Att äcklas

Åsikter kan äckla mig. Eller kanske inte. Det är nog mera sättet man kommunicerar en åsikt som kan äckla mig. Lite pompöst sådär,. Uppblåst. Som om den man talar med är mindre begåvad eller mindre värd. Görs det omedvetet kan jag fortfarande förlåta – då handlar det mest om egen otillräcklighet och rädsla inför att möta den andra. Görs det medvetet. Då äcklar det mig in i en primitiv ilska.

Fötter äcklar mig. Dessa vackra kroppsdelar som bär upp oss och skall trötta vandra genom livet. Men jag kan inte se det vackra i dem. Svettiga, med hår på tårna, hårda, långa naglar. Spruckna hälar och förhårdnader. Nej, tyvärr. Blir bara äcklad. Pedikyr? Aldrig i livet. Och måla tånaglarna? Bara tanken på det får mig att gnissla tänder.

Tankar kan äckla mig. Tyvärr. Kan fastna i tankeloopar och behålla en bild av en larv som kryper ur ett sår på näthinnan en hel vecka. Kan inte skaka av mig den. Inte släppa den. Den finns där hela tiden och poppar upp i alla tänkbara och otänkbara situationer. Äckliga tankar.

Äckelkänslor. Eller äckelåsikter, äckelfötter och äckeltankar. För känslor är inte äckliga. Kan aldrig vara det. Känslor är viktiga – de berättar något för oss. Gör oss mer empatiska och utvecklar vår intuition. Därför använder jag prefixet äckel ihop med andra substantiv. Som fötter.. Yuk.

Sov gott alla!!