Att förtrycka att uttrycka intryck

 

"Jag insåg häromdagen att jag slutat uttrycka mig. Det känns lite sorgligt.” Så skriver en ordkonstnär och författare på sin Facebooksida. En kreativ själ som jag inbillar mig att jag känner - lite grann i alla fall. Och om jag inte känner honom, så känner jag verkligen igen mig i det han skriver. Orden träffar mig mitt i min själs solar plexus, ty det är precis så jag känner och det jag varit oförmögen att uttrycka. 

Inte ens rubriken på detta inlägg har jag skapat själv - det är en ordlek jag snappade upp och skruvade till ifrån tråden som följde på det sorgliga konstaterande här ovan. För det är precis så det är: jag har tryckt undan min förmåga att uttrycka de intryck som dagligen strösslas över mig. Och det skrämmer mig. För vart tar då alla tankar vägen? Finns det ingenstans jag sorterar dem, värderar dem, luftar dem? Ekar min tystnad i ett stort vakuum eller försvinner den i den virvlande, sorlande ljudkulissen av vardagen? Behövs min röst eller välkomnar man avsaknaden av den? 

Jag vet inte om jag på riktigt vill veta. För så länge jag intet annat känner till kan jag fortsätta leva i den bubbla jag har skapt runt mig: Jag umgås inte särskilt mycket med andra. Jo, med mina killar. Men det är nästan allt. Jag pratar med mina elever - som lärare är det inte möjligt att existera i tystnad, men annars är jag oftast ovanligt tyst. Jag tränar, men lyssnar då alltid på en podd eller på musik. Jag lagar mat, bakar, städar, tvättar, vardagssysslar, men lyssnar då alltid på en podd eller på musik. Av någon anledning drar jag mig för att formulera mig - orden vill inte riktigt formas och varje tanke omformuleras och granskas kritiskt. 

Kanske är det åldern? Någon form av själsligt förfall. En osviklig känsla av irrelevans och oviktighet. Vad spelar det egentligen för roll vad jag vill säga? Vad vill jag säga? Vet jag ens det? Nej, det är en konstig situation. En limbisk situation i limbo. Jag hoppas innerligt att den snart tar slut. För det är inte nyttigt att förtrycka att uttrycka de intryck man har. Då blir man galen.

Att leva i coronavirusets tid

Det är första mars och det slog mig precis att oxveckorna tydligen är över. Jag är inte helt säker på vad det innebär för mig; av oxveckorna har jag märkt föga i år. Inte för att det inte har varit allmänt trögjobbat, mörkt och grått, utan mera för att mina två olika världar har krockat.

Min microvärld – där mina pojkar bor, där mina vänner rör sig och där jobbet finns – har varit oxveckomodefri. Det är betydligt ljusare på morgnarna när jag tar mig till jobbet, ett par gånger har jag sett den blå himlen, jag har skrattat och trivts med min familj och mina vänner och jobbet har bjudit på alldeles lagom med utmaningar. Men så har vi min macrovärld – vår macrovärld. Den står i infekterade lågor. 

När jag möts av Facebooks minneskavalkader blir det än tydligare att min macrovärld sedan länge varit en varböld – infekterad och sorgligt ovärdig. Och det handlar inte om Coronaviruset. Det oroar mig faktiskt inte alls. Epidemier kommer och går. Drabbar oss människor och drar sig sedan tillbaka. I dagens självupptagna och sammankopplade värld känner vi oss förfördelade om vi inte ”får lov” att, när helst andan faller på, helt oinskräkt röra oss över landsgränser. Vi känner oss lurade på livkvalité. Men coronaviruset är inte den verkliga faran. Vi är infekterade av något mycket mera förödande. 

