Att kontemplera

Och så har ännu en ny dag anlänt. Tyst och obemärkt har den stigit in i våra liv. I skydd av den sena julinattens mörker märks inte sömmarna mellan dagarna. En dag slocknar, dör ut, och en ny föds. Förgänglig, men ändå oändlig. Ty så är det: viss om att var dag aldrig mer kommer igen, vet vi också att oavsett vad som sker i våra liv, går solen upp åter igen. De stora himlakropparnas rörelser ruckas inte av oss dödliga och våra banala problem.

Det är mitt i natten, strax inträder vargtimman – den tid på dygnet som är mest outhärdlig att leva i . För ensamheten kan bli alltomfattande. Förtärande. Men det är inget jag räds. Ensamheten. Eller vargtimman. Detta är min tid för kontemplation. För funderingar och tankar. För planeringar i futurum och summeringar av imperfektet.

Så, nå? Hur har då denna sommaren 2012 varit? Jo tack. Det har den. Varit, alltså. Bra, på många vis: B och L, mina ack så älskade söner, har fyllt mitt hjärta med omåttlig stolthet och eoner av kärlek. Hur kan dessa två pojkar vara så otroligt fina? Goda? Kloka? Vackra? Det är för mig en evig gåta. Jag har skrattat. Tränat. Sjungit. Dock inte dansat så mycket som jag hade velat. Ordnat och pysslat. Vilket i min värld innebär än mer struktur och ordning och reda. Jag har bekantat mig närmare med en helt ny vän. (Hej, A *ler*!!) medan jag inte orkat träffa andra som jag också hade velat. Varit alltför få dagar på min älskade sommarstrand. Tittat ut på alltför många regniga, stormiga ickesommardagar. Varit på konserter. Läst för få böcker och inte en enda gång sett min absoluta favoritfilm. Inte fått resa. Alls. Och väntar snart långväga besök.

Så, jodå. Visst har denna sommar varit. Allt och inget. Och nu börjar jag snart jobba. Till min stora förskräckelse är det inte något odelat bra. Som det alltid varit innan. För visst var det så? Eller?

Måste snart ta ett stort beslut. Trots att jag inte orkar, och även om det inte bjuds några alternativ. För första gången i mitt liv är jag dessutom rådvill. För detta handlar inte om något livsviktigt. Om överlevnad. Inte på det där direkta sättet. För i sådana situationer är jag inte famlande, inte oprövad. Ryggmärgen kickar in och jag manövrerar skickligt mellan utfall och attacker, mellan kaos och tumult. Då vet jag alltid vilket hur jag skall välja, då tvekar jag inte. Konstigt, det där. I kaos och storm står jag stadigt och fast. Orubblig och stark. Men nu? Inte ett ynka beslut kan jag ta. För nu handlar det om mig.

Helt naket bara om mig. Inte något som har att göra med min familj, mina vänner, alla nödställda, krigsdrabbade människor i världen. Inte något som har att göra med ojämställdhet, förtryck eller våldsdrabbade. Nej. Det har om mig att göra. Bara Ego. Bara Monika. Och därför kan jag inte hantera det. Min läkare har givit mig en uppgift; att fundera på vad jag vill. Utan att få lov att bry mig om var andra skulle behöva mig. Och vet ni, för första gången i mitt liv har jag ställts inför en uppgift jag inte klarar av.

Förlåt. Jag vill inte skrämmas. Det är inget allvarligt som hänt mig. Tro inte det. Jag har denna sommar varit tröttare än trött. Och därför till slut, efter att många i min närhet propsat på det, har jag varit hos en läkare. Hon har konstaterat, efter en mängd prover varav några ännu inte blivit klara, att jag fysiskt är i topp. Förmodligen har jag utmattningssynddrom. Därav hennes uppgift till mig. För jag skall på återbesök nu i veckan – för de sista provsvaren – och då måste jag/vi fundera på fortsättningen.

Summa sumarum: denna sommar har varit. Och jag älskar mina pojkar.

Sov gott alla!!