Att släcka ner

Alla ljus. Lampor. Natten har lagt sin hand över vår del av världen. Ute vilar dagens värld. Allt som hör ljuset till. Träden, gräset. Fåglarnas sång och lekplatsens skratt. Inga brevlådor slamrar, inga kulor rullas i gruset. Nu vaknar sakta mörkrets verklighet. Nattens ljud. Prasslet i vrår. Fladdermössens sökande efter mat. Ugglornas hoande. Stjärnornas glittrande. Det är dags att släcka ner. Alla lampor. Ljusen .

En del av mig själv. Fjärma sig från ett minne. Ett gemensamt Då. För det är omöjligt att leva i ett Nu med de positionerna vi innehar nu. Positionerna i förhållande till varandra. Den symbios som förut fanns har förstörts. Utnyttjats. Fördärvats. Därför är det dags att släcka ner. En del av mig. Den del som är dig.

Den längtan som brinner. Just för att den förvandlats till en förtärande eld. Som inte längre ger liv, utan som vuxit sig alltmer övermäktig. Helt utan kontroll. En eldlängtan som inte längre portioneras ut i lagom doser. Utan som äter upp allt, alltid. Då är det dags att släcka ner. Dimmra längtan lite, dra ner gaslågan. Så att den brinner med kraft som går att kontrollera.

Släcker ner. Tankeverksamheten. Så att den inte förvandlas till oroliga drömmar i ett senare skede. För det räcker att den bergtagit min dag. Jag vill inte ge den natten också. Inte utan kamp. Släcker ner. Oron. Så att jag får behålla min kraft. Min förnöjsamhet. Ty den behöver jag.

Det är sent. Mitt i natten. Så jag släcker ner. 

Att färgas

Dagen bjuder på en inre oroskänsla. Ett obestämt kli arbetar sig ut i kroppens alla porer. Vänta lite. Har det redan gått en timme? Vad gjorde jag? Vad sa jag? Samtidigt går tiden så långsamt. Köksklockans tickande ekar i mina sinnen, jag känner lukten av den, lever i dess rytm, lyssnar till dess ihåliga, rungande ljud. Eller vänta lite. Hur var det nu?

Talar med L. Skrattar. Bakar tillsammans. Dammsuger. Plockar ner en tvätt. Bäddar. Sorterar kläder. Förbereder den sena lunchen. Lyssnar på B som kommit hem från en judoturnering. Hans första. Finns mittibland. Men ändå utanför. För jag är trött. Oändligt trött.

Oroskänslodagen går mot kväll. Kan inte längre sitta halvsovande i min verklighet. Slänger på mig regnjackan och sätter mig i bilen. Kör ut mot havet. Utan att ha bilstereon på. Klarar inte längre av ljud. Inte en sådan här orosdag. Vid havet blåser det vågskummande vindar. Det enda ljud som hörs är havets vrål. Jag vänder mitt uttröttade jag mot vinden.

Och då. Då ser jag. De underliga färgerna. Som kommer av halvkvällen. Av de sista solstrålarna som tävlar mot fullmånens sken. Ur det enorma stormmolnet som tornar upp sig mot världen. Världen får en förunderlig sagofärg. Ett halvmörker. Eller en sagodager. Det gråa får liv. Det beigea havsskummet pärlar sig mot den våtbruna sanden. Och oron i min kropp blåses ur mig.

Ty jag inser att jag låtit dagens färger färgas av på mig. På mitt sinne. Fullmånen har, osynlig, gäckat mig hela dagen och spätt på min utmattning. Jag hade behövt ladda ut mig tidigare under dagen. Behövt ställa mig i stormen och låtit mig bergtas av färgerna. För att kunna återvända till mitt invanda jag. Det bara allmänt trötta, mera sinneskänsliga jag. Det jaget som blivit mitt nu sedan ett par veckor. Det jaget som mitt riktigare jag är på väg att ömsa bort. Så småningom. När jag inte låter mig färgas. Av fullmånens nycker. Av stormarnas dån. Eller av beslöjade sinnen.

Hoppas ni har en god helg!