Det som har utgjort mina kroniska och ständiga oxveckor är två saker: dels klimatkrisen (nej, den är INTE påhittad) och dels den fruktansvärda framtid vi går till mötes i facsismens, nazismens och rasismens tid. Medan andra har orerat om att ”våren kommer tidigt” och så vidare har en olustkänsla gnagt i mig: det ÄR inte normalt att löven har spuckit ut på häcken som omger vår trädgård redan sista veckan i februari – det brukar ske i början av april. Det är inte bra. Och det är vansinnigt att mänskligheten, ännu en gång, kommer att stå inför förtryck, galenskap, förräderi och ovärdighet. Det sker redan precis här. I Skåne, i Hörby. Och därmed tar aldrig mina oxveckor slut. 

Det jag funderar på är hur mina två världar, micro och macro, skall kunna mötas? Ty de måste existera tillsammans, de är inte möjliga utan varandra. Fast samtidigt kräver livet i sig att jag lever det varje dag, att jag bidrar med min arbetskraft, mina tankar och engagemang. Samtidigt som dessa båda världar finns. Och mycket snart kommer jag att behöva överge min microvärld för att agera i macrovärlden. För om man inte gör det är man inget annat än en liten lort och därmed finns det alltså mycket värre saker att oroa sig för än ett coronavirus. 

Att diagnostisera en cysta

Fick två kommentarer på inlägget i går och blev väldigt glad. Kommentarerna är en form av kommunikation som hjälper mig vidare i mina tankar; som pockar på nya inlägg, förtydliganden och revideringar. Det känns inte som om en bara talar rakt ut i den tysta och kompakta rymden. Nåväl. Tack Meekatt och Blondie – på grund av er blir det ett inlägg i dag också. 

L har opererats för en månad sedan. Det är hans resa detta inlägg kommer att handla om. Allting är väldigt väl nu och jag har verkligen inget att bekymra mig för. Längre.

I våras hade L ont i magtrakten. Som den luttrade tonårsmamma/gymnasielärare jag är var jag övertygad om att han hade stressmage. Kanske tom. magkatarr? Jag sa att han skulle se att det skulle gå över. Jag värmde vetetkudde och gav honom och köpte hem godabakterieryoghurt. Han fortsatte, med jämna och ojämna mellanrum, klaga på att det liksom stramade i övre magtrakten. Jag lugnade. 

L fick ibland lite andnöd i samband med magsmärtan – jag tänkte att det kanske handlade om att han satt och spelade relativt mycket datorspel och att han, med sin långa, gängliga kropp, hade en dålig sittställning. Kanske var det därför? Så en dag i maj kom han ner för trappan: ”Mamma, nu har jag så där ont igen och titta här!!” Han lyfte sin t-shirt och på hans bröstkorg, på vänstra sidan, strax under bröstet, syntes en stor utbuktning. Vi kom överens om att om den inte försvunnit under helgen, skulle vi till läkare. 

Vi åkte in till vår vårdcentral måndagen efter. En fantastisk läkare undersökte L noggrant. Hon tog blodprov och mätte blodsocker, tryck mm. Hon tog tempen och intervjuade L om smärtorna, Hon klämde och tryckte. Och ja, hon kände att det var något som var där det inte skulle vara något. Men inget av proverna visade någonting. Alls. Alla värden var tipptopp. Men hon var bekymrad. För det kändes fel. Och det kändes som att det i det som var en konstig utväxt, också fanns någon form av vätska. Det kluckade i L. Vi skulle skyndsamt få en remiss för ultraljud i vår större grannstad. L tittade på läkaren och frågade: ”Är det en tumör?”. Hon svarade helt ärligt att hon inte helt säkert kunde utesluta det, men att det med 90% säkerhet inte var det. Vi valde att tro på henne. 

Ett par veckor senare var vi på ultraljud, L och jag. Vi fick träffa en vikarierande, pensionerad läkare som hade stor erfarenhet och som vi därmed kände oss trygga med. Han förklarade efter noggrann undersökning att L hade en stor cysta växande runt mjälten. I cystan fanns ett hålrum som var fyllt med en oidentifierbar vätska. Det var inte blod, inte urin och det såg inte heller ut som cystvätska. Han var lite bekymrad då skador rörande mjälten handlar mycket om olika blodsjukdomar med leukemi som en av de allvarligare. Men L:s blodvärden var fortfarande mycket bra. Läkaren sa att en remiss skulle skrivas till Drottnings Silvias barnsjukhus i Göteborg. För oavsett vad det var för något, behövdes det tas bort. Utväxten tryckte mot L:s lungor. 

