Tiden.
Detta ogreppbara, ständigt närvarande, existensgivande väsen.
Flyktigt och lätt. Eller tyngande som en kvarnsten runt halsen. Den
enda fullständiga sanningen är att den går. Tiden alltså. Den
rinner ständigt genom livets enorma timglas. Även om det många
gånger, ibland, känns som om man fastnat i kvicksand – tidens
vakuum.
Trodde
åtagandet var långtida. Såg inte slutet på det, långt borta där
i horisonten. Anade att tiden skulle röra sig mycket sakta framåt,
att det skulle te mig oöverstigligt. Men ett löfte är ett löfte.
Och inget man ger lättvindigt. Så det var inget jag ämnade överge.
Så
hände något. Något oväntat. Ty tiden är subjektiv. Och med bara
några ord uttalade insåg jag att mitt ”långtida” egentligen
inte var så långt. Inte något sådant, som vars ände man inte
kunde ana redan nu. För satt i livslångt perspektiv tedde sig
väntan som ett snabbt övergående sommarregn. Till och med en
gnutta uppfriskande, om än oönskat. Så jag skall helt enkelt se
tiden an.
Sov
gott!!
Sorg och smärta som får min lycka att kännas som en förolämpning, ett slag i ansiktet. Inte för att jag missunnar mig själv min lycka utan för att jag minns en sådan smärta du knappt uthärdar men ändå tvingas leva med, tills vidare, tills...
SvaraRaderaVisst finns det något som är både trösterikt och skrämmande med att tiden går. Oavsett... tiden går. Det som inte var möjligt igår blir det imorgon. Å ibland tvärtom.
SvaraRaderaNjut av sommaren hjärtat, nu åker jag till jobbet.
Kram
Uff. Men du har rätt. Och ofta när man ställt in sig på något, att det ska bli på ett visst vis en viss tid... så blir det inte alls så. Det kan bara plötsligt bli helt annorlunda. Att se möjligheterna i det är starkt.
SvaraRaderaTid är ett relativt begrepp. Ibland susar den förbi, ibland segar den sig fram...
SvaraRaderaSitter man i en segelbåt då står tiden stilla... konstigt... när man kommer till land då kommer tiden ikapp en.
SvaraRaderaJag bosätter mig på båten...
Kram
Viveka
Tiden går så mycket snabbare nu än förr, känns det som. Man har blivit varse om att man faktiskt inte är odödlig. Rynkorna som kryper på en...kroppsdelar som börjar hänga. Inte ens ögonvitorna är sådär vit/blåa som dom var när man var 19...Tiden suger ibland!
SvaraRaderaKRam
Hoppas det inte är nåt allvarligt som hänt...?!
SvaraRaderaVet ju att allas vår Asta är en fena på shopping. Kanske du ska ta henne som personalshopper!
Var rädd om dig! // Kram Pia