Att tacka

Tacka försynen. Guden eller ödet. Det må vara hur det vill med det. För i natt känner jag mig tacksam. Medan jag städade, torkade dörrkarmarna, slog det mig. Att jag är så förbaskat tacksam. Låt mig börja med det uppenbara. Så att det är klart och undanstökat:

Jag är tacksam för att jag är född i detta land, där det finns alla möjligheter till demokrati och människors lika värde. Jag är tacksam för att jag har mat på bordet och någonstans att bo. Jag är tacksam för att jag är frisk. För att jag har mina sinnen i behåll. Tacksam för att vart tionde år har vi en sommar även här på västkusten. Amen.

Sedan till det jag först tänker på när jag funderar kring tacksamhet: mina otroliga, fantastiska pojkar. Benjamin och Leon. Det går inte en dag utan att de fyller mig med stolthet och med tacksamhet. Jag älskar dem in i döden. Så är det bara. Punkt.

För övrigt är jag tacksam över alla fantastiska människor jag har omkring mig: familj, finaste nära vänner och väninnor, arbetskamrater, vördade partikollegor, politikervänner, elever och bekanta. Tack alla för att ni är ni! För att ni varje dag gör det ni gör och är det ni är.

Jag är tacksam över min utbildning, mina fungerande lemmar, mitt snart kompletta sinne. Över att jag kan lyssna till världens musik, över att jag känner till lyckan av att läsa. Över att jag är fri att själv bestämma över mitt förhållning sätt inför det som livet ger mig. Över att jag kan känna dofter och smaker. Över att jag kan dansa och sjunga.

Så tack.

Så en liten sak till. För er som känner sig manade. För er som känner att ni har en åsikt i ämnet, eller något att säg: jag har fått en hemuppgift av min terapeut. Jag måste fråga människor jag känner om deras ärliga uppfattning om mig. För uppenbarligen har jag en litet felaktig bild av mig själv. Jag vet att flera av er läser min blogg. Så orkar ni, och vill, skriv gärna om hur ni uppfattar mig? Sämre sidor, bättre sidor? Ni kan nå mig på FB (meddelande) eller på mail. Tack.

Önskar er en god natt. 

Att ge upprättelse

Under en mycket kort tid har flera av mina finaste vänner lyft samma sak. Hur de är obekväma i sitt eget skinn. Hur de känner sig vilsna och utkastade i världen, utan något vidare ankare. Jag har lyssnat på dem. Och funderat. Mycket. För det handlar om fantastiska kvinnor. Faktiskt. Som liksom borde tycka bättre om sig själva. Eller känna sig bättre själva. Eller våga tro mera på sig själva.

För alla är vi unika. Samtidigt som vi inte är ensamma om att känna som vi gör. Känna oss vilsna. Bortglömda. Undanskuffade. Av livet. Ödet. Eller något annat. Några av oss tar verkligen steget. Det lite skrämmande steget till att våga vara den bästa versionen av oss själva. Förenat med uppoffringar förvisso, men ack så väl värt det. Dit skall jag själv. En dag.

Men så slog det mig att jag redan skrivit något i detta ämne, något som skulle kunna passa även nu. Så, ni som följt mig ber jag om ursäkt, här är ett gammalt inlägg. Om det ounikt unika. Om det som är DU. Och jag.

Skitgott. Jätteliten. Paradoxala förstärkelseord. Två, diametralt olika ord, sätts ihop och där det första ledet förstärker det andra. Skit. Gott. Alltså gott – otroligt gott. Jätte. Liten. Alltså liten - mycket liten. En stilfigur som också kan kallas för självmotsägelse. Jag är en oxymoron. Så är också du.

För. Lämnar du mig nu kommer du aldrig att träffa någon som mig igen. Aldrig. Vet inte om det är ett hot eller ett löfte. Men likväl är det sanningen. Ty, just jag, här och nu, är unik. Inget av det jag känner, säger eller tycker är unikt. För inget är nytt under solen. Allt har hänt. Alla drömmar har drömts, alla själar har krossats. Men. Just DEN HÄR sammansättningen, som är jag, är HELT unik.

Tro mig. Du kommer kanske möta mina ögon igen. Men till dem kommer att annat leende höra. Du kommer känna min doft någon annanstans, men det åtföljs av en annan smak. Min åsikter kommer att uttalas på ett annat språk, men handlingarna kommer att skilja sig från mina. Ibland kommer den nya kombinationen vara till det bättre. Ibland till det sämre. Men just denna kombination finns bara här. I mig. I det som är jag.

