Att uppdatera

Det är dags att uppgradera, uppdatera. Om ni önskar och vill - följa med mig in i den nya eran Ergo Sum Renovata. Kanske kan vi där faktiskt ha en kommunikation? Håll utkik här för länk till det nya. 

Caldium receperint! 

Att lysa upp det innersta

Så mycket som trängs i huvudet dessa dagar; nya uppenbarelser, nya perspektiv, gamla sanningar, omfärgade minnen och nya insikter. Det bara bubblar av ordföljder som bildar meningar, som bildar berättelser, som bildar meta-konversationer. Därför tänker jag att även om jag, med min språkläraresjäl djupt bunden i ”den röda-tråden”religionen, egentligen vill skriva strukturerat, får jag nog ge mig. Och bara skriva. Störtdyka ner i in medias res och ge plats åt orden som de kommer. Utan någon prolog eller preludium. 

Detta år, om jag räknar sedan mitten av december förra året, har jag redan hunnit läsa elva böcker. De allra flesta teoriböcker som har med min nya tjänst att göra, men insprängt mellan dem är de skönlitterära andningshålen. Just nu läser jag ”Kvinnor jag tänker på om natten” av Mia Kankimäki. En mycket läsvärd bok med ett väldigt ojämt upplägg. Men mer om det när jag läst färdigt. I den boken citeras en del av ett brev som en kvinnlig upptäcksresande, Mary Kingsley, skrev till en god vän:

 

”Jag är inte mer människa än vad en vindpust är. Jag har aldrig haft ett personligt liv. Jag har alltid bara fått hoppa in där det behövts, har levt med andra människors glädje, sorger och bekymmer. Det har aldrig fallit mig in att jag skulle ha rätt att göra någonting annat än att då och då få sitta och värma mig vid verkliga människors eldar […]” 

 

Citatet har bitit sig fast hos mig. Under min rehabilitering (under hösten var jag sjukskriven ett tag vilket jag förmodligen kommer att berätta om längre fram – inget allvarligt!) fick jag nämligen frågan: Men, vad vill DU? Vad tycker DU om? Om DU fick önska..? Och chockad insåg jag att jag faktiskt – om jag skulle vara helt ärlig – inte visste. Jag visste vad jag ville, tyckte och önskade I FÖRHÅLLANDE till andra. Men jag kunde inte ens formulera orden kring hur det förhöll sig om jag inte fick lov att ta andra i beaktande. Och det är sorgligt. Verkligen sorgligt. 

 

Missförstå mig inte – det är inte ett dugg synd om mig. Jag har inte en känsla av att ha uppoffrat mig och att jag ”heeeela mitt liv baaaara levt för andra som nu borde vara tacksamma och buga inför mitt anlete”. Inte alls så. Jag är en fullt kapabel, stark och klok medelålders, välutbildad cis-kvinna. Född i ett av världens rikaste länder, given gratis grundutbildning, frikostiga lån vid fortsatt utbildning, flera glastak sprängda ovan mig och med man och barn som alla är friska. 

 

Det tragiska är att jag ÄNDÅ, trots detta, inte kan svara på vad jag tycker om utan att ta andra i beaktande. Vad i hela friden innebär det? Vad får det för konsekvenser? Får det konsekvenser? Och vad säger det om mig? Om dig? Är det det klassiska duktigaflickansyndromet? Eller storasystersyndromet? Eller något annat? Vad skulle hända om jag lät mig fånga det jag vill, tycker om, önskar? Skiljer det sig från Mig? 

 

Vad skulle hända inne i det innersta av Ergo Sum? Ergo Sum = Därför är jag. Ja, vem är jag när jag är jag? För jag är ju jag? 

 

Att tuta och köra

Kors i krösamoset och far ända in i baljan. Det finns liksom inga fler ursäkter kvar. Inte några filosofiska, existentiella vändningar och inte heller något sakligt vetenskapligt omutifallatt. Nu handlar det bara om mig. Inget annat. Jag älskar ju att skriva och då är det ju bara att göra. Det är inget som kan bli gjort ÅT mig – ve och fasa förresten! Tänk om jag inte hade haft möjligheten att skriva – tänk om det togs ifrån mig! Då hade jag kunnat sitta där och lipa över bortslarvade möjligheter. Så skriv nu ditt åbäke! 