Vi fick operationstid i september. Under sommaren hade L ont ibland och vi kunde höra hur det kluckade från hans bröstkorg. I Göteborg opererades han så en tisdagmorgon. Operationen tog längre tid än man räknat med och jag väntade oroligt i fem timmar på att få komma in till honom. Den duktiga kirurgen och överläkaren hade kunnat få bort nästan hela cystan utan att skada mjälten och de hade fått tömma cystan på en liter vätska. Hon berättade för mig att allt gått så bra det kunnat och att de fyra titthålen efter operationen snart skulle läka. 

En liter vätska. En enorm cysta. Det var det magontet som jag hade ignorerat. Fantastisk mamma?! Dessutom var L:s uppvaknande från narkosen mycket dramatiskt med ett kort hjärtstillestånd, vilket gjorde att jag inte var särsklit kaxig där ett tag. När jag sakta strök min son över hans bleka kind kände jag mig inte särsklit duglig och stark. Jag kände mig rätt värdelös. 

Nu är det knappt två veckor kvar tills vi skall träffa kirurgen igen på ett återbesök. Vi har varit och gjort ett nytt ultraljud och de bilderna är skickade till Göteborg. Av kirurgen skall vi få veta vad cystan innehöll, vilken typ av cysta det är och om det är något som L kommer att behöva operara fler gånger. Vid operationstillfället kunde hon berätta att cystan förmodligen var något som L fötts med, men att den sedan vuxit alltför mycket. 

Vi tänker att allt är som det skall. Förmodligen kommer L att behöva kolla hur mycket cystan eventuellt växer, men det är en sak för då – för framtiden. Just nu är det bra. Och som den tonåring han är har L redan gått vidare. Nu är nu och nu har han inte ont i magen och kan andas hur djupt han behöver. 

Att tråna

Tråna. Trängta och längta. I dag, sittandes i min ensamhet bland tusentals människor på vår vackra, vita sandstrand, hörde jag genom mina lurar detta vackra verb. Det slog mig hur mycket fylligare det var än uttrycket ”längta” eller ”sakna”: det anslog en djupare sträng inom mig. Trots att jag kunde höra sorlet av alla sommarfirande människor runt omkring mig, svagt genom lurarna, skickades jag långt bort i tanken. Tråna. 

Jag lyssnade på en av årets sommarpratare i P1. Jag har nästan aldrig någonsin tidigare gjort det och om jag gjort det har jag gjort det långt i efterhand, när kollegor eller vänner ivrigt diskuterat något och det därmed stått klart för mig att jag nog borde lyssna. Denna sommar har jag lyssnat på så gott som alla. Ty denna sommar har verkligen inte varit som sommrar förr. 

Hur som helst. Denna sommarpratare använde inte verbet ”tråna” på ett begränsande sätt; nej, det handlade inte om att sukta efter kärlek eller närhet, det handlade om att tråna efter en historia, ett minne. Och det kändes fint. För det var liksom den förstärkning av uttrycket ”längta efter” som jag behövt. Något som kunde förklara att det jag kände inte var som att ”åhh, jag längtar efter en glass” eller ”åhhh, jag längtar efter semester”. Nej, för jag trånar efter semester. En semester från min tråcklande hjärna som även i sömnen löser världsproblem. Som inte kan njuta av något, som ständigt är katastrofinställd. Nej, den här sommaren har inte varit bra. 

