Att knyta ihop

Plocka upp resterna. Sortera och få ordning. Så rider vi ut denna storm också. Åtminstone tar vi oss in till stormens öga – in i mitten – in i lugnet. Det bedrägliga. För det är så jag fungerar. Det är så jag tagit mig samman förr. Det är min strategi. För även om det känslomässigt krackelerar så finns ju vardagen. Var dag. Tack alla makter för vardagen!

Den är kittet i livet. Vardagen. Denna konforma monotoni. Som faktiskt behövs. För att alla fantastiska dagar skall uppmärksammas och för att alla gråstensdagar skall kunna vägas mot mindre jobbiga dagar. Alla de dagar som egentligen fungerar per automatik. Man går upp. Man har ett ansvar. Gentemot barn, partner, djur. Man jobbar. Lagar mat. Bekymrar sig lite. Går och lägger sig. Vardagen.

Eller lunken. För det är så vardagen ter sig. Som en lunk. Du vet, inte springer man vägen fram full av energi, men inte heller drar man benen efter sig. Man lunkar. Bekvämt För att man vet vad som väntar. Och man känner till sin plikt. Och så är det med det.

Så därmed plockar jag upp resterna från igår. Skrapar av mig det smutsiga vemodet. Tackar vardagen för sin existens och kopplar in autopiloten. Möter mitt ansvar. Min plikt. Och känner att det får vara nog så ett tag. Ända tills jag får en oväntad kram. En smekning.

Och dagen ändrar färg. Struktur. Och går från vardagslunkens sten till en glittrande pärla. Möter ett par ögon som oförställt svämmar över av kärlek. Och över köksbordet sträcker den andre ut sin hand och lägger den över min: ”Mamma, du ser så trött ut. Jag älskar dig”. Då. Då får denna vardag en gyllne kant. Och river en skråma i de blytunga skyarna, genom vilken himlarnas alla solar skiner. Vad betyder väl sol och värme? När allt ljus finns här? Hos mig?

Sov gott alla!!