Att vara beredd till strid

Sitter däst och nöjd på min skrivardivan. Tittar ut genom de stormsmutsstrimmiga fönsterna och följer kvällens låga solstrålar genom de rasslande bladen. Funderar, under en förbiilande sekund, på att gå ännu en promenad i den uppfriskande vinden. Men drar istället filten närmare kring mig och blir i soffan.

Jag måste vila min hjärna frisk. Har jag förstått. En hjärna vars nervsignaler ständigt varit beredda till strid. Ständigt på väg att ordna upp, strukturera, avvärja faror. Förmodligen har jag ett överskott på kortisol. Ett hormon som utsöndras bland annat vid stress och fara. Men som är förödande i för stora mängder. Och i för små. Det är intressant läsning. Och för mig helt ny kunskap.

Kortisol är inget hokus-pokus, inget ”hittepå”, utan det skall till och med vara mätbart. Det kan leda till en otrolig trötthet, minnesrubbningar och andra skador på arbetsminnet. Det är det jag har. Min utmattning har lett till skador på arbetsminnet. Alla symtom som skall finnas finns. Och har tydligen funnits länge. Men jag har med min envishet, valt att förneka dem. Satt mig själv i en livsfarlig situation. Helt omedvetet.

Min utmattning har lett till en rätt kraftig depression. Som jag inte heller låtsats om under en alltför lång tid. Förnekelsen är en stark kraft. Men man kan också säga att det ändå är min grundinställning som har räddat mig. Denna envishet, strävan och just förmågan till att förneka. För hade jag inte varit så förbålt inriktad på att klara av en massa saker, hade jag för längesedan fallit igenom.

Så. Leende måste jag sittande här på divanen inse att jag varit min största fiende. Och samtidigt hade jag inte klarat mig så länge som jag gjort om jag inte varit som jag är. Paradoxernas paradox. Det som är bra är att jag kan bli helt frisk. Om och NÄR jag har lärt min kropp och min hjärna att reagera annorlunda på uppkomna situationer. Kortisolnivån kan sjunka och signalerna i mina nervtrådar kan hitta tillbaka till de gamla, riktiga vägarna. De kan ge mera balanserade reaktioner. Och inte alltid vara inställda på strid. För att de är stressade. 

Det är en spännande resa. Och jag är nyfiken på den Monika som finns där på andra sidan. Den som är som jag. Och ändå inte. Skall bli stort. Att vara en Ergo Sum som inte alltid är kampberedd. Å alla andras vägnar.

Ha en finfin lördag!