Att gräma sig

Så sitter jag här. Klockan är snart tolv och dagen är snart ett minne blott. Med fötterna upp på divanen och laptopen i knät försöker jag summera det som varit denna dag. En underlig dag. En dag med otroligt nära till gråten. En dag med grämelse i hjärtat. Med skuld och dåligt samvete. Men också med ett löfte om en början på något nytt och mera helt.

Det är dags för mig att tala ur skägget. Att faktiskt inte mula i gåtor och verka sådär skitnödigt exklusiv. Lite sådär navelskådande mystisk. Det är ’nock och slutt’ med det. Jag måste klart kunna uttrycka vad som grämer mig. Denna enda gång skall jag unna mig att gnälla lite. Att tycka lite synd om mig själv. Och sedan får det vara bra med det. Sedan skall jag bara gräma mig över alla gyllene tillfällen som jag inte kan fånga för att jag fångade ett annat, lika gyllene.

Jag har blivit sjukskriven. På heltid. Från och med idag. Och dryga två veckor framåt. För utmattning. UTMATTNING. Jag, som under min yrkesverksamma tid, bara varit sjukskriven fem dagar. Jo, och en vecka till, precis innan jag fick L. Alltså tio dagar. På lika många år. Jag avbröt inte ens mina studier till ämneslärare när jag skulle ha mitt första barn. Sprucket bröstben har inte hindrat mig. Cystoperationer. Med mera.

Politiskt engagemang. Förstår ni hur mycket folks förtroende för mig betyder? Det finns människor som röstat på mig – på mig! – att företräda dem i frågor som är livsviktiga. Många sätter sin tillit till mig, tror på mig och hoppas på mig. Det grämer mig att jag sviker dem nu. För jag känner mig som en svikare. Som lovar runt och håller tunt. Som inte kan fortsätta kampen mot odemokratiska krafter, som inte kan fortsätta hålla lågan klart brinnande. Som inte orkar häva upp rösten för de stumma. Det är så min politiska time-out känns. Som ett svek. Och det grämer mig.

Som ett svek känns också min sjukskrivning mot mina fantastiska kollegor. Vet ni – dessa människor kämpar dagligen mot alldeles för snäva budgetar. De kämpar för att ge värdighet åt dem som blivit berövade den. De bygger upp starka unga vuxna genom att magiskt trolla. För det är så man måste beskriva det. INGEN kan åstadkomma så mycket med så lite som de har till buds. Och jag kan inte längre delta i detta arbete. Jag lämnar dem att fortsätta kämpa. Och det grämer mig.

Men. Jag är glad över att jag kommer att kunna resa mig ännu starkare. Bli en ännu bättre version av mig själv. Att jag kommer att finnas där för B och L – utan att först finnas där för alla andra. Och att jag kanske till och med kommer att lära mig att finnas där för mig själv. Bara för mig själv. Utan att tillgodose andras behov först. Ett löfte? Nej, mera ett mål. För i första hand kommer B och L – tills de blir vuxna – och sedan skall jag tillåta mig själv ta plats.

WonderWoman – mitt alterego. Henne skall jag ha framför mig. Och inse att jag, precis som hon, kanske kommer att bli tvungen att välja bort vissa saker. För att kunna göra det jag är bäst på. Och vara mig själv trogen. Utan mellanhänder. Och utan att gräma sig.

Sov gott där ute!