper mitt kött och ägg från gårdar där jag vet att djuren behandlats väl. 

Alla mina syskon älskar djur. De har katter som mina killar älskar. Dessvärre har jag i vuxen ålder utvecklat en svår pälsallergi som gör att ögongloben tränger ur sina hålor när det är som värst.

Flera av mina närmaste vänner har hästar och jag har varit med dem i stall och ute på ridturer. Jag funkar med djur, men de lämnar mig ifred och jag lämnar dem ifred. Jag har ingen orm- eller spindelfobi. Tvärtom är jag fascinerad av många djur, deras överlevnadsinstinkter och rörelsemönster. Jag har största respekt för dem. Därmed inte sagt att jag älskar dem.

Jag har ingen närmare aning om varför det är på detta vis. Att jag inte kan känna någon enorm översvallande attraktion till djur. Logiskt förstår jag en liten valp eller kattunge är gullig, men jag blir sällan helt till mig. Jag har aldrig blivit skadad av ett djur – mer än att jag blivit avkastad och avbockad av hästar – så det är inte anledningen till att jag känner som jag gör.

Jag gillar helt enkelt inte djur. Jag har största respekt för dem. Jag ogillar två typer av djur: svanar och gäss. DE har båda jagat mig långa sträckor och väst efter mig. DET var obehagligt. Men de är också de enda djur jag ogillar.

Vet inte om någon blev klokare av det här? Förmodligen inte. Men ungefär det här skulle jag ha sagt om jag finge tala till punkt vid de tillfällen man frågat mig om jag gillar djur. Om jag hade kunnat ta mig förbi den iskyla som spridit sig i rummet när jag svarat ärligt. För tydligen är jag otroligt ensam om denna åsikt och känsla. Här i Sverige.

Sov gott