Att släcka ner

Alla ljus. Lampor. Natten har lagt sin hand över vår del av världen. Ute vilar dagens värld. Allt som hör ljuset till. Träden, gräset. Fåglarnas sång och lekplatsens skratt. Inga brevlådor slamrar, inga kulor rullas i gruset. Nu vaknar sakta mörkrets verklighet. Nattens ljud. Prasslet i vrår. Fladdermössens sökande efter mat. Ugglornas hoande. Stjärnornas glittrande. Det är dags att släcka ner. Alla lampor. Ljusen .

En del av mig själv. Fjärma sig från ett minne. Ett gemensamt Då. För det är omöjligt att leva i ett Nu med de positionerna vi innehar nu. Positionerna i förhållande till varandra. Den symbios som förut fanns har förstörts. Utnyttjats. Fördärvats. Därför är det dags att släcka ner. En del av mig. Den del som är dig.

Den längtan som brinner. Just för att den förvandlats till en förtärande eld. Som inte längre ger liv, utan som vuxit sig alltmer övermäktig. Helt utan kontroll. En eldlängtan som inte längre portioneras ut i lagom doser. Utan som äter upp allt, alltid. Då är det dags att släcka ner. Dimmra längtan lite, dra ner gaslågan. Så att den brinner med kraft som går att kontrollera.

Släcker ner. Tankeverksamheten. Så att den inte förvandlas till oroliga drömmar i ett senare skede. För det räcker att den bergtagit min dag. Jag vill inte ge den natten också. Inte utan kamp. Släcker ner. Oron. Så att jag får behålla min kraft. Min förnöjsamhet. Ty den behöver jag.

Det är sent. Mitt i natten. Så jag släcker ner.