Det är flera saker: L och jag har behövt vara på sjukhus en hel del. Det kommer nog att bli helt bra så småningom. Det är både han och jag överrens om. Min pappa fick en massiv stroke för lite drygt ett år sedan och det följdes upp av två grand mal epilepsianfall. Trots en fantastik fysisk återhämtning är det en hel del övrigt att önska. Och min mammas tålamod och ork tynar. Ni som har följt min blogg och känner till lilla 9-år och resten av historien anar nog hur kaoset ser ut. Och så är det mitt älskade jobb där jag inte har lyckats särsklit bra. Alls. Så jag har jobbat alla dagar för att försöka få rätsida på saker och ting, så att andra inte skall snubbla i oredan. 

Det finns annat också. Som gnager som en trånad, men jag kan inte få fatt i ord att formulera det. Därför avfärdar jag det som en förklimakteriell känslovallning och därmed förminskar jag det som den duktiga flickan jag är. Tids nog faller säkert formuleringarna på plats. Och gör dem inte det får jag fortsätta tråna. Efter nästa sommar. 

Att leva i dikotomi

Det här talet om Yin och Yang, om att svart behöver vitt och att medaljen har två sidor är en helt annan typ av verklighet än den jag upplever varje dag. Mina sekunder och minuter existerar i en dikotomisk värld: en värld som är en helhet, men i två helt olika delar. 

Denna diskrepans skaver i mig. Den sysselsätter min vakna tid och dröjer sig kvar i mina drömmar på natten. Den är som ett skoskav som jag känner av alltid, men olika mycket. Dikotomin handlar om mina två olika liv. Vardagslivet som medelålders, medelklass, arbetande mamma, med allt vad det bär med sig. Och livet som den ständigt stridsberedde, oönskade, landsförrädaren som skall repatrieras. 

Det tar energi detta, att leva ett liv som är delat i två delar. Ena sekunden funderar man på vilken tid som skulle kunna passa att boka på bilprovningen för att i nästa sekund lyssna på någon bekant som säger att hen skall rösta på SD: ”för att de är de ända som GÖR något”. Och då slängs jag in i den där andra delen av mitt liv. Det livet där jag med jämna mellanrum, i 25 år, behövt lyssna på röster som i telefon försäkrat mig om att NÄR de får makten ska de ”ta tag i människor som mig”. När jag frågar dem om förändringarna i deras egna tolkningar av sitt partiprogram hånskrattar de bara och berättar – skrytsamt och villigt – att de har bättre vett än att öppet prata om sådant nuförtiden. Att de lärt sig att vissa saker måste ”presenteras i lite mindre doser för att Svenssons skall kunna ge dem makten”

Ni förstår kanske. Att det där skoskavet hotar att inflameras till en bultande, varig böld. När till och med människor runt om kring mig vill ha en regering som på kvällstid ringer hem till ”sådana som mig” och talar om att jag inte är önskvärd. Jag. Ta in det. 

Idag var SD på torget i vår stad. Jag skulle ha varit där och vänt ryggen till som jag gjorde för fyra år sedan också. Men jag arbetade så jag kunde inte. På lördag kommer tydligen detta årtiondets motsvarighet till exakt vad SD öppet hotade mig med för 25 år sedan, Af*. Positionerna flyttas mina vänner. Och på lördag arbetar jag inte. Och dikotomin som är mitt liv innehåller helt plötsligt bara en del: livet som den ständigt stridsberedde, oönskade, landsförrädaren som skall repatrieras.

Att försjunka

Önskar så att vissa saker skulle kunna tappas upp på flaska: bedövande vackra eldröda solnedgångar, ljummet sommarhav, bara armar i svalkande fartvindar när man susar fram på cykel. Doften av solmogna tomater, smaken av vattenmelon och fetaost, ljudet av hängmattans knirrande. Allt sådant där har jag upplevt med en sådan hänryckande skräpa denna sommar, att jag blir lite rädd. Rädd för den bakomliggande orsaken till mina skärpta sinnen.

