(Varnar för mycket långt inlägg!)
I
mardrömmarna var det alltid samma scenario: sittande i en bil närmar
vi oss den lilla byn mitt i ett hav av majsfält. Solen står högt
på himlen och lämnar inga skuggor. Cikadorna skulle vara det enda
som hördes om vi inte suttit inneslutna i bilen. Värmen dallrar
ovanför de höga majsfälten. Så dyker byn upp. Först syns det
vita kyrktornet. De höga popplarna. Akacieträden. Och så.
Försvinner allt. För helt plötsligt känner jag inte igen
någonting. Ljuset har bytts ut mot mörker och vi springer omkring i
gångar i underjorden och försöker hitta rätt. Alla stirrar
konstigt på oss, ignorerar vår uppenbara vilsenhet och förvirring
och ingenting, ingenting är som vanligt.
Alldeles
kallsvettig vaknade jag upp från dessa drömmar. År efter år. Och
lika skrämmande var de. Lika mycket påverkade de hela min dag. För
det var det allra värsta jag kunde tänka mig. Att min trygga värld,
min återhämtningsoas, skulle te mig okänd. Förändrad. Förstörd.
För då skulle marken under mig rämna.
Den
lilla byn i den ungersktalande delen av nuvarande Serbien var mitt
andningshål. Det var där mitt hjärta befann sig hela året, medan
min kropp vistades på västkusten här. Mitt i allt kaos, skrik och
glåpord, visste jag att hjärtat vilade tryggt – långt borta –
och att det bara var ett tomt skal som tog emot allt. Det var inte
mitt hem. Inte där jag var född. Mitt hem var här. Men det var
mitt hjärtas hem. Där jag kände alla melodierna, hörde alla
viskningarna. Varje sommar åkte vi dit. När industrisemestern kom,
packades bilen och vi körde genom Europa. Genom hemska, slitna
Östeuropa, genom rikare, renare Västeuropa.
Men
så besannades alla mardrömmar. Mitt andningshål blev ett inferno.
Mina föraningar slog till med full kraft den 4 juli 1991, när jag
satt stum framför en tv-skärm i en mörk gillestuga i norra USA.
Medan nationaldagen firades med fyrverkerier och en stor fest, satt
jag gråtande och stirrade på ett inslag där Rumäniens diktator,
Ceausescu, dundrade in i ungerska byar med tanks och bulldozrar och
stack allt i brand. En kvinna rusade mot kameran som filmade live:
”Herre Gud, min son!! Var är min son??” De ungerska orden
studsade mot mitt bröst, min panna. Jag svalde hårt. Och tårarna
brände djupa spår i mina ögon.
Där
och då började jag ana vad som väntade. Att de politiska
strömningarna som pyrt ett tag efter Titos död, inte skulle tystas.
De skulle inte avta. Nej. De skulle växa i styrka. Och förmörka en
hel kontinent. Slita sönder. Och mitt hjärta skulle få leta i
underjordiska gångar efter det som varit. Som förlorats.
Vet
ni, krig är ALLTID av ondo. Alltid. Finns inget ärofullt i det. Små
flammor av hjältemod glimtar till allt emellanåt, men att försvara
ett helt krig med att det är ärofullt är inte på något vis sant.
Varken för de som segrat eller de besegrade. Varken nu, idag, eller
då, på medeltiden. Krig är alltid smutsitg. Det begås alltid
fruktansvärda övergrepp. Av båda sidor. Alla sidor. Tillfogar man
inte skadan direkt där och då, så görs det generationer senare.
Som i konflikten i Israel, där palestinierna kräver tillbaka det
som en gång togs ifrån dem. Som konflikterna i de före detta
kolonialstaterna i Afrika, där de före detta kolonialherrarna krävs
lämna ifrån sig sina gårdar. I båda fallen begicks inte de
avgörande övergreppen/misstagen av denna generation. Nej, den
gjordes många generationer innan. Men nu krävs betalning för
dessa.
Jag
vill inte att mina ofödda, eventuella barnbarns barn skall betala
för något orätt som jag gjort i min maktfullkomliga enfald. Eller
som jag gjort för att jag inte visste bättre. Därför säger jag
att krig är av ondo. Karvar djupa infekterade sår. I själar och
hjärtan. Och vad som är rätt eller fel går aldrig att bedöma.
Ty, ingen står sin fiende närmast. Så. Nej tack. Jag är bara
människa. Krigar inte. För någon ärofylld historia. Eller något
land eller stat. Jag betalar landet med mitt anletes svett. Med mitt
arbete.
