Att fånga solsken

Plötsligt så låg den där. Framför fötterna på mig. Ett litet spröjsat fönster mot de dyrbaraste av strålar. Och lika plötsligt fick stigens rum i skogen ett helt annat ljus. Försiktigt silade de djupgröna, rikt lövade träden ljuset. Som om vore det av renaste, skiraste guld, slutade de att rassla höstlikt med bladen och drog efter andan.

Det skimrande fönstret fixerades på marken och när jag till sist vågade lyfta blicken mot dess källa hade också jag hållit andan. Alltför rädd för att minsta lilla rörelse skulle få det smulas sönder till ett stoft och försvinna in i en annan dimension. Men så höjde jag blicken och synen jag såg fyllde mig med en liten, liten gnutta tillförsikt. Ett litet löfte om ett någonting. Tänk – solens dyrbara strålar hade letat sig ner till mig, öppnat ett spröjsat fönster. Genom tjocka, blåsvarta moln och sedan genom alla dessa trädgrenar, hade det letat sig ner till mig.

Tacksamhet. Det jag kände var tacksamhet. För löftet det gav. Och jag mindes en strof från den tiden jag gick och läste för de katolska systrarna. I en liten vacker bok, med utsökta helgonbilder på varje uppslag, fanns vår bön, Fader Vår, med. En strof för varje sida. På sidan där det stod: ”Som är i Himmelen” stod också följande ord, i litet mindre skrift, nedanför en av ärkeänglarna: ”Sörj ej om Din dag är grå – där ovan molnen är Himlen alltid blå” Denna rad har tröstat mig många gånger. Givit mig ett löfte om ett något annat. Precis som det lilla fönstret av ljus, där på cykelstigen, gjorde idag.

Sov gott!!