Att ge upprättelse

Under en mycket kort tid har flera av mina finaste vänner lyft samma sak. Hur de är obekväma i sitt eget skinn. Hur de känner sig vilsna och utkastade i världen, utan något vidare ankare. Jag har lyssnat på dem. Och funderat. Mycket. För det handlar om fantastiska kvinnor. Faktiskt. Som liksom borde tycka bättre om sig själva. Eller känna sig bättre själva. Eller våga tro mera på sig själva.

För alla är vi unika. Samtidigt som vi inte är ensamma om att känna som vi gör. Känna oss vilsna. Bortglömda. Undanskuffade. Av livet. Ödet. Eller något annat. Några av oss tar verkligen steget. Det lite skrämmande steget till att våga vara den bästa versionen av oss själva. Förenat med uppoffringar förvisso, men ack så väl värt det. Dit skall jag själv. En dag.

Men så slog det mig att jag redan skrivit något i detta ämne, något som skulle kunna passa även nu. Så, ni som följt mig ber jag om ursäkt, här är ett gammalt inlägg. Om det ounikt unika. Om det som är DU. Och jag.

Skitgott. Jätteliten. Paradoxala förstärkelseord. Två, diametralt olika ord, sätts ihop och där det första ledet förstärker det andra. Skit. Gott. Alltså gott – otroligt gott. Jätte. Liten. Alltså liten - mycket liten. En stilfigur som också kan kallas för självmotsägelse. Jag är en oxymoron. Så är också du.

För. Lämnar du mig nu kommer du aldrig att träffa någon som mig igen. Aldrig. Vet inte om det är ett hot eller ett löfte. Men likväl är det sanningen. Ty, just jag, här och nu, är unik. Inget av det jag känner, säger eller tycker är unikt. För inget är nytt under solen. Allt har hänt. Alla drömmar har drömts, alla själar har krossats. Men. Just DEN HÄR sammansättningen, som är jag, är HELT unik.

Tro mig. Du kommer kanske möta mina ögon igen. Men till dem kommer att annat leende höra. Du kommer känna min doft någon annanstans, men det åtföljs av en annan smak. Min åsikter kommer att uttalas på ett annat språk, men handlingarna kommer att skilja sig från mina. Ibland kommer den nya kombinationen vara till det bättre. Ibland till det sämre. Men just denna kombination finns bara här. I mig. I det som är jag.

Bland stilfigurer är jag en oxymoron. Ouniktunik. Alltså unik – ounikt unik. En självmotsägelse. Och därför är jag svår att släppa. För släpper du mig finner du aldrig någon mer som mig. Du kommer att hitta fragment av mig i andra. Vissa delar kommer att vara bättre, andra sämre, Men aldrig någonsin kommer du möta någon som mig. Och jag kommer aldrig möta någon som dig. Mera.

Som oxymoroner vilar inget ansvar på oss – ty allt är redan sagt och gjort. Eller så vilar allt ansvar på oss – för i just denna blandning är allt nytt och unikt. En kittlande tanke. Skrämmande. För antingen slipper jag dig för all evighet. Eller så förlorar jag dig för alltid. Dito du mig. Bara så att du vet.

Jo. Trots att vi alla är människor. Mörkhåriga, ljusa, färgade, bleka, så är vi alla helt unika. Våra erfarenheter delar vi med andra. Andra har drabbats av sorger. Upplevt total lycka. Den totala passionen. Eller inte. Våra tankar har andra tänkt. Vi är inte ensamma. Men. Trots att inget av detta alltså är nytt under solen, inte unikt, är vi ändå helt unika. Allesammans. För just det sättet som vi är kombinationer av allt det som redan hänt/sagts, är helt unikt för oss. Andra kan ha dina åsikter, ditt leende. Ditt skratt. Men ingen har den sammansättning som just du har. Och det gäller alla människor.

Så. Fast man inte är unik är man helt unik. Ouniktunik. Stilmässigt, i det svenska språket, kallas denna motsättning för oxymoron.

Sov gott!