Att prataomdet

Nej. Känner mig lite undrande, funderande. Berörs och irriteras. Förundras. Och plötsligt sitter jag och kan inte släppa det. Prataomdet. Fenomenet gick mig helt förbi. Uppenbarligen. Då jag sitter och känner mig lite off key – lite lämnad bakom.

I slutet på 2010, början av 2011 var det lite av ett fenomen. En hype. Ett vinddrag i finsalongerna. Uppenbarligen. För någon twittrade om något. Någon tog bladet från munnen och satsade lite av sig själv och blottade sin strupe. Och skrev om sex. Om att inte säga nej. Om att ställa upp för att man tror man måste. Av rädsla. Eller på grund av att man helt enkelt tror att det är så det skall vara. Om att tjata sig till. Om att skuldbelägga den andre. Attprataomdet. Kallades detta ”nya”.

Känner att jag vill dela en sak. En liten en. För jag vill inte vara privat i min blogg. Och sex och attraktion är privat. För mig. Mitt sexliv och min attraktion är privat. Men. I denna debatt – som jag får följa lite i efterhand – vill jag lämna följande inlägg:

Jag sa alltid nej. Brydde mig föga om vad andra ansåg att man skulle släppa till med. Brydde mig inte det minsta om att vara till lags. Eller om att väljas bort. Jag hade EN regel: om man ville vara tillsammans med mig skulle man hålla sig ifrån att ta mig på brösten i tre månader. Annars var man bara ute efter mina bröst och då var man ändå inte värd att vara ihop med. Som 13 åring tyckte jag att det var en rimlig regel.

Jag hade pojkvänner. I någon månad eller två. Men det tog oftast slut. Ibland för att de ville – och inte jag. Ibland för att jag helt enkelt var lite fånig. Eller förmodligen lite tråkig. I mångas ögon. Jag drack inte. Och man fick inte ens ta mig på ”pattarna”, min stora tillgång. Men jag stod på mig. I alla lägen. Väl uppe på gymnasiet ändrade jag lite på den regeln och kunde tänka mig lite hångel. Men min oskuld förlorade jag året jag skulle fylla 19. Och då för att jag ville. Och var beredd.

Jag föll inte för fagra ord som semesterflirtarna viskade i öronen på mig. De gratis drinkarna var ju bortkastade på mig. Och närmade sig någon stackars bartender mig var jag benhård. Ville verkligen inte att han skulle ”besudla” mig med sin triviala uppvaktning som han använt på hundratals andra tjejer från Sverige.

Så. Vad vill jag egentligen säga med detta? Vad är min clou? Jo, att jag blev förvånad över att det var så många som behövde prataomdet. Som inte gjort de val som jag gjorde. Som faktiskt ställt upp på saker och ting. ”Mindre” och värre saker. Att det någonstans därute faktiskt finns en så stark norm som gör att gemene man tror att man måste något. Bara för att man är tjej. Eller kille. Och så undrar jag varifrån jag fick min inställning? Till att redan då – för 27 år sedan, våga säga NEJ.

Sov gott alla!

PS: Hade en fantastiskt trevlig date med Asta i eftermiddag/kväll!! Jädrar vad roligt!!! Och intressant. Och mycket kärlek!