Ni förstår: jag funderar ju mycket – mest hela tiden – på VARFÖR. Varför är det si eller så? Varför händer detta just nu? Varför? Så, helt naturligt måste jag fråga mig: varför upplever jag saker så intensivt denna sommar? Är det för att den uträknade och tilldelade tiden/situationen börjar närma sig slutet? Är det för att mitt undermedvetna vill ge mig en sista chans till att skapa starka minnen att leva på, när det som är förgängligt inte längre finns? 

Ty i allt detta himmelskt vackra, försjunker jag ibland i grubbel. Jag vet med mig att det är ack så tudelat. För världen omkring – fotbolls VM till trots – brinner på ett oroande sätt på många fronter. Det känns som om jag inte kan tillåta mig själv njuta av det som är precis framför mig då det lurar mörker i skuggorna. 

Även om jag inte finge buteljera det som doftar, smakar, syns så vackert på himlen skulle hösten och vintern vara varmt välkomna, ty årstidsväxlingar hör naturen till. Det är det där andra som oroar mig. Som gör att jag försjunker i illavarslande grubbel mitt i sammetsnätternas omfamningar. 

Att vara aningslös

Sent i natt loggade jag in på FB. Jag brukar numera inte alls följa något på FB mer än att jag håller mig uppdaterad på vem av mina vänner som fyller år och så kikar jag in på mina meddelanden då jag för övrigt inte laddat ner messenger. Men så i natt fastnade jag på ett inlägg i mitt flöde som en av mina vänner lagt upp i sitt flöde. Och där och då kände jag att jag måste få lufta mina reaktioner, ty de höll mig fast i ett vaket tillstånd till på småtimmarna. 

I inlägget, skrivet av en kvinna (källa finns sparat), berättar hon om en fruktansvärd händelse från tidigare i veckan. Hon blev överfallen av två män på sina föräldrars uppfart (där hon inte själv längre bor) när hon sent en kväll steg ur bilen. I inlägget finns bilder upplagda på hennes skador och det är en uppskakande läsning. Dels för att jag verkligen kan sätta mig in i skräcken av att bli påhoppad på en plats som man betraktar som säker – inte för att man någon gång skall utsättas för något sådant, oberoende av plats – och dels för att jag blir så in i Norden förbannad på människor som ger sig själva rätten att behandla andra människor som skräp. 

Kvinnan berättar i inlägget att gärningsmännen försvann, utan att få med sig något och att händelsen är polisanmäld. Liksom många andra som kommenterat hennes original inlägg, hoppas jag innerligt att dessa båda män kan identifieras och ställas inför rätta. 

Men. 

Så läser jag inlägget och mitt i min upprördhet, letar en bitter bismak sig in:

”Man är fan inte säker någonstans längre! Inte längre i vårt fina villaområde. Inte ens utanför mitt eget hus […]

’Sverige har aldrig varit tryggare’.
Svordomar som skulle få en sjöbuse generad är vad jag har lust att hälsa regeringen och vår fantastiska sjuklöver!
Tack för det ’trygga’ Sverige ni har skapat! 

Den 9 september är det val. Förvalta din röst väl!”

Jag gör några enkla Googlingar och hittar några andra artiklar om kvinnan och trots att jag inte kan släppa min ilska över gärningsmännen och trots att jag fortfarande kan känna hennes skräck, känner jag också en slags uppgivenhet. Hon är med i SD. Antagligen kommer hon från Iran eller något annat land i Mellanöstern då hennes vackra namn antyder det. Och hon är med i SD. Jag tar det en gång till: hon är med i SD. SD, vars medlemmar diskuterar vad man skall göra med skräpet från MENA (middle east north africa) länderna. I det SD där man i partiprogrammet talar om den ”svenska NEDÄRVDA essensen”. Jag baxnar över den aningslöshet jag anar.

Vad är det som gör att man som en person med någon form av invandrarbakgrund ens funderar på att rösta på SD? Det finns flera sådana människor i min absoluta närhet. Med andra ord är inte denna kvinna från Stockholm exklusiv i sitt tänkande. Och jag kan inte hjälpa att tänka att det som kommer att bli demokratins fall inte på något sätt handlar om extremism, utan om den vanliga människans infantila och naiva aningslöshet. 

