Att möta dina ansikten

En teatermask. Med den leende ansiktshalvan som går över i gråt. Så står du framför mig. Det är så du möter mig. Den leende halvan tycker jag mycket om. Den kommer med hög, klar luft. Krispig. Knallgula löv mot en klarblå himmel. Som kaskader av eldfärger sträcker sig trädens grenar upp mot skyn. Min andedräkt står som en kvast ur munnen, men mina steg är lätta och fjädrande.

Kanske har du spridit ett gnistrande täcke över ängarna, där skira älvor fortfarande dansar eller kanske växer det en ny omgång blåklockor i dikesrenen? Det spelar ingen roll hur det är med det. För när mörkret sänker sig kan jag med gott samvete tända lite ljus och dra på mig mina fårskinnstofflor. Under min filt mår jag väl.

Men. Det anletet övergår snart i det andra. Det melankoliska, gråtande, smärtande. Ty du är mörk. Mitt älskade ljus suger du ur världen med en gigantisk svamp. Inte en gnutta sol släpper du igenom de tjockgråamolnen. De hänger tungt över min stig. Spretiga, vattensjuka trädgrenar sträcker sig bedjande upp mot skyn. Marken slafsar och murarna får en kladdig grönbrun algpåväxt.

Detta är också du. Ditt mindre vackra jag. Ditt vardagsjag. Det jaget där det blåser hårda vindar och regnar småspik från sidan. Det jaget där det inte är någon skillnad på dag och natt. Där allt är jämntjock och luktar unket. Död jord. Skygga djur. Skrämmande, vinande, plågade ljud.

Och det är därför jag inte tycker om dig. Just för det här andra jaget du har. Det som rytande kastar ett vresigt hav mot mig. Det som inte låter mig urskilja en horisont, utan bara smetar ut ett mörkgrått ingenting på himlen och havet. Då hjälper värmeljus och fårskinnstofflor föga. Ingenting alls. Det är därför jag inte tycker om hösten.

Allas vår Goldheart, Eva, önskade ett par rader om hösten. Här har ni dem.

Sov gott!