Bland stilfigurer är jag en oxymoron. Ouniktunik. Alltså unik – ounikt unik. En självmotsägelse. Och därför är jag svår att släppa. För släpper du mig finner du aldrig någon mer som mig. Du kommer att hitta fragment av mig i andra. Vissa delar kommer att vara bättre, andra sämre, Men aldrig någonsin kommer du möta någon som mig. Och jag kommer aldrig möta någon som dig. Mera.

Som oxymoroner vilar inget ansvar på oss – ty allt är redan sagt och gjort. Eller så vilar allt ansvar på oss – för i just denna blandning är allt nytt och unikt. En kittlande tanke. Skrämmande. För antingen slipper jag dig för all evighet. Eller så förlorar jag dig för alltid. Dito du mig. Bara så att du vet.

Jo. Trots att vi alla är människor. Mörkhåriga, ljusa, färgade, bleka, så är vi alla helt unika. Våra erfarenheter delar vi med andra. Andra har drabbats av sorger. Upplevt total lycka. Den totala passionen. Eller inte. Våra tankar har andra tänkt. Vi är inte ensamma. Men. Trots att inget av detta alltså är nytt under solen, inte unikt, är vi ändå helt unika. Allesammans. För just det sättet som vi är kombinationer av allt det som redan hänt/sagts, är helt unikt för oss. Andra kan ha dina åsikter, ditt leende. Ditt skratt. Men ingen har den sammansättning som just du har. Och det gäller alla människor.

Så. Fast man inte är unik är man helt unik. Ouniktunik. Stilmässigt, i det svenska språket, kallas denna motsättning för oxymoron.

Sov gott!

Att lista en lista

Och så dök den upp – en lista. Inne hos Freja. Som hade lånat den av någon annan. Men jag log när jag läste hennes svar, så jag tänkte att det kanske skulle vara något jag kunde få er till att göra: le alltså. Läsande mina svar..

Voila!

1. Om du fick vakna upp som någon annan för en dag, vem skulle du vilja vara?

Jag skulle vilja vara Laleh en dag. Sångerskan ni vet. För hon är så briljant musikaliskt, hon verkar vara så självständig och jag skulle vilja veta mer om hennes bakgrund, kunna de språk hon kan. Och så lyssnar folk när hon sjunger. Vackert.

2. Vad är det mest romantiska du har gjort?

Körde 800 km, enkel väg, för att överraska någon som jag inte kunde vara utan. Och som inte kunde vara utan mig. Stannade ett dygn. Körde sedan tillbaka. Bara för att.

3. När grät du senast?

Idag, när mitt tango-mode slog till och jag insåg att jag precis blivit sjukskriven ytterligare veckor.

4. När var senaste gången du skrattade högt?

Idag, när jag läste senaste inlägget i bloggen Sån é jag!

5. Vilken är din favoritstad i världen?

Jag förälskade mig i Paris. Och staden Mali Losinj på ön Mali Losinj.. Magisk.

6. Vilket lösgodis är alltid med i din påse?

Tycker mera om salta snacks. Men. Choklad. Hallonlaktrits skallar och sura tvåfärgade flaskor.

7. Vilken kroppsdel är du mest nöjd med hos dig själv?

Min näsa är ok.

8. När du blir kär – vad faller du för?

Uppriktigt intresse för människor, självkännedom, ödmjukhet, humor. Att han kan dansa. Rent fysiskt faller jag för mäns underarmar. Helst inget skägg/mustasch, inte för mycket tatueringer och någon som tar hand om sig (ansar näshår, tränar och låter bli att bleka sönder sina tänder..)

9. Och vad tror du att andra faller för hos dig?

Helt ärligt? Vet inte.. Kanske det att jag är genuint intresserad av andra människor??

10. Hur är du när du är nyförälskad?

Det var ett tag sedan nu. Men jag blir nog bara en varmare version av mig själv. Ler ännu mer.

11. Du är en superhjälte – vilken är din superkraft?

Två önskningar här: att läsa tankar och att vara osynlig.

Jahopp i natten – där var mina svar. Sov gott allesammans!