Genom historien har vi tydligt kunnat se att alla extrema yttringar – i politik, i religion, från vänster eller från höger – alltid har resulterat i en enda sak: förföljelse och förtryckande ända in i den innersta kretsen. Kvinnan i Stockholm kommer förmodligen inte vara den första som drabbas: hon kommer att behövas i ”revolutionens” uppstart. Förmodligen kommer hon att klara sig ett par år längre än en sådan som jag. Men hennes öde är den samma. 

I alla former av diktaturer har man börjat med att utesluta/försvåra för/internera människor som är längst bort på skalan, för att liksom långsamt normalisera beteendet. Men man har alltid slutat det hela med att till och med fängsla/mörda familjemedlemmar och partikamrater. Ingen har gått säker: oavsett din ställning i samhället, din ekonomi, om du vunnit OS-guld för ditt land eller forskat fram någon banbrytande medicin. Till sist har det alltid handlat om att du inte är ”önskvärd”, oavsett om det handlat om att du varit kristen, kapitalist, kommunist, jude, borgerlig eller muslim. Alltid.

De som förr brukade ringa mig, som företrädde (och fortfarande företräder) SD var MYCKET tydliga mot mig i detta: ”vänta bara till vi får makten – då behöver vi inte längre låtsas som om vi bryr oss om all smuts”. Så för mig är det MYCKET klart och tydligt: SD är ett främlingfientligt, rasistiskt parti med nazistiska uttryck. De som röstar på SD är kanske inte allt detta men för mig räcker att de är aningslösa. Det oroar mig mer. 

För övrigt hoppas jag verkligen att de två gärningsmännen identifieras och ställs inför rätta. Det de har gjort förtjänar mitt absoluta förakt. Dessutom hoppas jag att kvinnan återhämtar sig helt. 

Att #metoo

Vet inte riktigt vad jag skall skriva, men känner ändå att jag måste uttrycka mig. Förmodligen blir det fel och plumpt. Undfallande eller aggressivt påhoppande. Det går liksom inte att vara sådär ”mittemellan”. Och man äger inte orden som sändare av dem – de ägs av dem som tar emot. Vilket gör att det det som sägs och skrivs ner blir än mer präglande.

De som sagt att pennan är starkare än svärdet har alltid haft rätt, men sällan har det väl varit så tydligt i vår skyddade del av världen som det senaste decenniet. Allt som skrivs skrutineras, analyseras och tillskrivs miljoner olika oönskade vinklingar. Samtidigt som det i de allomfattande kanalerna sällan ens stavas rätt och och man inte är så noga med källkritiken. Det är en underlig tid vi lever i.

Men jag dristar mig till att ha en åsikt i denna fråga också. Jag tycker att #metoo är en nödvändig aktion. Den pekar – på ett mycket sorgligt sätt – ut hur otroligt långt vi har kvar till en jämnlik värld. En värld där varje människa äger sin egen kropp och där varje människa bedöms efter sina egenskaper och där vi, oavsett kön, betalas lika mycket för samma jobb. Vi lever i ett patriarkat, där normgivarna är männen. Och många av dessa män har präglats att tycka att de har rätt till att ta för sig av andras kroppar, både fysiskt och psykiskt.

Jag har också varit där. I den utsattas situation. Men för att inte förringa mina medsystrars situation vill jag erkänna att jag inte blivit utsatt för några av de mer traumatiska situationerna; vid de tillfällen någon fysiskt tagit sig friheter mot mig har jag alltid lika fysiskt haft möjlighet att slå tillbaka och därmed avbrutit tafsandet. Det har alltid varit män som tafsat – och alltid varit jag som fått slå mig fri. Aldrig tvärtom.

Partriarkatet har alltid funnits där. Ett mönster som legat som en tung filt över alla delar av samhället. En osynlig, tjock dimma som de utsatta vackert fått lära sig att huka i. Nu har dimman lättat och skingrats och i det strålkastarljus som nu flödar över det ser vi hur fruktansvärt fult det är. Hur otroligt under vår värdighet det är och hur ofantligt det omhuldats att växa. Jag är tacksam för ljuset. För den hårda och fula sanningen, ty den ger de hukande röster.

