Att fällas

Så står hon där. I den lokala affärens kassakö. Envist koncentrerar hon sig på att lägga upp vara efter vara, med ean-koden åt rätt håll. Underlättar för kassörskan gör hon minsann. Ett sant föredöme är hon. Det kan ingen säga något om. Varorna är noga utvalda. För att se sådär lagom avmätta ut: en häftigt ihopslängd finare middag för två, med lite olika exotiska grönsaker och nötter. En dyrare bit kött. Roligt utvalt snacks till barnen. Inget banalt smågodis inte. Handpressad juice utan tillsatser från det dyrare märket.

Hon packar snabbt och metodiskt. Tyngre saker längst ner. Hon har lite bråttom. För livet levs ju just nu därute och hon är hela tiden på språng. Mitt i det. Faktiskt. Med klapprande klackar skyndar hon så ut genom stormarknadens dörrar. Utan att tillåta sig en enda blick bakåt. Bakåt på de andra.

De andra. Som står där. Med sin GEMENSKAP gubevars. Som handlar till en genemsan fotbollsfest. Grannfest. Cykelfest. Gemensam för dem. Men inte för andra. Alla. Inte för att hon bryr sig. Det minsta. Men i alla fall. Hon tänker inte ens låtsas om dem. Och deras gemenskap. Men skulle de ha sett åt hennes håll så hade de ju kunnat se att hon minsann var upptagen med annat. Om de nu ens hade funderat på att fråga. Så hade hon inte haft tid. Alls.

På något underligt sätt har hon blivit fälld. I någon osynlig domstol. Till att vara utanför gemenskapen. Utan att hon fick lov att föra sin talan och utan att vittnen hörts. Någon gång någonstans har man bestämt. Punkt slut. Och här står hon. Med tre matkassar i händerna med mat köpt för att antyda ett liv som faktiskt inte levs.

Men. Hur är det egentligen med den domen? Fällde hon sig själv? Egentligen? Genom sina invanda mönster gentemot sig själv. Var det kanske med hennes egen röst domen lästes upp? För man närmar sig ett djur i en fälla endast ett par gånger. Och bara mycket försiktigt. I alla fall om man kommer med rent hjärta. Biter djuret ifrån då är det mycket få människor som närmar sig igen.

Så vem fäller vem? Medverkar vi till vår egen dom? Dömer vi ut andra då vi är begränsade till att tolka det outsagda med vårt eget språk? Är det vår begränsning som dömer oss, fäller oss? Hon anar nog inte det, tänker inte ens i de banorna. Inte hon, när hon biter ihop käken ute i bilen och drar på bilstereon. Och inte de, som planerar fester med folk som de egentligen inte känner. Och där går de. Alla fast i en fälla. Eller inte.