Summa sidvisningar

2012-11-28

Att vinka


Alla dessa farväl. Adjö och avsked. Hur många gånger har man inte? Känt att man inte kan ta sig igenom det. Inte orka. Inte hålla ihop i sömmarna av att skiljas. Från någon. Eller något.

För mig handlade det alltid om den lilla byn mitt i de vajande majsfälten. Med sina grusvägar. Små hukande, vitkalkade hus, skuldra vid skuldra. Portarna som öppnades ut mot gatan. De skuggade bänkarna under de svalkande träden. Alla dessa träd. Akacior. Och popplar längs de få, asfalterade vägarna. Här fanns sagomorfar. Och min oas. För det onda kunde hållas på ett armslångt avstånd. Stod man riktigt stilla, en dallrande het sommardag, så kunde man för ett mikroögonblick tro att allt var bäst.

Varje sommar gjorde det lika vansinnes ont i mig att ta farväl. Att sätta mig i bilen. Tillbaka hem. In i det sista försökte jag hålla mig. Och sedan brast jag i hämningslös gråt. En gråt som höll genom hela Europa. Som blev en sorg som bosatte sig i mitt bröst under resten av året. Jag vinkade alltid. Så armen nästan gick av. Så länge som jag såg den minsta skymt av byn bakom mig.



Jag har slutat vinka. Möjligen viftar jag med armen lite. Men vinkar. Det hör mina smärtsamma farväl till.

Sov gott!

6 kommentarer:

  1. Jag är en typisk vattuman (tror jag...) jag säger bara hej då och går vidare... Jag har mycket sällan varit med om svåra avsked (fast då pratar jag inte om dödsfall, de avskeden är oåterkalleliga och det tycker jag är jobbigt), jag har alltid tänkt att vi ses igen, senare i livet...

    SvaraRadera
  2. Usch! Jag tycker att alla avsked är jobbiga och sorgliga.
    Till och med när barnen skall vara hos sin pappa några dagar så gör det ont när dom åker.
    Och som nu när min mamma åkte hem ... Hua vad sorgligt det är.

    Jag har varit så i hela mitt liv och min farmor var likadan.
    Kramar i massor finaste du / Jane

    SvaraRadera
  3. Förstår att vinka hör ihop med något smärtsamt för dig. Jag brukar vinka när jag möter någon också. Det är väldigt mycket roligare. Avsked är hemska.

    Jag tror jag ska vinka lite hej hej till dig. Och sov gott!

    Kram

    SvaraRadera
  4. Jag har aldrig behövt säga hejdå på det viset. Men jag har sagt hejdå till så många vänner jag mött längs mina resor. Och varje gång jag kramar mina föräldrar hejdå så värker det i hjärtat... Kram

    SvaraRadera
  5. Vilket fin foto.

    Jag hoppas att någon tröstade dej under den resan. Annars önskar jag att jag kunde flyga tillbaka och göra det.

    SvaraRadera
  6. Tittar in igen och läser Krönikörens kommentar som jag tycker var super.
    Så hej hej på dig Vink vink...
    Kramar i massor / Jane

    SvaraRadera