Att filosofera

Cogito – ergo sum. Överjaget, psyket, skuggbilden i grottan, skärselden, helvetets sju nivåer, panta rei, jaget, Oidipuskomplexet, himlen, helvetet, änglar, demoner, småknytt, oknytt. Häxor, schamaner, örtkunniga, vodoodockor, förbannelser, den ljusa tunneln, kristna, kopter, judar, vittnen, hinduer, buddister, heliga fåglar, heliga kor, heliga katter. Onda ormar, onda getabockar. Midnattmässa, midvinterblotet, midsommarstång, utomjordingar, dervischer, sunnimuslimer, shiamuslimer, shartauaner, leastadianer. Horoskop, tarotkort, astrologi, astronomi, sekter, piskas till lydnad, stening till döds. Magiska datum: 101010, 10:10, 111111, 11:11. 121212, 121110, 121212, 12:12. Jordens undergång. Mayakalenderna. Nostradamus. Suck.

Hur många gånger kan jorden gå under? En. Mig veterligen. Inte fler. En enda gång kan hon implodera, sjunka ihop , under tyngden av allt vi gjort. När sker detta? Vet ni? Jag har ingen aning. Och ännu en hemlighet: INGEN VET! Så där ja. Nu var det ute i etern. Sprid detta budskap över världen! Alltså: ingen vet när vår jord kommer kollapsa.

Hursa? Jasså, ni visste redan detta? Hmm, men dåså.. Då tillhör ni inte den skara människor som går och inbillar sig att denna tid vi lever i var något speciell. Missförstå mig inte nu, visst är denna tid speciell – liksom alla andra tider och dagar. Denna dag bringar oefterhärmlig lycka för några, fruktansvärd sorg för andra. I morgon har överraskningar med sig. Fina för vissa, mindre fina för andra. Så är det. Dag ut och dag in. Har alltid varit så. Kommer alltid att vara så. Och all lycka kommer alltid att vara relativ. Satt i förhållande till annat.

Filosoferar kring mänsklighetens önskan om enkla svar. Om den senare tidens alla undergångsprofetior. Om Mayakalendern som plötslig tog slut. Om alla spaltmeter som skrivits om alla möjliga tolkningar av febriga syner visa män och kvinnor haft. Jag behöver ingen profet. Ingen profetia. Jag VET att jag kommer att dö. Att vi alla kommer att dö. Jag vet att vi håller på och förstör vår värld. Som i ett rasande självförakt drar vi inte i bromsen. Ty vi tycker det är andras ansvar. Så gör vi oss fria. Men i ett sista försök att behålla en viss värdighet vägrar jag sluta mig till någon av dessa grupper. Vägrar låtsas att EN ledare är den som ensam känner till svaret på vem jag är, vart jag är på väg med mitt liv och vad som skall hända.

Låt mig vara ledaren av mitt liv. Mitt liv som jag skall leva i samklang med andra. I samklang med vår jord. Med dem jag älskar och dem jag älskar mindre. Låt mig strunta i en massa fånig datum hit och dit. Låt mig fylla de stackars dagar jag har kvar med innehåll. Ibland med glädjens innehåll, ibland med frustration. Kanske kommer någon att döma mig när jag dör – kanske väntar oknytt på att riva ögonen ur mig – men om det vet jag ingenting. Förrän jag är död. Och då är jag död.

Cogito – ergo sum. Jag tänker – därför är jag. Uppenbarligen tänker jag en hel del. Alltså vet jag att jag finns. Fortfarande. Trots denna tids "magiska" datum. 

Ha en fin söndagskväll!

Att darra

Darra som ett asplöv. Av en hudlös beröring. Av åtrå. Av bara tanken att bli berörd. Få falla sönder i någons famn. Omvandla sina darrningar till en magisk rytm. Att dela. Med någon. En känsla av närhet. Som går ovanpå ALLT annat man varit med om. En darrning att vila i, att längta till, att hisna av.

Darra som ett asplöv. Av köld. Inte kunna stoppa de okontrollerbara skakningarna. Känna hur man inuti försöker värja sig – hur blodet väsnas och slår ifrån sig, bara för att förlora. Hur man försöker hushålla med till och med tankarna. Hur man vill andas långsammare. Bara för andningen smärtar. Barfota i snö. På is. Torra, söndriga nagelband.