Asta
ville att jag skulle skriva lite om kulturkrockar med mera. Var
tvungen att skriva detta först. Så att ni förstår varifrån mina
tankar kommer. För jag är en stolt svensk. Älskar vårt vackra
land. Kan inte tänka mig en vackrare plats att bo på. Ungrare är
jag vissa dagar, i mitt sinne. När mitt hjärta gråter. Ty de
ungerska folkvisorna passar då mitt tango-mode. Med sitt vemod, sorg
och saknad. Romernas musik. Zigenarnas. Ett folk som föraktas lika
mycket i Ungern som här. Som får lika lite plats där som här.
För
bara EN sak kan man vara säker på – förutom att krig är av ondo
– rasism finns överallt. Galna tolkare av kulturer och religioner
finns på alla platser. Inget folk är förskonat, inget land och
ingen religion. Tror vi något annat är vi skenheliga. På samma
sätt som en kristen svensk tar avstånd från de katolska prästernas
övergrepp genom att ilsket hävda att det inte handlar om samma
religion, kristendomen – för de är protestanter, medan prästerna
är katoliker. - på samma sätt finns olika riktningar inom islam.
Alla muslimer är inte likadana. De tolkar koranen på olika sätt.
Precis som kristna tolkar sin bibel på olika sätt. Det är bara att
tugga i sig den sanningen. Att vi alla är människor. Punkt.
Nog
om detta nu. Klockan har blivit två på fredag morgon. Dessvärre
fick jag rätt. Kan vi ju i alla fall konstatera. Tyvärr. För allt
förändrades. Och även utan kriget skulle det säkert ändrats.
Varför skulle det inte det? För tillvarons andningshål måste man
nog skaffa sig inom sig själv. Och inte knyta till en plats. Ty
platser är förgängliga. Ändras. Utan att vi kan påverka det. Det
enda vi kan påverka är det som är vi. Och göra kloka val. Allt
emellanåt.
Sov
gott!!
Du lyckas skriva mitt i natten du det orkade knappt jag. Ha du EN helig allmännelig kyrka, verkar vara svårt att få till. Även om jag alltid betonar EN kyrka. Men visst är det såååå lätt att säga de andra inte vi inte jag...
SvaraRaderaSom vanligt väldigt bra skrivet.
Ohh, du beskriver det jag känner så bra. Jag gillar inte patriotism, det finns ingen ära i "att dö för sitt land". Gränser är något som skapats utifrån kapital och makt. Vi är alla människor och vi lever ett kort liv på en planet som vi måste vara beredda att dela, inte kriga om. All form av fundamentalism är av ondo, oavsett om den är religiös, politisk eller patriotisk. Vi måste ha dialog, inte debatt, vi måste se våra olikheter som en tillgång, inte ett hot!
SvaraRaderaEtt fantastiskt inlägg M. Kanske ditt bästa, i alla fall om jag får säga hur jag känner.
SvaraRaderaJag känner ofta, i förhållande till människor jag möter som upplevt krig, att jag är naiv. I min värld finns det krig som är... ja värt det helt enkelt. Trots grymhet.
"Är det verkligen fred vi vill ha? Å till varje tänkbart pris?
Å är vi verkligen säkra på det... att det värsta av allt är krig?" sjöng Imperiet och den stofen tänker jag ofta på när folk hukar under diktaturer. Eller i små krig, de som sker i mitt eget liv, i mina egna relationer.
Men förstås har du rätt. Krig ÄR grymt! Alltid.
Har du läst Bombfri molnnatt? Om inte får du låna den av mej.
Läste den för många många år sen och den finns hos mej än.
En bok om en äldre tysk kvinna som minns andra världskriget.
Det stod nåt... andemeningen var... "när bomber faller och lungorna pressas ihop av skräck och lufttryck är det lika fasansfullt även över tyska skyddsrum. Även över tyska barn."
Kram fina fina du. / Asta
A - håller helt med Imperiet. Trots det jag skriver. För i mintolkning menar de att man inte skall rädas konflikter. Att man måste 'rensa luften' ibland. Och det håller jag absolut med om. Att tåla orättfärdigheter är INTE ok. Men man kan 'kriga' på olika vis. Regelrätta krig. Är av ondo. Konfliktlösning och konflikterkännande är av godo..
RaderaKramar i mängd..
Mycket intressant inlägg! Krig är otäckt, och tänk alla som drabbas, oskyldiga barn som inget val har Som född svensk har jag själv alqdrig upplevt krig på nära håll. Man fattar ju inte hur lyckligt lottad man är....../ Magdalena
SvaraRadera