Att färgas

Dagen bjuder på en inre oroskänsla. Ett obestämt kli arbetar sig ut i kroppens alla porer. Vänta lite. Har det redan gått en timme? Vad gjorde jag? Vad sa jag? Samtidigt går tiden så långsamt. Köksklockans tickande ekar i mina sinnen, jag känner lukten av den, lever i dess rytm, lyssnar till dess ihåliga, rungande ljud. Eller vänta lite. Hur var det nu?

Talar med L. Skrattar. Bakar tillsammans. Dammsuger. Plockar ner en tvätt. Bäddar. Sorterar kläder. Förbereder den sena lunchen. Lyssnar på B som kommit hem från en judoturnering. Hans första. Finns mittibland. Men ändå utanför. För jag är trött. Oändligt trött.

Oroskänslodagen går mot kväll. Kan inte längre sitta halvsovande i min verklighet. Slänger på mig regnjackan och sätter mig i bilen. Kör ut mot havet. Utan att ha bilstereon på. Klarar inte längre av ljud. Inte en sådan här orosdag. Vid havet blåser det vågskummande vindar. Det enda ljud som hörs är havets vrål. Jag vänder mitt uttröttade jag mot vinden.

Och då. Då ser jag. De underliga färgerna. Som kommer av halvkvällen. Av de sista solstrålarna som tävlar mot fullmånens sken. Ur det enorma stormmolnet som tornar upp sig mot världen. Världen får en förunderlig sagofärg. Ett halvmörker. Eller en sagodager. Det gråa får liv. Det beigea havsskummet pärlar sig mot den våtbruna sanden. Och oron i min kropp blåses ur mig.

Ty jag inser att jag låtit dagens färger färgas av på mig. På mitt sinne. Fullmånen har, osynlig, gäckat mig hela dagen och spätt på min utmattning. Jag hade behövt ladda ut mig tidigare under dagen. Behövt ställa mig i stormen och låtit mig bergtas av färgerna. För att kunna återvända till mitt invanda jag. Det bara allmänt trötta, mera sinneskänsliga jag. Det jaget som blivit mitt nu sedan ett par veckor. Det jaget som mitt riktigare jag är på väg att ömsa bort. Så småningom. När jag inte låter mig färgas. Av fullmånens nycker. Av stormarnas dån. Eller av beslöjade sinnen.

Hoppas ni har en god helg!