Att trampa på mattor

Dockans svarta syntetiska hår har tovat sig. Smält ihop i konstiga testar. Ena ögat har hängt sig och inte kan hon blinka längre. Flickan i trappan bryr sig inte det minsta om det. Där hon sitter på trappavsatsen existerar bara hon. Och den fånigt slitna dockan. Ett kort ögonblick lägger hon ner dockan på den trådslitna mattan i trappan och tittar uppmärksamt på mig. Hon följer mig med blicken när jag närmar mig nere i foajén. Här är jag en främmande fågel. Och ändå inte.

Det är en pampig entré. Takfönster flera meter upp släpper in sommarens ljus och ramar in den tjusiga trappan. Dess nedre bas är bred, med svängda trappsteg. Räckena är tjusigt böjda. Snirklade. Allteftersom den försvinner uppåt smalnar den av. På dess vackra trä finns en tjock rödmönstrad matta som hålls på plats av förfinade mässingslister. Allt andas klass. Och stil. Och ändå inte.

För trappan fortsätter inte upp mot en tjusig balustrad, som den gjorde en gång i tiden. Den huggs av, lite snöpligt och abrupt, av en dörr. Mitt i steget, får man känslan av, finns en dåligt uppsatt dörr. Totalt malplacerad. Ingenting hos den dörren andas stil, klass. Den ser ut som en förolämpning mot trappan. Av ett billigt plastat ingenting. När jag höjer blicken ser jag att spånskivor är uppsnickrade längs med balustraden. För att dölja ett något innanför. Eller stänga ute ett något utanför.

Blir stående nedanför trappan. Hela entrén luktar svagt av rök. Cigarettrök. Blandat med skrapa rengöringsmedel. Med blicken vänd mot golvet ser jag spåren av ständig rengöring. Skrubbning. Avtorkning. Ser att någon städat bort spår av klotter på en av väggarna. Ett värdigt försök att hålla ordning i något som en gång varit. Men som inte är längre.

Den en gång så pampiga entré till en tjusig restaurang har blivit bedagad. Sjavigt nedsliten och lämnad åt sitt öde. Den tjocka, rödmönstrade mattan i trappan är trådsliten. Sönder. Ömt vårdad av nuet, men ack så bortglömt av dået. Träet i trappan sviktar på sina ställen. Räcket bär spår efter tyngder av trötta, vilsna människokroppar. Då – i dået – sjönk höga klackar ner i den tjocka mattan, fraset av långklänningar strök mot trappans vindlingar. Då sprang jag på kvicka fötter upp och ner för trappan som en av många servitriser. Det här var de slutna sällskapens restaurang. Det tjusiga folkets.

I nuet sitter en liten flicka på ett av trappstegen. Med en docka med tovigt hår. Hon följer mig med blicken och suckar lite otåligt, då jag ju dröjt mig kvar nedanför trappan alltför länge. Så tar hon upp dockan och beslutar att komma mig till mötes. För i hennes värld är jag ju en främmande fågel. Jag är inte en av flyktingarna som trängs i de små rummen på en föredetta tjusig balustrad. Hur skulle hon kunna veta något om dået? Jag tar hennes utsträckta hand och tillsammans trampar vi uppför mattan med minnen.

Sov gott!!