Darra som ett asplöv. Av oro. Vara oförmögen att hålla stilla den irrande blicken. Känna hur darrningarna fortplantar sig genom ens kropp. Våg efter våg som sköljer över en. För att försöka styra darrningarna försöker man sig på små vardagliga sysslor. Ställer in saker i skåp. Bara för att ta ut samma saker igen. Eller bli hängande med armen i luften, vilse. Undrande vad det är man egentligen tänkte göra. Så kommer nästa våg. Man kan bara försöka hålla i sig själv.

Darra som ett asplöv. Av skräck. Sitta hulkande i ett mörker viss om vad som väntar. Bita ihop tänderna så att det känns som om de skall gå igenom käken. Utan att kunna kontrollera darrningar som går över till skakningar. Tvinga sig själv upp. Till stående ställning. Försvarsställning. Tvinga skakningarna inombords, där de gräver allt djupare hål. Stålsätta sig. Släcka skräcken. Men fortsätta darra inuti. År ut och år in.

Darra som ett asplöv. Av illamående. Blir yr. Svajig i rörelserna. Måste ta tag i dig. Ensam. Måste ta tag i något. Försöker andas. Hör hjärtslagen i huvudet. Panikandas genom näsan. Kan inte öppna munnen. Tittar ner på händerna, som skakar, darrar. Sakta stannar världen omkring. Det slutar snurra och illamåendet sväljes ner.

Att darra.

Sov gott!

Att prata om ditt och datt

Ikväll vill jag tala lite om allt möjligt. För det är ett par saker som slagit mig. 1) Jag blev lite bestört över en sak jag skrev igår när jag nu idag läste igenom det. 2) Masssage är otroligt skönt - följt av hett skumbad, ännu bättre. 3) Läs en jätteviktig bok!! Om "grooming". Och 4) Minnen. Fanstastiskt fascinerande. Så då tar vi det från början:

1) Igår skrev jag om ytseende. Eller utseende. Och jag skrev att jag tycker att jag är ful. Det är lite ledsamt det. Och så tänker jag aldrig mer skriva. För jag tycker faktiskt om mig. Jag tar hand om mig. och är väldigt trevlig och social. Vältränad och klok. Så det så! Det är det jag tycker i fortsättningen.

2) Mina fantastiska kollegor köpte ett presentkort till mig på min födelsedag. Idag använde jag det. För en timme hawaiiansk massage. Det var hur avslappnande som helst. Sedan åkte jag hem och sjönk ner i ett hett skumbad. Jösses!!!! Ibland så blir man så avslappnad så det inte är klokt..

3) I badet läste jag en bok om grooming på nätet "Jag kände mig speciell" av Ulrika Rogland och Sven Å Christianson. Om Internet. Och flickors önskan om att bli bekräftade. Och vad de kan luras till. Trots försiktighet. Trots att de kommer från "ordnade hem". Jag blev så ledsen. Så sorgsen. (Och därav ångrade jag delar av mitt inlägg igår) För flickor, redan i min B:s ålder, tycker att de "måste ställa upp". Och män i min ålder, ge och ta 10 år, tycker att småflickor på 13 år är SEXIGA på foton på Faccebook. Skam!!!!!!!!!!!!! Förbannad skam!!!!!!!!!! Jag blir äcklad och bestört. Men läs boken. Den är viktig.

4) ”Mitt liv är ett destillat av mina minnen” - smaka på det uttrycket. Så vackert. Så ödesmättat, på sätt och vis. Uttrycket fastnade hos mig för en bra räcka år sedan. Det har stannat kvar hos mig och fascinerat mig. Jag har sakta lyssnat på dess klang och försökt att till fullo förstå dess innebörd. Och till sist förstod jag. På mitt sätt. Mitt liv är mina minnen. Det jag kommer ihåg och det jag kan förnimma och plocka fram. I bild, i dofter, i olika ljud. Men en sak som sedan dess slagit mig är att mina minnen är enbart baserade på mina sanningar. Och mina sanningar är bara sanna för mig. Ingen annan. Bara mig.