Men. Så är där en sida av det hela som gnager i mig. Jag har mött kvinnor som tafsat på män. Kvinnor som blivit vansinniga på att män tackat nej till en dans och därför börjat slå den tjej de istället valt att dansa med. Jag har känt en kvinna som inte ville acceptera att mannen inte ville fortsätta vara ihop med henne och därför började sprida mycket obehagliga lögner om mannen på dennes arbetsplats. Sådant bekymmrar mig.

För, förstår ni, #metoo är otroligt viktig för att markera att alla vi som hukat oss inte längre kommer att vara tysta, det är viktigt för att när man är tillsammans i något är man inte ensam. Den partriarkaliska samhällsordningen måste brytas! Men, precis som i alla andra brännande frågor; de om rasism, om hur man behandlar människor med funktionsvariationer, de om religiös tillhörighet, så är det inte så att man automatiskt är offret bara för att man är på den ”rätta” sidan. Det är där det skaver för mig: ALLA kvinnor är inte goda, ALLA kristna är inte goda, ALLA socialdemokrater har inte rätt, ALLA homosexuella är inte godhjärtade och så vidare.

Jag tänker inte gå in på hur det är med alla dem som vi anser tillhöra ”den skyldiga” sidan. Den delen är knepig (kan man vara en snäll Ku Klux Klanare? Kanske.) Men just här och i detta kan jag inte låta bli att tänka på att jag faktiskt upplevt båda sidorna. Och så till min fråga: vart tar vi vägen med det? Det här att ALLA systrar faktiskt inte enbart är offer – hur tänker vi kring det? Jag undrar på riktigt. För att jag vill kunna argumentera på ett kunnigt och rakt sätt med mina två söner och alla mina elever. Och minimera mottagarnas möjligheter till vinklingar. 

Att söka 7/4s uttryck

Den 7/4 2017. Så mycket är redan sagt och uttryckt om denna ödesmättade, fasafyllda fredag. Oavsett vad jag börjar formulera, rinner alla ord ut i en meningslöshet. Detta samtidigt som mitt hjärta uppmärksammar kärleken och tillsammansskapet. Det är en absurd och mycket bisarr känsla. Jag vill gråta. Skrika. Men allra helst rulla ihop mig och gny.

Attacken kom inte oväntat. Precis som många andra undrade jag ofta NÄR och VAR – aldrig OM. Ty det verkade förmätet att tro att vi skulle skonas – när hela världen står i brand. Och jag funderade mycket på hur min värld skulle se ut i ett ”efter”scenarie. Vad för något skulle jag tillåtas vara – i förhållande till det som hänt?

Flera bekanta var en hårsmån från att drabbas skoninglöst. Deras sorg och chock är tung och enorm. Jag vet hur de känner. Trots att min familj inte drabbats på plats. För det är så att varje gång något sådant här har hänt; i Paris, Nice, St Petersburg, London och nu Stockholm (igen) – har jag fått mail, sms eller andra påminnelser om, att jag är en av de skyldiga.

Min familj och ”sådana” som oss är de som är skyldiga till vansinnesdåden. Och allt i enlighet med de röster som möter mig från meddelandena, kommer jag att få ”betala” detta med början 2018, när de fått makten. Rösterna tillhör namngivna medlemmar i ett visst riksdagsparti.

Så ni förstår. Jag sörjer dubbelt. Jag sörjer Sverige och världen. De civila i Syrien, Kongo och alla andra vansinnets krigshärdar och alla de som hungrar. Och jag sörjer mina barns framtid. För jag märker att rösterna kanske kommer att få rätt, då till och med flera av mina kloka bekanta uttalar sig oroväckande på sociala medier. De talar om att ”ta tillbaka vårt land”, att man borde nog rösta på ”de enda som faktiskt vågar..”. I dessa kommentarer skriver de också under på en förföljelse och förskjutande av mig och min familj.

