År.
Att fylla år. Jo, man gör ju det med jämna mellanrum sådär. En
gång om året var det visst. Och det är alldeles snart dags för
mig. Och tydligen är det ett alldeles särskilt år. Att fylla. 40.
Kunde faktiskt inte bry mig mindre. På sant. Det har aldrig varit av
någon stor vikt – det där med födelsedagar. För min del. Då
jag fyller år mitt i sommaren var det oftast så att vi var
bortresta. Eller så var alla andra det. Så det var inte så mycket
väsen.
Ett
par år sedan visade en kär Å mig att det är viktig att få bli
firad. Och få känna sig speciell. Oaktat ålder. Det var en mycket
trevlig känsla. En naturlig anledning att bara göra det man absolut
vill – en hel dag. När man nu hade den möjligheten, när man ändå
var ledig. Ty det är så sällan man tar sig tiden att göra det man
njuter av då alla måsten är i vägen.
Men.
Så blev jag för ett antal veckor sedan kontaktad av vår lokala
tidning. De ville skriva lite om mig. Som lokalpolitiker som fyller
jämt. Och plötsligt så kändes det sådär. För min första tanke
var: vem vill läsa om mig? Överhuvudtaget? Vad finns som är
intressant om mig? Så jag tackade nej. Men de ville ändå. Och jag
var på en intervju. Där frågorna som ställdes, bara väckte än
mer funderingar.
Beskriva
mig? Med ett par ord? Mina drömmar som barn? Tycker jag om mitt
yrke? Starka sidor? Tillkortakommanden? Käre värld!! Vad svarar man
på det? Vet inte. Alls. För jag funderar fortfarande. På vad jag
vill bli. Om jag verkligen tänker efter. På vem jag är – kort
beskrivet. Jag vill nog egentligen få arbeta som coach (detta hemska
ord) gentemot ungdomar. Eller som konsult i kommunikation. Föreläsare
i retorik. Skriva texter. Bli utgiven... I en utopisk värld.
Nåja.
Det där med ålder är mig HELT likgiltigt. Vissa av oss är alltid
unga i själen. Andra alltid äldre. Fram till 20 – 25 kan
skillnader i mognad märkas, vara tydliga, men efter det spelar det
ingen roll. Jag kallar alla för jämngamla. 10 år hit eller dit.
Har otroligt svårt att placera människor åldersmässigt; 30, 40,
55??? Ingen aning. Så jag bryr mig inte. Däremot funderar jag
fortfarande på allt det där andra.
Tänkte
att kanske en illustration av vem jag är skulle hjälpa mig på
traven. Den ”nakna sanningen”. Tog ett foto ikväll, osminkad och
precis innan en dusch. Satt och tittade på fotot. Försökte se mig
som andra såg mig. Det gick inge vidare. Kunde inte se något.
Särskilt. Men här får ni också se. Och tala om för mig om ni ser
något annat än handdukar och kakel?!
Sov
gott!!
Å du är så fin, så fin, så fin.
SvaraRaderaÄr helt kär i dej ♥
Jag tycker som du, det där med ålder kvittar lika. Men ett stort grattis på din dag önskar jag dig i alla fall! Kram
SvaraRaderaJag ser en varm, stark och snygg kvinna! Åldern är bara en siffra på ett papper...
SvaraRaderaHa det bra! // Kram Pia
En kvinna i sina bästa år !!
SvaraRaderahar oxå fått erbjudande att bli lite omskriven i tidn så jag skickade in några rader. Jag tycker att alla födelsedagar ska firas oavsett om man fyller 3, 17, 28 el 50 !! Räcker så bra med en blomma o ett grattis o en kopp kaffe o tårta. Det är just omtanken som värmer. Är tacksam att jag är så gammal som jag, har aldrig haft åldersnoja. Så mycket saker som blivit bättre med åldern så det överväger men visst, jag är alldeles snart halvvägs till 50.
Ha en underbar dag!!
Du är ju jättefin men framför allt en väldigt snäll och omtänksam person. Ang åldrar så håller jag med dig och jag firar mina födelsedagar som jag vill numer och som det passar. man är ju vuxen o fri att göra som man vill. Pyret har också egna upplägg var födelsedag! Kram
SvaraRaderaNär jag började arbete efter gymnasiet fick jag jobb i ett storkök. Där var vi kvinnor av alla åldrar, från 19 till 65 och där och då insåg jag det som jag sedan haft som ledstjärna när det gäller min ålder: Age is a matter of mind, if you don't mind, it doesn't matter... Jag hade ibland mer gemensamt med den som var 40 år äldre än mig än jag hade med den som var jämngammal.
SvaraRaderaMen jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor, och ibland inser jag att jag inte längre har all tid i världen att komma på det, eftersom jag i realiteten kanske bara har 10-20 yrkesverksamma år framför mig... Det kan skrämma mig, men sen tänker jag att det inte är vad jag gör som är det viktiga utan hur jag mår. Och när jag inte mår bra på jobbet (som just nu) så gör jag något åt det och passar samtidigt på att må desto bättre med min familj, för det är ändå det som är det viktigaste i mitt liv.
Att gå på anställningsintervju är lite av samma ska som att gå på intervju (förutom att jag slipper oroa mig för hur de ska vinkla mina ord för alla att läsa. Och om du nu inte oroar dig för det, glöm stt jag skrev det här...), man får fågor som får en att fundera över vem man är och vad man vill. Jag gillar det, det är lite som gratis terapi, och för mig brukar det ge en egoboost, jag inser vad jag kan och dessutom vad jag tror mig vilja...
Och appropå att du får få komentarer, så fattar jag inte det. Du borde få massor av kommentarer. Dina inlägg är alltid välskrivna och fyllda av intressanta åsikter, tankar och funderingar. De väcker massor av tankar i mitt eget huvud, och, som du ser av den här kommentaren, sen måste de tankarna bara ut, i form av kommentarer till dig... Man alla är vi unika, så alla kanske inte fungerar för mig, de kanske klarar av att fundera på saker utan att ösa ut dem över närmsta blogg...
Jag är i alla fall glad över att du delar med dig, det är en ren fröjd att läsa hos dig, och på bilden är du precis så fin som jag tänker mig. Stark, trygg i dig själv, en klippa att luta sig emot, en varm famn att vila i. Grattis i förväg!