Att tänka idéellt

Varning - långt inlägg!

Det börjar kännas som en bitter eftersmak i munnen. Eller snarare som ett bittert minnesspår av en fadd smak som dyker upp allt oftare. I många diskussioner har jag tystnat. Tystnat för att jag helt plötsligt slås av det faktum att jag faktiskt numer ändrat åsikt. I en ganska känslig fråga.

Idéellt arbete. Att arbeta för/med någonting utan att få betalt och utan vinstintressen. Vackert så. Mycket beundransvärt och hatten av. För vad hade vi – i dagens upptagna vardag – gjort utan alla dessa människor som arbetar idéellt?

Tränare av alla de slag, föreningsmänniskor, de som håller igång samhörigheten på landsbygden, alla vägföreningar, de som ställer upp för brottsoffer i olika jourer, kvinnojourernas eldsjälar, politiker. Alla brinner de för sin uppgift. Alla gör det gratis. Tar av sin tid för att göra något för andra. Försakar somt för att bidra till annat. Som vi andra inte orkar göra.

Som sagt. Ett stort arbete. Som måste slutas tas som något självklart! Nu! Med en gång! Som borde avslutas. Nu! Med en gång! Vänta nu lite innan ni skjuter mig. Innan ni önskar mig till ett varmare ställe. Låt mig ge er en historia:

Jag är 19 år. Sitter en kulen, mörk novemberkväll på en diner i utkanten av Settle. Regnet smattrar ilsket mot den enorma fönsterrutan och vi har precis fått in varsin enorm, flottig, smörgås av den jämngamla servitrisen. Hon drar benen lite efter sig på den trådslitna filtmattan och jag inser att hon lyssnat på vårt samtal. Vi, det är jag och min kompis, som också är au-pair.

I en timme har vi diskuterat min outhärdliga situation. Av min värdfamlij, som är scientologer, är jag förbjuden att gå till läkare och jag är rädd att jag hostat lite blod härom natten. Jag har i snart en månad bara blivit sämre och sämre och min värdmor jagar upp mig att städa mitt i natten. Min kompis är orolig och hon och hennes ”familj” är överens om att jag måste hem – tillbaka till Sverige. Men jag har inga pengar. Min veckopeng räcker knappt till min mat och andra pengar har jag inte.

Då. Då stiger plötsligt servitrisen fram. Plötsligt står hon vid vårt bord och innan någon av oss hinner reagera säger hon: ”Vi betalar gärna din resa hem. Jag och min fästman” Vi stirrar båda på henne. Hon säger att hon inte kunnat låta bli att lyssna på oss då hon hört mig hosta så och att hon har ringt sin fästman och berättat om min situation och de vill nu betala min flygbiljett hem.

Jag tackar, men avböjer bestämt. Men hon står på sig. Hon säger att innan jag så säkert tackar nej, så kan jag väl komma till en viss skola dagen därpå. Och träffa hennes fästman. Skolan känner vi båda till och då den inte ligger långt ifrån där min kompis bor, säger vi till sist okej. Dagen efter, en lördag, står vi i duggregnet utanför skolan. Vi har kommit till ett soppkök, anordnat av en av metodistkyrkorna. Långa rader av människor sitter bänkade vid rangliga tältbord och slevar soppa ur aluminiumtallrikar. Människor lika grå som dagern utanför. Värdiga människor, sorgsna människor, giriga människor, smutsiga människor. En ung mamma med fyra små barn. En gammal blind man med en luggsliten hund.

Vi ser ”vår” servitris. Glad i hågen vinkar hon till oss bakom en enorm kastrull. Vi drar utan ett ord på oss varsitt förkläde och börjar servera soppan vi också. Idéellt arbete. Ge mat till dem som inte har. För annars har de inte ens det. Vackert. Men. Ingen av människorna slipper undan predikan efteråt. Man är tvungen att falla in i sångerna som prisar en rättvis gud. Man blir tillsagd att ta av sig hatten, att böja på huvudet inför herren. Det är alltså inte gratis att äta soppan. Att få lite varmt i magen en kylig november lördag.Och de som arbetar gör det egentligen inte gratis. De tjänar sin gud. 

Jag tackade hostande nej till pengarna som de ville erbjuda mig. Tyckte att jag behövde dem mindre än till exempel den ensamma mamman. Tyckte att jag inte ville stämma in i deras lovsånger till en gud som inte tänkte som min. Men de andra hade inte samma val som jag att göra. De tog tacksamt emot soppan och slöt ögonen under tiden de lyssnade till predikan. Såg ner på sina fötter. Och jag gick hostande därifrån.

Jag vill inte ha det så. Att viktigt samhällsarbete utförs på idéell basis. Att kvinnojourer finns så länge det finns folk som orkar arbeta med dem. Att våra politiska partier, vår demokrati, finns så länge det finns folk som brinner. För det är inte på gräsrotsnivå Någon tjänar pengar på arbetet. Det är mycket högre upp. Och man lutar sig tillbaka på arbete som mängden gör idéellt. Alla strumpor småtjejerna och killarna säljer för att A-lagen skall spela i högre divisioner, alla kvinnor som hjälps på jourer dit folk störtar efter sina ordinarie jobb, alla papperslösa som ges akut vård i hemlighet av människor som ger gratis av sin kunskap.. Allt för att vi uppenbarligen inte har fungerande system för att ta hand om ett behov. Som vi alla känner finns.

Nåja. Jag ÄR månadsgivare till ett par organisationer, jag bakar och står i kiosk för mina killars lag, jag är din förtroendevalda idéellt arbetande politiker (när jag inte är sjukskriven för utmattning), jag var med och startade Brottsofferjouren i min stad och jag lämnar kläder och annat till Röda Korset. Bland annat. Men numera gör jag det med en fadd smak i munnen. Och inte med stolthet.

Sov gott!

PS. Gårdagens inlägg är en prolog. Till en liten berättelse jag skriver. En ram till alla de tankar jag har. Ge mig kritik! Skrota – eller ha kvar?