Att inte riktigt

Veta. Att lämnas undrande. Som en oavslutad mening lämnad mitt i luften. Som ett leende som förvrids till en grimas. Att inte riktigt veta. Helt ensam med sina undringar och funderingar. Byggande scenarier som kanske inte alls är aktuella. Eller kanske faktiskt är det. Realla.

Bry sig. Att faktiskt skita i det. Som en gammal LP-skiva som hackar och stannar i ett spår. Så låter det jag hör. Om och om igen. Vid olika bord. I olika rum och tider. Men samma sak. Och jag orkar inte riktigt bry mig. Längre. Alls.

Kunna lösa det. Att önska en lösning – hett och innerligt. Som en klibbig igel fäster sig problemet vid en. Den genomsyrar allt. Lämnar blöta, slabbiga spår efter sig. Viskningar hörs i luften. Rykten sprids. Och jag ser. Trots att jag inget sett. Maktlös bevittnar jag undergången. Ser alla tecken. Men är lämnad utan vapen att bekämpa detta med. Och avväpnad och bunden till händerna av just dem som ropar efter hjälpen. Helt omedvetna om att riset är bundet. För den egna ryggen. Utan att jag kan lösa det.

Ha lust. Att vara helt likgiltig. Faktiskt. Inte kunna uppbåda en endaste gnutta positivt lust. Ingen önskan. Ingen förhoppning. Ingen pirrande förväntan. Som en vävd filt finns det ojämna mönstret under fingrarna. Bredare stråk av klarblått. Smalare remsor av svart. Några vackert skimrande stråk av glittrande pärlemor. Men inget. Ha tappat lusten. Trots förnimmelsen av den värmande filten.

Sov gott ute i världen!