Förmodligen gör de detta utan att mena något illa gentemot mig. De läser ju inte orden jag läser, de funderar inte så långt på vad som ligger bakom och mera långsiktigt bakom ett visst partis mål. De faller, naturligt, offer för den direkta rädslan och för de kortsiktiga löftena. Det är inte alls något konstigt i det, något särdeles korkat – tvärtom; människor har gjort det så länge människor har funnits. Man tänker att ”nej, men SÅÅÅ skulle de nog inte kunna med och göra”! Men tro mig, jag har blivit LOVAD just de följderna. 

Därför känns det mycket absurt i dag. Jag har deltagit på en ljusmanifestation tillsammans med min son för att hedra offren i Stockholm, där jag känt av styrkan av att vara tillsammans. Jag har tagit emot hot. Och jag har läst statusuppdateringar som har fått mig att vilja gråta. Av lycka och lättnad. Och av skräck.

Men jag vill ändå alltid tänka: att störst av allt är kärleken <3

Att stilla undra

Det är en av de där kvällarna. En när jag sitter och tittar in i stearinljusens fladdrande sken och när jag på allvar försöker formulera en fråga. Jag hade tänkt att lägga ut frågan på Facebook, dela den med mina vänner och ovänner, men jag gör inte det – jag lägger den här.

Min fråga är nämligen av det slag som jag själv tycker känns jobbig att få i mitt flöde på FB, en kväll när jag endast slötittar på alla inlägg, ty det är en fråga som kräver ett svar. Och som blir lite sådär obehagligt jobbig och som kryper under huden. Men jag vill ändå ställa den för jag får ingen ro annars:

Vart vill ni att jag skall ta vägen? Varför? På riktigt. Vart vill ni att jag skall ta vägen? Varför?

Jag har länge sagt, skrivit, uttryckt att vansinnets tid är här. Att vad som helst kan hända och att vi inte, på något sätt, kan vara säkra på någonting. Inte ”ens” här, i Sverige. Och därför vill jag ställa en rak och ärligt menad fråga till alla mina bekanta och vänner som sympatiserar med Sd: vart vill ni att jag skall ta vägen? Och varför?

Att jag skriver Sd är för att det är sympatisörer och partimedlemmar i Sd som länge har talat om för mig att jag är otroligt oönskad; att jag, den dag de tar över, kommer att ”elimineras”. Andra politiska grupperingar har förvisso också uttryck denna önskan, men dessa grupperingar är ännu inte en del av etablissemanget. Sd är det. Och därför, alla ni som sympatiserar eller röstar på Sd: vart skall jag ta vägen? Och varför? Varför måste jag ”bort”?

Jag vill gärna veta. Inte så mycket för att jag sörjer att jag kanske snart måste dö. Eller för att jag är rädd. Men då jag månar om att låta bli att göra andra människor illa, vill jag veta vad jag gjort som gör att jag inte förtjänar att vara kvar i mitt hemland, att jag inte förtjänar att få vara kvar och, via skatteinbetalningar, hårt arbete med mera, få hjälpa till att fortsätta bygga detta vackra land? Kan ni berätta det för mig?

För ni förstår – när ni stöttar ett parti, då stöttar ni HELA politiken. Inte bara utvalda delar. Det är till exempel därför jag väljer att nästa mandatperiod avsluta mina politiska uppdrag. Jag lämnar politiken. För att jag känner att inte ens mitt älskade parti har orkat/kunnat föra den politik som jag har trott på. Mycket har varit bra – men i vissa, för mig viktiga delar – har vi inte riktigt lyckats. Andra blir då bättre på att företräda än vad jag är. För man kan ju inte i efterhand komma och påstå att man inget visste, att man inte menat riktigt så.

Alltså har jag en stilla undran: vart skall jag ta vägen? Och varför? Vad har jag gjort som är så ont? På riktigt?