När det för första gången slog mig fullt ut, blev jag nästan förorättad. Lite rädd också. Vi satt och jämförde barndomsminnen och det som jag så klart kom ihåg och kunde beskriva in i minsta detalj gjorde de andra lite villrådiga. Så hade inte de kommit ihåg det. Visst, fragment av det stämde. Men inte allt. De mindes i sin tur annat. Först kände jag mig lite bestulen på mitt minne. Propsade på att det jag mindes var 'sannast'... Under kvällens lopp lade vi ett minnespussel och jag insåg någonstans att ingen av oss mindes fel. Alls. Vi mindes bara olika delar och på olika sätt. För vi är olika. Existerar i olika sammanhang. Tycker olika saker är viktiga. Därför är saker och ting olika viktiga att komma ihåg. Så min sanning är inte mindre sann än din och din sanning är lika sann som min. Fast olik.

Sedan dess har jag uppriktigt varit fascinerad av människors sanningar och jag har börjat lyssna mer och mer. Alla historier har flera sanningar. Allt i historien har flera sanningar. Och ingen sanning är mer sann än den andra. I alla fall inte upplevelsen av sanningen. Man måste bara vara nyfiken på bakgrunden till receptionen av just den sanningen. Sätta den i en kontext, i ett sammanhang. Fascinerade. Och lärorikt.

Så - over and out - sov gott!!

Att göra det bästa

Nej, inte att göra sitt bästa. Utan göra det bästa. Av det man har. Visst kan vi vara djupa nu. Tänka vackra tankar om våra fina insidor och vad vi projicerar mot omvärlden. Vi kan vara navelskådande insiktsfulla och tala om det viktiga i hur vi mår inuti – hur viktigt det faktiskt är, har jag ju blivit alltför medveten om nu på senare tid. Men. Det är inte det jag vill göra ikväll.

Jag vill vara ytlig. Otroligt fånigt ytlig. Utseendefixerad. För B och jag tittar på ”Trinny och Susannah stylar om Sverige”. Ett programledarpar vi har följt när de stylat om England, USA och några andra ställen i världen. Och deras önskan är att alla skall få känna sig vackra. Med det de har. Genom att göra det bästa med det de har.

Hur mycket vi än talar om hur viktig vår insida är, (vilket är helt sant), vill många av oss också se så bra ut som möjligt på utsidan också. Vad som är vackert ligger dock i betraktarens öga. Det jag uppfattar som attraktivt och snyggt, tycker någon annan är mindre vackert. Det är en sanning. Men om jag tar på mig mina rättvisa glasögon kan jag se att någon är vacker, trots att jag inte hade valt att se ut så själv. Hur jag menar? Jo, så här: jag skulle aldrig drömma om att tatuera mig. Eller pierca mig. Tycker inte att det är vackert. Alls. Men. Jag kan ändå tycka att andra är vackra i det. Jag kan beundra en tatuering. För tatueringens egen del.

Det jag slås av är att T & S tar till mycket små medel och lyfter människorna de arbetar med. Kvinnor, och en och annan man, lyser upp när de ser sina vackrare sidor. De strålar. Med hjälp av en ny frisyr, ny färgning på håret. En bra BH. Snygg skärning på jeansen. En kavaj. Och jag blir varm i hjärtat. Av att människor ser sitt vackra jag. Och, får tillbaka förmågan att också visa den versionen av sig själva till resten av världen. Det är vackert.

Funderar lite själv över varför jag har så väldigt dålig självförtroende. När det kommer till utseendet. På en direkt fråga som KBT-terapeutens test ställde svarade jag tveklöst: jag är ful. Utan någon som helst tvekan. Och faktiskt utan sorg. För det är så jag ser på mig själv. Otroligt trevlig och duktig på mycket. Men ful. Konstigt det där. Trots att jag har bra BH:ar (viktigt med stor byst), fördelaktiga skärningar på blusar och högklackade skor som ger mig en snyggare hållning. Så ser jag på mig som ful. Samtidigt som jag gläds åt och rörs till tårar när andra ser sitt vackra jag. Undrar vad det säger om mig?

Nåja. Har ni aldrig sett ”Trinny & Susannah” skall ni göra det. Går på kanal 7 (finns på tv4play) på onsdagar klockan 21.00. Så får ni också glömma er själva ett tag och glädjas med andra. Även på ytan.

Sov gott!!