 

Som ni märker försöker jag peppa mig själv. Vilket jag är utomordentligt dålig på. Jag kan peppa alla andra, vem som helst, men min förmåga att peppa mig själv har drastiskt minskat av någon outgrundlig anledning. Jag har i och för sig upptäckt att det är så med många; de gör ett fantastiskt jobb med att peppa/ordna/ta hand om/fixa/strukturera upp andra, men gör det inte för sig själv. Jag har funderat mycket på varför det är så där. Vad det är i oss människor som gör att vi mer sällan kan vara goda mot oss själva?

Inför detta nya ”2.0 inlägg” läste jag mitt senaste inlägg här på bloggen. Jag gjorde detta för att jag tänkte stänga ner bloggen och avsluta den. Eventuellt tänkte jag börja en ny, men nuförtiden läser ingen bloggar (väl?) och då jag absolut inte gör något för att synas med min blogg, tänkte jag att det inte var någon idé alls. Men efter att jag läst mitt senaste inlägg slog det mig hur roligt jag faktiskt har tyckt att det varit med bloggen, hur mycket nöje jag själv har haft av att uttrycka mig skriftlig och, dessutom, så upptäckte jag min lista. Och därmed blev det bestämt: inte stänga ner bloggen och inte skapa en ny. Min blogg är ju jag. 

 

Så. Tillbaka till listan:

1. Hösten driver in mig i ett tango-mode
2. Jag behöver nog läsglasögon
3. Jag kommer att sakna min nuvarande arbetsplats
4. Jag ser framemot mitt nya jobb - hoppas jag kan göra ett gott jobb
5. Jag beundrar Greta Thunberg
6. Fy fanken för valet i USA nu i november
7. Vi människor måste lära oss att vara snälla mot varandra

 

Vi kan ta den uppifrån och ner. I oktober 2020 känns det som jag faktiskt ändå hade koll på grejorna.  Ja, hösten driver in mig i ett tango-mode. Det är nog bara att konstatera. Jag har nog kommit fram till att det i huvudsak handlar om mörkret. Att det är så mörkt förmörkar mitt sinnelag. Det är bra att veta inför nästa höst nu – särsklit i dessa muntra Covid-tider. 

 

Jo, jag behöver läsglasögon. Ni som är uppmärksamma ser att jag bytt profilbild. Jag har färgat mitt hår i en annan färg och med mina läsglasögon ser jag helt annorlunda ut. Vi låter det stanna där vid ”annorlunda” – min syn har dock blivit bättre. Yay för glasögon! 

 

Ja, jag saknade min gamla arbetsplats: gymnasieskolan. Där jobbade jag först som lärare och sedan som rektor. Sedan fick jag en tjänst som rektor på en låg- och mellanstadieskola i kommunen. Jag gjorde ett gott jobb och trivdes jättebra och under hösten 2021 skulle jag också börja rektorsutbildningen. Men så blev jag sjuk (vi kan gå in på det under ett senare inlägg) och det krävde en hel del uppföljning och många provtagningar. Och då ville jag inte lämna mina fina medarbetare utan en chef. Så jag förstod att jag behövde söka ett annat arbete, något som inte innebar personalansvar. I alla fall för nu. Därför har jag ånyo ett nytt jobb (det kan jag också prata om vid senare inlägg) 

Jag beundrar fortfarande Greta Thunberg. Av ännu fler anledningar än tidigare. Och så nummer 6 på min lista: JÖSSES vad rätt jag fick i mina onda aningar om valet i USA!! Jag följde med skräck och enorm misströstan vad som hände för lite drygt ett år sedan i Washington. Tillsammans med många av er andra. Vilket leder oss till den sista punkten på min lista: vi människor måste vara snälla mot varandra. Vi måste! 

 

Och så är jag igång igen! Nu kör vi!

 

Att öva

Kan det kanske vara så att det är så med att uttrycka sig som det är med att ta sig fram på inlines? Man måste öva. Och även om kunskapen liksom sitter där, så måste man underhålla den för att inte ringrostigt vingla fram bredvid vägen. Så kan det nog vara. Och därför ämnar jag öva.

Hur övar man då upp sin insomnade uttrycksförmåga? Hur manar på sig själv att fortsätta, när det är man själv som är det största hindret? Jo, man fejkar det. Man sätter sig ner vid tangentbordet med en megaloman självbelåtenhet och bara skriver. För ÄR man liksom bäst i fantasin, så kan det räcka med att en hundradel av allt det man inbillar sig faktiskt sätts på pränt. Då blir det en början och av en början kan det bli en fortsättning och ett slut och då har man övat. 

