Att tillhöra

Tillhör Monika. Så skrev jag längst upp i vänstra hörnet på insidan av bokens främre pärm. Det var viktigt. Först då kändes den som min. Och också det var viktigt. Att den var min. Likaså var det viktigt hur man öppnade boken, redan då, från första början. Man ställde boken med ryggen mot bordsskivan. Så vek man ner de båda pärmarna och fortsatte metodiskt att vika ner, öppna, bokens alla sidor. Tills man möttes i mitten. På det viset ”bröt” man inte ryggen på boken. Inbillade jag mig i alla fall.

Tillhör Monika. Det gjorde min älskade Beata. Min första bil. Min WW-Bubbla. Från -69. Vit. Med falsk fårskinnsklädsel och rött skinn i inredningen. Med en liten sportratt, men för övrigt helt i original. Jag var helt betuttad i henne. Vårdade henne rätt så oömt, då hon drack mer olja än bensin och motorn därmed skar sig. I is och kyla fick jag inte igen dörrarna, utan fick fästa fast dem inifrån med skärp. Men hon var min. Bara min.

Tillhör Monika. Mitt liv. I alla fall om tio år. Fram till dess tillhör det mina söner. Och det är precis som det skall vara. Precis som jag önskar. Ty jag har haft den förmånen att få mina barn när jag ville. Jag har satt dem till världen. Och i det ögonblicket mina ögon mötte deras lovade jag dem att jag skulle finnas där för dem. Vad som än hände. Tills de var färdiga att flyga själva. Så. Fram till dess styr deras behov mitt liv. Och vet ni? Det är ingen uppoffring. Inget jag bittert kniper ihop mina läppar över. Faktiskt. För det är en ynnest. Att få följa sina barn. Hjälpa dem att bli den bästa versionen av dem själva. För att sedan fortsätta. Som underbara vuxna, skapande andra sammanhang att tillhöra.

Sov gott!