Att sitta under världens tak

Den Äldre rättade till filten och puffade upp kudden till rätta. Så lutade sig Den Äldre tillbaka och betraktade med halvslutna ögon krusningarna i vattnet, alldeles där havet mötte himlen. Det kändes allt i luften att det ännu inte var vår. Vintern hade knappt dragit sig tillbaka och det nyväckta gräset kämpade sig vaket efter den längre vilan. Myllan var mättad av den smälta isen och gjorde stigen upp nästintill omöjlig att ta sig upp för, då den klibbiga leran gjorde sitt till för att hålla fast ens fötter vid marken. Den Äldre rörde lite i elden. Här, uppe vid världens tak, rördes inte en enda av de ännu kala grenarna. Ingen vind hittade hit. Ty här var det bara tankar som fyllde luften.

Den Mitt i Livet kom alltid senare. Oftast med andan i halsen. I stillheten från Under Världens Tak, kunde Den Äldre alltid tydligt höra ankomsten. Det var precis lagom tid för att maka sig åt sidan en smula, så att den väntade också kunde få plats på den torra mossbädden.

- Jag anade att du var här! Tänkte att det nog var dags nu.

- Det är alltid dags. Alltid tid för att sitta här.

Mitt i Livet satte sig ned med ett visst besvär. Och slogs av hur mild luften verkade vara just här. Hur förlåtande världen såg ut under dem. Havet där långt borta. Det böljande landskapet, som om en månads tid skulle se ut som ett grönt hav och möta det blåa havet vid en strimma av blekgul sand. Träden, som ännu inte knoppats.

I skenet från elden satt de så där. Den Äldre och Den Mitt i Livet. Där, under världens tak. Den Äldre hade numera all tid i världen. Den Mitt i Livet önskade att den hade det. För det verkade som om det tog väldigt lång tid att klura ut svaren på en massa frågor. Tid, som inte fanns, som var dyrbar. Tid som Den Äldre menade var nödvändig. Men Den Mitt i Livet hade hittat en tidbesparare. Varje kväll lyssnade den till en av Den Äldres berättelser. Och varje kväll klev den ett steg närmare svaren.

Sov gott!