Att filosofera

Cogito – ergo sum. Överjaget, psyket, skuggbilden i grottan, skärselden, helvetets sju nivåer, panta rei, jaget, Oidipuskomplexet, himlen, helvetet, änglar, demoner, småknytt, oknytt. Häxor, schamaner, örtkunniga, vodoodockor, förbannelser, den ljusa tunneln, kristna, kopter, judar, vittnen, hinduer, buddister, heliga fåglar, heliga kor, heliga katter. Onda ormar, onda getabockar. Midnattmässa, midvinterblotet, midsommarstång, utomjordingar, dervischer, sunnimuslimer, shiamuslimer, shartauaner, leastadianer. Horoskop, tarotkort, astrologi, astronomi, sekter, piskas till lydnad, stening till döds. Magiska datum: 101010, 10:10, 111111, 11:11. 121212, 121110, 121212, 12:12. Jordens undergång. Mayakalenderna. Nostradamus. Suck.

Hur många gånger kan jorden gå under? En. Mig veterligen. Inte fler. En enda gång kan hon implodera, sjunka ihop , under tyngden av allt vi gjort. När sker detta? Vet ni? Jag har ingen aning. Och ännu en hemlighet: INGEN VET! Så där ja. Nu var det ute i etern. Sprid detta budskap över världen! Alltså: ingen vet när vår jord kommer kollapsa.

Hursa? Jasså, ni visste redan detta? Hmm, men dåså.. Då tillhör ni inte den skara människor som går och inbillar sig att denna tid vi lever i var något speciell. Missförstå mig inte nu, visst är denna tid speciell – liksom alla andra tider och dagar. Denna dag bringar oefterhärmlig lycka för några, fruktansvärd sorg för andra. I morgon har överraskningar med sig. Fina för vissa, mindre fina för andra. Så är det. Dag ut och dag in. Har alltid varit så. Kommer alltid att vara så. Och all lycka kommer alltid att vara relativ. Satt i förhållande till annat.

Filosoferar kring mänsklighetens önskan om enkla svar. Om den senare tidens alla undergångsprofetior. Om Mayakalendern som plötslig tog slut. Om alla spaltmeter som skrivits om alla möjliga tolkningar av febriga syner visa män och kvinnor haft. Jag behöver ingen profet. Ingen profetia. Jag VET att jag kommer att dö. Att vi alla kommer att dö. Jag vet att vi håller på och förstör vår värld. Som i ett rasande självförakt drar vi inte i bromsen. Ty vi tycker det är andras ansvar. Så gör vi oss fria. Men i ett sista försök att behålla en viss värdighet vägrar jag sluta mig till någon av dessa grupper. Vägrar låtsas att EN ledare är den som ensam känner till svaret på vem jag är, vart jag är på väg med mitt liv och vad som skall hända.

Låt mig vara ledaren av mitt liv. Mitt liv som jag skall leva i samklang med andra. I samklang med vår jord. Med dem jag älskar och dem jag älskar mindre. Låt mig strunta i en massa fånig datum hit och dit. Låt mig fylla de stackars dagar jag har kvar med innehåll. Ibland med glädjens innehåll, ibland med frustration. Kanske kommer någon att döma mig när jag dör – kanske väntar oknytt på att riva ögonen ur mig – men om det vet jag ingenting. Förrän jag är död. Och då är jag död.

Cogito – ergo sum. Jag tänker – därför är jag. Uppenbarligen tänker jag en hel del. Alltså vet jag att jag finns. Fortfarande. Trots denna tids "magiska" datum. 

Ha en fin söndagskväll!