Att darra

Darra som ett asplöv. Av en hudlös beröring. Av åtrå. Av bara tanken att bli berörd. Få falla sönder i någons famn. Omvandla sina darrningar till en magisk rytm. Att dela. Med någon. En känsla av närhet. Som går ovanpå ALLT annat man varit med om. En darrning att vila i, att längta till, att hisna av.

Darra som ett asplöv. Av köld. Inte kunna stoppa de okontrollerbara skakningarna. Känna hur man inuti försöker värja sig – hur blodet väsnas och slår ifrån sig, bara för att förlora. Hur man försöker hushålla med till och med tankarna. Hur man vill andas långsammare. Bara för andningen smärtar. Barfota i snö. På is. Torra, söndriga nagelband.

Darra som ett asplöv. Av oro. Vara oförmögen att hålla stilla den irrande blicken. Känna hur darrningarna fortplantar sig genom ens kropp. Våg efter våg som sköljer över en. För att försöka styra darrningarna försöker man sig på små vardagliga sysslor. Ställer in saker i skåp. Bara för att ta ut samma saker igen. Eller bli hängande med armen i luften, vilse. Undrande vad det är man egentligen tänkte göra. Så kommer nästa våg. Man kan bara försöka hålla i sig själv.

Darra som ett asplöv. Av skräck. Sitta hulkande i ett mörker viss om vad som väntar. Bita ihop tänderna så att det känns som om de skall gå igenom käken. Utan att kunna kontrollera darrningar som går över till skakningar. Tvinga sig själv upp. Till stående ställning. Försvarsställning. Tvinga skakningarna inombords, där de gräver allt djupare hål. Stålsätta sig. Släcka skräcken. Men fortsätta darra inuti. År ut och år in.

Darra som ett asplöv. Av illamående. Blir yr. Svajig i rörelserna. Måste ta tag i dig. Ensam. Måste ta tag i något. Försöker andas. Hör hjärtslagen i huvudet. Panikandas genom näsan. Kan inte öppna munnen. Tittar ner på händerna, som skakar, darrar. Sakta stannar världen omkring. Det slutar snurra och illamåendet sväljes ner.

Att darra.

Sov gott!