Att formulera sig

Borde kunna det här. Veta hur jag skall tråckla ihop orden så att de bildar ett sammanhang. Fortsätta prata tills det är utrett, färdig fållat. Flera gånger har jag påbörjat samtalet med dig. Tro mig. Jag har arbetat med olika öppningar, olika scenarier. Närmat mig pudelns kärna på olika vis. Allt för att försöka erbjuda åtminstone dig ett mönster. Ett mönster i det jag försöker uttrycka.

Tänker så här: att om inte jag ser ett sammanhang, en röd tråd, så kanske du gör det? Åt mig? Hjälper mig med det. Med dina öron kanske du hör något helt annat än det jag så taffligt lyckats skrapa ihop. För jag tror nog att jag behöver lite hjälp med den här. Bringa lite reda. Så var inte rädd för att ställa frågor, dra slutsatser. Formulera dem åt mig.

Borde kunna det här. Svara klart och enkelt på ett påstående. Riktat till mig och mina gelikar. Skrivet i en svidande affekt och med känslorna ovanpå huden. Känner din förtvivlan. Din undertryckta ilska. Som sedd med dina ögon är fullt berättigad.

Vill säga att jag förstår dig. För det gör jag. Tro mig. Men jag vill skänka dig förmågan att vidga ditt synfält. Att vända din förtvivlan mot det håll som den är född ur. För den är inte född här. Här hos mig. Den är född från ett helt annat håll. Där den utnyttjas och förvanskas. Och gör dig till talesman på din egna bekostnad. Medan de som skapat den kommer undan. För tro mig. Om jag hade haft makten att hjälpa dig, så hade jag gjort det. Ögonblickligen. Önskar jag kunde formulera detta. Enkelt.

Sov gott!