Att göra det bästa

Nej, inte att göra sitt bästa. Utan göra det bästa. Av det man har. Visst kan vi vara djupa nu. Tänka vackra tankar om våra fina insidor och vad vi projicerar mot omvärlden. Vi kan vara navelskådande insiktsfulla och tala om det viktiga i hur vi mår inuti – hur viktigt det faktiskt är, har jag ju blivit alltför medveten om nu på senare tid. Men. Det är inte det jag vill göra ikväll.

Jag vill vara ytlig. Otroligt fånigt ytlig. Utseendefixerad. För B och jag tittar på ”Trinny och Susannah stylar om Sverige”. Ett programledarpar vi har följt när de stylat om England, USA och några andra ställen i världen. Och deras önskan är att alla skall få känna sig vackra. Med det de har. Genom att göra det bästa med det de har.

Hur mycket vi än talar om hur viktig vår insida är, (vilket är helt sant), vill många av oss också se så bra ut som möjligt på utsidan också. Vad som är vackert ligger dock i betraktarens öga. Det jag uppfattar som attraktivt och snyggt, tycker någon annan är mindre vackert. Det är en sanning. Men om jag tar på mig mina rättvisa glasögon kan jag se att någon är vacker, trots att jag inte hade valt att se ut så själv. Hur jag menar? Jo, så här: jag skulle aldrig drömma om att tatuera mig. Eller pierca mig. Tycker inte att det är vackert. Alls. Men. Jag kan ändå tycka att andra är vackra i det. Jag kan beundra en tatuering. För tatueringens egen del.

Det jag slås av är att T & S tar till mycket små medel och lyfter människorna de arbetar med. Kvinnor, och en och annan man, lyser upp när de ser sina vackrare sidor. De strålar. Med hjälp av en ny frisyr, ny färgning på håret. En bra BH. Snygg skärning på jeansen. En kavaj. Och jag blir varm i hjärtat. Av att människor ser sitt vackra jag. Och, får tillbaka förmågan att också visa den versionen av sig själva till resten av världen. Det är vackert.

Funderar lite själv över varför jag har så väldigt dålig självförtroende. När det kommer till utseendet. På en direkt fråga som KBT-terapeutens test ställde svarade jag tveklöst: jag är ful. Utan någon som helst tvekan. Och faktiskt utan sorg. För det är så jag ser på mig själv. Otroligt trevlig och duktig på mycket. Men ful. Konstigt det där. Trots att jag har bra BH:ar (viktigt med stor byst), fördelaktiga skärningar på blusar och högklackade skor som ger mig en snyggare hållning. Så ser jag på mig som ful. Samtidigt som jag gläds åt och rörs till tårar när andra ser sitt vackra jag. Undrar vad det säger om mig?

Nåja. Har ni aldrig sett ”Trinny & Susannah” skall ni göra det. Går på kanal 7 (finns på tv4play) på onsdagar klockan 21.00. Så får ni också glömma er själva ett tag och glädjas med andra. Även på ytan.

Sov gott!!