Jag är alltsomoftast lite lätt avundsjuk på människor som faktiskt lever just så - som om de var BÄST. För även om de inte är det så sipprar ett självförtroende igenom och även om det då endast är en hundradel av det som stämmer, så har de redan hunnit långt bort innan en annan förstår och inser det. Medan jag står och hummar och väger ord på guldvåg har de spräckt ljudvallen med högljudda åsikter och för längesedan glömt vårt möte. Jag önskar jag kunde vara lite som dem. Det verkar vara roligare. 

Så jag övar. Får se nu: vad är det jag vill uttrycka? 

1. Hösten driver in mig i ett tango-mode

2. Jag behöver nog läsglasögon

3. Jag kommer att sakna min nuvarande arbetsplats

4. Jag ser framemot mitt nya jobb - hoppas jag kan göra ett gott jobb

5. Jag beundrar Greta Thunberg

6. Fy fanken för valet i USA nu i november

7. Vi människor måste lära oss att vara snälla mot varandra

En början är en början är gott nog. 

Att förtrycka att uttrycka intryck

 

"Jag insåg häromdagen att jag slutat uttrycka mig. Det känns lite sorgligt.” Så skriver en ordkonstnär och författare på sin Facebooksida. En kreativ själ som jag inbillar mig att jag känner - lite grann i alla fall. Och om jag inte känner honom, så känner jag verkligen igen mig i det han skriver. Orden träffar mig mitt i min själs solar plexus, ty det är precis så jag känner och det jag varit oförmögen att uttrycka. 

Inte ens rubriken på detta inlägg har jag skapat själv - det är en ordlek jag snappade upp och skruvade till ifrån tråden som följde på det sorgliga konstaterande här ovan. För det är precis så det är: jag har tryckt undan min förmåga att uttrycka de intryck som dagligen strösslas över mig. Och det skrämmer mig. För vart tar då alla tankar vägen? Finns det ingenstans jag sorterar dem, värderar dem, luftar dem? Ekar min tystnad i ett stort vakuum eller försvinner den i den virvlande, sorlande ljudkulissen av vardagen? Behövs min röst eller välkomnar man avsaknaden av den? 

Jag vet inte om jag på riktigt vill veta. För så länge jag intet annat känner till kan jag fortsätta leva i den bubbla jag har skapt runt mig: Jag umgås inte särskilt mycket med andra. Jo, med mina killar. Men det är nästan allt. Jag pratar med mina elever - som lärare är det inte möjligt att existera i tystnad, men annars är jag oftast ovanligt tyst. Jag tränar, men lyssnar då alltid på en podd eller på musik. Jag lagar mat, bakar, städar, tvättar, vardagssysslar, men lyssnar då alltid på en podd eller på musik. Av någon anledning drar jag mig för att formulera mig - orden vill inte riktigt formas och varje tanke omformuleras och granskas kritiskt. 

Kanske är det åldern? Någon form av själsligt förfall. En osviklig känsla av irrelevans och oviktighet. Vad spelar det egentligen för roll vad jag vill säga? Vad vill jag säga? Vet jag ens det? Nej, det är en konstig situation. En limbisk situation i limbo. Jag hoppas innerligt att den snart tar slut. För det är inte nyttigt att förtrycka att uttrycka de intryck man har. Då blir man galen.

Att värna ett uppslagsverk

I 25 band står den där: längst ner i en av mina bokhyllor; vackert inbunden i vinröd skinnimitation och ett grått, stramt tyg med guldtryck. Nästan helt oanvänd, ty den förvärvades verkligen i en ganska så exakt brytningstid, precis innan Internets och smart-telefonernas tid. BBL 2000 - Bra Böckers Lexikon 2000. 

Trots sin ringa bokålder; bara knappt 20 år, är den en bokdinosaurie där den står, stram och trygg. Då och då, med ojämna mellanrum, bläddrar jag i något av banden och stryker med min hand längs med sidorna. Jag minns hur otroligt bra det kändes när jag betalade det sista bandet av 25 då 1999. Det hade krävt mycket sparande från min sida och mycket bortprioriteringar av andra saker under en längre tid, men köpet av uppslagsverket var viktigt för mig. Det symboliserade kunskap, och kunskap är makt. 

