Att inte vara där

Sara-Lena Bjälkö. SD:s gruppledare i Falkenbergs kommunfullmäktige. Hon var med i den lokala morgontidningen apropå de senaste händelserna i det egna partiet. Fem snabba frågor. Fem svar. Om de var snabba eller inte, har jag ingen aning om. Bryr mig rätt lite. Om jag skall vara ärlig.

Hon lämnade svar. Som är värda att beundra. Mycket på grund av att Bjälkö inte alls har en gedigen politisk bakgrund och TROTS enbart de sparsamma par årens erfarenhet uttryckte hon sig som en sann ledande politiker. Undanglidande. Gav ickesvar. Tog inte ställning. Alls.

De delarna av svaren brydde jag mig föga om. Ty jag har läst dem, hört dem och sett dem millioner gånger. Och jag kan förstå anledningen till sådana svar. Man KAN inte alltid ge raka svar, för beslut är inte tagna. Man kan inte ge lite ledtrådar till hur man skall rösta, för man måste följa ett majoritetsbeslut som ännu inte är klart. Med mera. Det var en annan del som fastnade i mitt medvetande.

Hon undvek samvetsfrågan om hon tyckte att det var ok att uttrycka sig som hennes partikamrater gjort i filmen. Det i sig är inget överraskande. Att undvika. Det var det hon sa som fick mig att fundera under hela dagen. Hon sa att hon inte kan ha en åsikt om det som hänt ”då hon inte var där”. Jaha.

Man kan alltså inte ha NÅGON ÅSIKT om något, om man inte var där??? Jag kan alltså inte tycka något om andra världskrigets koncentrationsläger och Hitler. Jag var ju inte där. Jag kan inte ha någon åsikt om slakten i Rwanda, hungersnöden i Darfur, konflikten Israel/Palestina, kvinnlig omskärelse och nöden på Haiti efter orkaner med mera, FÖR JAG VAR JU INTE DÄR????

Behändigt det. Att inte ha någon åsikt. Bara för att man inte var närvarande. J*ligt behändigt. För då slipper man ju agera. Fundera på konsekvenser och på hur man skulle kunna ändra sig. För gud nåde oss för förändringar! Eller förbättringar! Eller att man omvärderar saker och ting. Tänker om.

Som socialdemokrat har jag ofta fått uttala mig om mina partikamraters verkliga eller påstådda snedsteg eller fel. Jag har givit svar. Att ”ja, det var ett oacceptabelt sätt att uttrycka sig på”, ”nej, det har tagits ur sin kontext, därför ter det sig så hemskt” eller helt enkelt att jag tyckte det var bra/dåligt gjort. Människor är människor. Alla begår misstag. Jag också. Men jag försöker då tänka om, förändra eller så står jag för det jag gjort/sagt och tar konsekvenserna. Om jag varit gruppledare i en kommun för ett parti är jag en offentlig person. Det är mitt ansvar att ha en åsikt. Även om jag inte varit där.

Annars kan jag stanna hemma. Och ta beslut om sådant där jag är ständigt närvarande. Som vad vi skall ha till middag. Vem mina barn får leka med. Vad jag skall läsa. Då skall jag faktiskt inte ens uttala mig om invandring – för jag har aldrig ”varit” där. Då skall jag inte ta beslut rörande de av kommunens skolor jag inte bevistat – för jag har inte varit där. Och har jag inte varit där, varit närvarande, har jag ju ingen åsikt.

Sov gott!!