Att sälja jultidningar

Idag kom de i brevlådan. Från FEM olika företag. Prydligt förpackade och bedrägligt, begärligt upplagda för alla hugade 10-åringar. Lockande. Allt för att göra det svårt för en förälder att säga nej. Så som jag gjorde. Redan förra året.

Jultidningarna. Som mina pojkar inte får lov att sälja. Trots de fina premierna. Trots de enorma vinsterna de skulle kunna göra. Anledningen är enkel – och grundas i en upplevelse för länge sedan.

Jag hade flyttat hemifrån. Bror och Syster II var 10 år. 10 år yngre alltså. Pappa var tränare i Brors fotbollslag. En hängiven tränare, som fortsatte trots att Bror slutade. Pojkarna skulle sälja en hel mängd med saker för lagets räkning: Bingolotter, strumpor, cocosbollar med mera. Klubben krävde det. Men pappa och den andra tränaren vägrade. Pojkarna var nämligen tänkta att göra detta på egen hand. Inte många föräldrar orkade släpa sig iväg tidiga lördagsmorgnar och tränarna hann inte följa alla pojkarna. De utsattes för allehanda tråkigheter. Vuxna som skrek på dem i entrédörrarna, vuxna som öppnade nakna/halvnakna. Vuxna som var ironiska, sarkastiska.

Det slutade med att föräldrar eller släkt köpte upp hela lagret cocosbollar. Eller så "tvingade" föräldrarna sina kollegor ute på arbetsplatserna att handla upp lagret. Några stackare fick skamsna komma tillbaka till klubben med ogjort ärende. Deras föräldrar hade inte råd att köpa strumpor de inte behövde, deras föräldrar spelade inte Bingolotto då de inte ens förstod programmet. Dessa barn slutade rätt snart spela fotboll.

Pappa vägrade. Han menade att klubben kulle finansiera sitt A-lag på annat sätt. Inte genom att de små pojkarna fick slita hund. Och lite så känner jag med all typ av försäljning sedan dess. När B och L skall sälja något för klassen/laget eller något annat är det jag som köper det. Betalar det rätt av. För mina killar har ingen stor släkt som handlar av dem. Mormor och morfar stöttar på annat sätt. Farfar och farmor finns inte här. Inga mostrar/fastrar/farbröder/fastrar. Och Bs och Ls mamma kan inte med att prångla på sitt nätverk killarnas varor. Så då återstår bara att lägga ut pengarna.

Alltså säljer inte mina killar jultidningar. För jag vill inte att andra vuxna skall snäsa av dem vid dörren. Att de skall öppna halvnakna. Och jag orkar ärligt talat inte vara med på varje försäljningsrunda. Så vill de ha en iPad, låter jag dem sakta spara ihop till det via veckopengar och gräsklippningspengar. Och. Samtidigt lämnar jag presumtiva kunder åt andra små killar och tjejer. Som kanske faktiskt bara har möjlighet att få en mobiltelefon via denna typ av slit. Mina killar behöver inte ta kunderna ifrån dem. Och inte heller behöver de fler prylar.

Ergo. B och L säljer inte jultidningar. Och jag köper alla Sverigelotter de skall sälja. Rätt av. För att jag har den möjligheten. Mina killar gör annat jobb. Städar sina rum och sitt badrum. Fixar disken. Dukar. Fixar mellanmål. Klipper gräs. Går ut med soporna. Lägger in tvätt. Handlar. Med mera. 12 och 8 år. Och det räcker för mig. Och för dem för att få sin veckopeng. Och förresten: vi köper ingen jultidningar heller.

Sov gott!