Så
är det. Att olika människor har olika tempo. Det sitter liksom i
personligheten. I rörelserna. I sättet att prata, i gesterna. Och
sedan – så stöter man ihop med någon vars tempo stämmer med ens
eget. Och man trivs och mår väl. Oavsett om man dansar sig
vanvettigt rusig på en nattklubb eller om man i tystnad möter
havets solnedgång tillsammans.
Att
träffa någon med samma tempo när man är vuxen är, låt oss säga,
inte det lättaste. Man har sina vanor. Sina mönster. För
längesedan bestämde man sig för vem som är vän och vem som är
bekant. Man har smärtsamt missbedömt vissa medan andra har stått
en bi och visat sig bestå av beständigt vänmaterial. Man har fyllt
kvoten. Kvoten av dem närmast hjärtat. Och man har blivit lite
selektiv. Kräsen sådär.
Men.
Så händer det. Mitt i livet möter man någon som är en spegling
av den positiva versionen av en själv. Någon som fyller i tankar,
meningar åt en. Någon som har energi och lust när man själv har,
och någon som kan låta en vara ifred med en god bok andra gånger.
Som inte kräver ständig tillsyn och fjäsk, men som ändå tacksamt
tar emot goda råd och hemligheter. Det är någon med samma tempo.
Från samma våglängd. Och allt klaffar. I alla lägen.
Det
är tacksamt. Och ljuvligt. I sanning ljuvligt. För det är en gåva
att få vara fullständigt avslappnad i någons närhet. Släppa alla
fasader, alla masker. Tacka nej till visst, fullständigt trygg i
vetskapen om att den andre på inga villkor blir stött för nej-et.
Veta att om den andre tackar ja, hänger med, så gör den det
helhjärtat, och inte för att vara artig, snäll. Samma tempo, samma
förväntningar, samspel.
Sov
gott alla!!
PS. Låt mig bjuda på lite fantastisk musik. Av en ung man. Som jag känner på håll. Varsågoda.
Selektiv ja. Visst blir man det. Tyvärr.
SvaraRaderaMen jag känner precis så med dej som du skrev!
Ta't som en komplimang, det är inte ofta :)
Kram på dej.
Underbart! Såna vänner är värdefulla, absolut!
SvaraRaderaHallelujah är riktig rysarmusik. Tack för den!
Kram
Ny bild på dej?! Vad kul, jag har ju haft en annan tanke på hur du ser ut. Med långt blont hår tex.
SvaraRaderaBra att du skriver ut din ålder också förresten, det gör jag med. Jag tycker att man ska vara stolt över sin ålder och det man gjort.
Kram på dej! <3
Jag har alltid haft svårt att hitta vänner. Bekanta, ja, det har jag en hel hög. Men de känner mig inte, och ofta förstår de mig inte heller (kom på att jag måste skriva ett inlägg om det absurda i att en hel hög med folk i vårt fika rum försökte få mig att förstå att jag borde tycka om att grilla. Varför får jag inte vara jag och INTE vara intresserad av att grilla? Vad är så farligt med det?). Men vänner, de som är precis som du skriver, på samma våglängd, har samma rytm... Ett fåtal, och ofta är det alldeles för sällan jag träffar dem... Kanske därför jag tycker det är så skönt med bloggen, här får jag ha min egen våglängd och min egen rytm, utan att någon/några ständigt försöker ändra på mig.... Tänkvärt inlägg, som alltid!
SvaraRaderaVisst är det intressant när det händer! När man hittar vänner i vuxen ålder. Jag har just börjat återbekanta mig med en person som jag inte umgåtts med på 15 år. Han fanns i utkanten av bekantskapskretsen och jag tyckte han var FÖRSKRÄCKLIG. Sedan märker jag nu att vi som betydligt vuxnare är mycket, mycket lika. Vad betyder det? Var jag också FÖRSKRÄCKLIG när jag var 23??
SvaraRadera