Att befinna sig i timmen

Här. Just nu. Står jag i stormens öga, omringad av dess förrädiska lugn. Här vågar jag dra djupare andetag. Ty här gör det inget om andningen går över i hulkande gråt.

Här. Just nu. Tillåter jag mig själv de heta tårarna. De som avdunstar från mina ilsket heta kinder. Trotsigt låter jag dem trilla. Ty här, i denna enda minut, sänker jag garden.

Här. Just nu. I denna timme mellan medvetenhet och vakentid. Denna timme som inte ens nattens oknytt rår på och som himmelens änglar bara kan betrakta utifrån, överväldigar mig den enorma ensamheten.

För. Jag orkar egentligen bara för att det är det enda sättet jag känner till att fortsätta på. Utan att upplösas i atomer. Det är det enda sätt som gör att jag orkar kliva upp på morgonen. Som gör att jag inte glömmer att andas.

För. Det finns inget vackert i detta. I denna sorg. Inga svarta sorgflor över dolska ansikten hjälper. Inga stödjande handskbeklädda händer. För när allt är sagt och gjort är det ändå jag som står ensam kvar här. Och denna timma kommer att finnas var eviga natt. Detta ögonblick i stormens öga.

För. Jag saknar dig innan du ens har gått. Ty det som jag ville sagt dig, borde jag sagt innan. Det som var vi, finns inte mer. För vi var något annat. Inte ett du, på väg härifrån. Och ett jag, lämnad hudlös att hulkande gråta.

Älskade du, kära hustru, man, älskade, älskade barn. Morfar, mormor, farmor, farfar. Jag fortsätter orka. Alla andra timmar. Så länge jag kan få skrika ut min fula sorg denna enda timme. Denna timme inte ens änglarna kan nå mig.

Sov gott!