Att tala om religion

I det öppna inlägg – där inbjudan stod om att fritt önska ämnen i framtida inlägg – finns det nu tre bloggerskor jag ännu inte svarat. Efter detta inlägg återstår två. Detta ämne var önskat av signaturen Sammelsurium. Och det skall handla om mitt förhållande till Jesus. Till religionen. Varsågoda.

Religionen. Folkets opium, har jag för mig att någon en gång benämnde det. Livsfilosofi. Sätt att leva på och moraliska och etiska regler att följa. De tio budorden. Trosbekännelsen. Fader vår och Hell Dig Maria. Hur är mitt förhållande till detta? Hur ser min bild av Jesus ut?

Rent krasst kan vi börja med att jag inte längre tillhör någon kyrka. Alls. Mina två söner är inte döpta och därmed är de uteslutna ur Guds rike. Enligt kyrkan jag tidigare tillhörde. De är, liksom jag, förtappade själar. Kanske kan det dock ändra sig för dem, då de kan bli döpta inför konfirmeringen. Om de så väljer. Vi har nämligen beslutat att inte pådyvla våra pojkar någon av våra religioner, ty inom våra båda religioners hätskaste fanatism begick vi en dödssynd när vi båda blev kära och gifte oss med varandra. Vi gifte oss båda med varsin oren. Därför får våra pojkar välja. Vilken religion de vill tillhöra. Vi har tagit avstånd från både och.

Jag är uppvuxen i ett katolskt hem. Med söndagsskola i många år. Med nunnor som lärare. Tagit första kommunionen och blivit konfirmerad katolskt. Kan de tio budorden som rinnande vatten. Trosbekännelsen och de två vanligaste bönerna. Både på svenska och ungerska. Och till vissa delar på latin. Min mamma kommer från en djupt troende familj. Min pappa inte i lika hög grad. Jag växte upp med aftonbön.

Men min gud var inte bara den goda guden, utan jag var tyngd av arvsynden. Av fördömandet av aborter och jag förstod att gifte jag mig en gång så fanns det ingen återvändo, då en god katolik inte skiljde sig. Aldrig i kyrkans ögon i alla fall. Så jag var kluven. Och hade många moraliska och djupa diskussioner med min kyrkoherde. Ty min gud skulle aldrig döma en kvinna om hon lämnade en man som slog henne. Som slog barnen. Och min gud skulle inte stänga himmelens portar för alla de barn som inte blivit döpta i hans kyrka. Min gud skulle inte låta barn hungra. Eller dö.

Jag läste bibeln. Kors och tvärs. I jakten på svaren. Och jag blev rätt förtvivlad över vissa saker som stod i den. Som att kvinnan tige i församlingen. Och att riktig kärlek bara var den som var mellan man och kvinna. Jag tyckte att Jesus och hans mor Maria, var enklare att förstå än vad guds vilja var. Men jag kunde inte heller helt följa Jesus resonemang. När jag lyfte mina tveksamheter för kyrkoherden svarade han att detta var guds mysterium. Att vissa saker – som varför gud tillåter krig – också var ett sådant. Och att det då inte var guds göranden, utan det var något vi människor själva skapade. Krigen alltså. Och allt det onda, det som var tveksamt, otydligt.

Det var då jag bestämde mig helt. Att jag faktiskt inte var troende. Och när jag så blev mera införstådd med vad som hade gjorts mot oskyldiga i kristenhetens namn – alla korståg, Ku Klux Klan i USA, allt dödande – då kände jag att det nog inte var det som gud hade menat med religionen. Om det nu fanns en gud. Och jag tänkte att om så var fallet, så skulle nog gud förstå mig om jag tog avstånd ifrån religionen som människan skapat för sina syften och, vid behov, talade med gud direkt. Utan mellanhänder.

För. Jag försöker leva rätt. Så gott jag kan. Min gyllene regel är att behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Att man är en liten lort om man inte står upp för de svaga. Att man lever i ett sammanhang och man existerar i samklang med andra. Man kan inte vara osolidarisk eller bete sig själviskt. För vi är alla beroende av varandra. Jag stjäl inte. Har aldrig dödat någon. Dessvärre har jag missbrukat herrens namn och jag har inte alltid helgat vilodagen. Så allt har jag inte följt.

Jag är inte missunnsam vid andras lycka. Och jag strävar inte efter värdsliga ägodelar. Jag försöker vara en rak och ärlig människa, som menar vad jag säger och står för det jag gör. Jag tackar för det jag fått, men inser att mycket av det jag har, har jag också fått arbeta hårt för. Om det sedan finns en gud, kanske guden förstår mitt sätt att leva. Kanske inte. Men i vår familj kan vi inte hålla med dem som säger att gud inte finns, lika lite som vi kan hålla med dem som säger att allah inte finns. Ty, då skulle det innebära att hälften av oss brinner i ett helvete efter döden och hälften lever i paradiset. Och vi skulle behöva vara skilda åt. I evigheters evighet.

Sov gott!