Att ge svar på tal

Aldrig mera bli mig själv lik. Någonsin. Det var så hon sa. Att jag aldrig skulle bli densamma igen. Någonsin. Beklagade hon min situation. Där och då fann jag mig inte. Så som jag skulle ha gjort för ett år sedan. Ett halvår sedan. Så mitt nonsenssvar tillsammans med den lite frånvarande blicken befäste nog det riktiga i hennes tilltal.

Aldrig mera bli mig själv lik. Någonsin. Yrvaken betraktade jag min spegelbild i backspegeln på bilen. Hon hade för längesedan åkt hem, men jag förblev sittande kvar, i bilen, på parkeringen. Inte bli mig själv igen. Var det så hon sa? Visste hon något jag inte visste? Till exempel vem jag var? Hur jag var? För hon visste ju att jag inte skulle bli som jag varit.

Aldrig mera bli mig själv lik. Igen. Tack och lov! För det jaget hade ju fört mig hit. Till utmattningens osäkra land. Till härdsmältelandet. Det utan rim och reson. Och här tänkte jag verkligen inte stanna. Och finge jag välja så valde jag att förbli statslös på denna gungflyende ort. För jag hörde ju ett annat rike till. Dessutom, vem var sig själv lik? Jämfört med vad? Med ett yngre jag? Med det jaget min familj ser? Eller det jaget kommunens tjänstemän upplever när jag sitter i ett av alla möten? Vilket jag?

Förstår ni. Där och då, för en vecka sedan, insåg jag att jag verkligen inte ville bli mig lik. Det är på inga sätt mitt mål. Jag vill bli den BÄSTA versionen av mig. En ännu klokare, ödmjukare, tuffare, förnuftigare, starkare version av mig. Förmodligen innebär det andra prioriteringar. Klokare prioriteringar. Lite mera själviska prioriteringar. Men. Jag lovar EN sak: du, som har lärt dig att tycka om mig – du kommer att känna igen mig. Det är ett löfte.

Sov gott!!