Att beklädas

Kläs in. Ha på sig. Kläder. Jomen. Precis det skall dagens inlägg handla om. Tidigare idag slängde jag ett litet snabbt getöga (?) ut i cyberrymden. Scannade av FB – var orolig för en fin hunds skull, och en väninna som skulle flyga hem efter en hemsk semester – och snabbläste de bloggar jag följer på blogspot. Vädret ute lovade en sällsynt sommardag, så inte tänkte jag ägna alltför mycket mer tid åt laptopen.

Så läste jag Åsas inlägg – om kläder man minns. Kläder man helt enkelt känt sig ursnygg i. Och hennes ord fastnade i mitt sinne. Funderade på mina egna kläder. Som man liksom nästan inte kunnat med att erkänna att de var slitna bortom räddning, just för att de varit en så kära. Och insåg någonstans där att jag faktiskt hade lite sådana kläder. Kläder som i retrospektiv kanske inte varit så smickrande. Snygga. Men som jag hyste stor kärlek till. Just för att de fick mig att känna mig snygg.

Från barndomen har jag INGA sådana minnen. Punkt. Kläderna jag hade var bedrövliga. Jag var för stor för dem. Eller för ung. Eller för fel helt enkelt. Så det lämnar vi därhän. Men. EN sak kommer jag ihåg. Ett par röda vinterbyxor. Vinterbyxor, för att de var lite extra fodrade. Lite som tunna termobyxor. Som man kunde ha inomhus. Alla hade sådana. Och jag önskade mig sådana hett. 10 år gammal var jag.

Min otroligt ekonomiska mamma gick ut och köpte ett par. Bruna. Från en lagerbutik. Med extra knälappar i manschester påsydda. Minns att jag svalde gråten med ögonen fulla av tårar som brände. Allt medan jag funderade på hur jag skulle stå emot glåporden i skolan. Men jag tackade. Vågade inget annat. Så skedde ett mirakel. Ett verkligt mirakel. Min pappa stirrade på byxorna och sedan på mig. Så tog han dem och knölade ner dem i påsen igen. Han reste sig upp och sträckte sig efter bilnycklarna: ”Nu åker vi och köper de röda byxorna åt dig! Kom med här!”. Utan ett enda ord mer åkte så min pappa och jag till stan och jag fick de dyra, röda byxorna. Som jag älskade till vansinne.

Annars har jag sällan känt så inför kläder. En mörkblå, kritstrecksrandig kostym hänger fortfarande i min garderob dock. Helt omodern nu, men ack så ömt bevarad. Lårlång, dubbelknäppt kavaj och smala, smala byxor. Vackert, lite glansigt tyg och välsydd. Använd otroligt många gånger. Kommer nog aldrig att slängas. Likaså hänger där en skogsgrön ”vandrar-jacka”. Inköpt under min tid i USA, på Eddie Bauer, med lumberjack fleecefoder, många fickor och praktiska fack och luva. Tål både måttlig kyla, regn och vind. En hopplöst ful jacka enligt alla jag känner. Men något så praktiskt kan jag inte göra mig av med. Ful eller inte.

Så mina vänner – hur känner ni för kläder? Minnen? Och förresten: det gick bra – så bra det kunde – för den fina hunden. Och väninnan landade på Landvetter nu i kväll. Så allt lugn bland folk och rövare i Kamomilla stad.

Sov gott!!