Jag tänkte att det skulle spara mig åtskilliga timmar då jag tillbringat många timmar på stadens bibliotek på deras referensavdelning. De böckerna där fick man ju enbart läsa sittandes på någon ganska så obekväm stol i ett dammigt hörn, man kunde inte låna hem dem. Och jag läste om allt möjligt. Folkvandringar och handelsvägar. Upptäcksresande och krig. Om infrastrukturer och järnvägar. Jag ville ju veta! Och därför prioriterade jag att köpa in ett uppslagsverk att ha hemma. Dels så fanns det ju vissa saker som verkligen var obestridd fakta: vad heter huvudstaden i Sydafrika? (Och varför är den uppdelad på tre städer?) medan andra saker kunde jämnföras med fakta från något annat uppslagsverk, som till exempel: konflikten i Israel? Hur har den utvecklats? 

Sedan kom WWW och Internet och och och.. Och mitt vackra uppslagsverk blev än dammigare i flera avseenden. Men när jag idag bläddrat igenom band 25 vis-öä, ställer jag ömt tillbaka det i hyllan. Jag nämns inte slänga det eller des 24 kompisar. Varför skulle jag göra det? De symboliserar mina prioriteringar, det jag tyckte var viktigt och det jag fortfarande tycker är viktigt: kunskap, nyfikenhet. Och en ödmjuk inställning till sanningar och nya sanningar. Utan att bli fanatisk och konspiratorisk. 

Att konspirera

Förlåt mig, ty jag har gjort något jag inte borde.. En söndagskväll, efter en eftermiddag med störtskurar drev mig långtråkigheten att göra något mycket ogenomtänkt: jag ägnade tid åt inlägg på sociala medier. 

Jag brukar inte göra det. Jag har inget Twitterkonto, Instagram och Snap delar jag bara med närmsta familjen och ett par vänner, FB scrollar jag mest igenom för att gratulera vänner jag har på födelsedagen och det är bara några bloggar jag följer. Vill jag ha information om något läser jag debattartiklar från olika tidningar, på olika språk och så kikar jag på vilka personer som skriver vilka artiklar för att se vilken vinkling man använt eller vilken förkunskap man kan ha om ett ämne. 

Jag väljer ofta att se de olika sidorna av ett hett debatterat ämne - mycket för att det är så det ter sig för olika människor: på olika sätt. Jag vill förstå saker i både makro- och mikroperspektiv. Se om jag kan ta ställning eller om jag inte kan det. Kunna argumentera om varför jag tar en viss ställning eller varför jag aktivt väljer att inte ta ställning. Jag vill till exempel förstå Trump-förespråkarna: vad är det som driver dem i deras enorma hängivenhet? Och vissa av dem förstår jag. Jag håller inte med. Men jag förstår. 

Men EN sak förstår jag inte. Oavsett vad det gäller; chemtrails, antivaccin, Wallenbergsska-konspirationen, Covid-19 teorier, klimatförnekarna, andliga och religiösa rörelser och sekter, bokstavstro, ultranationalister av alla de slag, så återkommer samma begrepp: “en dag skall ni andra vakna”. 

Vakna till vadå?? Till att världen är knäpp? Styrs av de som har makten, tillika medlen? Det ÄR redan så och har alltid varit så - det är ingen hemlighet!! Ingen konspiration. Ska vi vakna till att ni som tydligen redan visste allt (oavsett vad det nu gäller) inte gjorde jättemycket åt något mer än konspirerade på sociala medier? Jamen, hejsan - här är vi redan! Människor har ALLTID varit skeptiska till en mängd saker: ibland helt riktigt, ibland på helt fel grunder. Så har våra samhällen alltid sett ut. Bara det att nu är idiotin så mycket mera synlig - tack vare sociala medier. 

Jag tar hatten av för de människor som lever som de lär om de valt det av fri vilja och inte skadar andra: djupt religiösa människor (oavsett religion) som mediterar/arbetar i kloster och gör avbön på allt det som de själva anser vara av styggelse, djurrättsaktivister som själva absolut inte skadar ett enda djur på något sätt inbegripet insekter och annat levande och därmed inte människor heller ty människan är ett djur och så vidare. Jag har full respekt för en annan människas livsval - men inte för skenhelighet och förljugenhet. 

Hur det är blir “when the day will come” så har vi alla bara ett liv - här och nu - och det är här och nu vi skall vara vara goda mot varandra. Det är det enda som spelar någon roll. Konspirera mig hit och konspirera mig dit, bah! Gör något gott mot en annan människa istället och sprid den lilla glädjen vi “förlorade” människor kan! Historien kommer ändå skrivas av de som har makten. Och vilka de blir om 100 år vet vi inte även om vi kan ana. (Om nu civilisationen står kvar) 

PS. Än en gång, förlåt! Skall låta bli sociala medier i fortsättningen också..