Att tackla klimakteriet

Om det nu är det. Klimakteriet alltså. Det verkar vara väldigt svårt att fastställa om det är det eller något annat. Jag trodde i min enfald att det gick att ta ett blodprov – kanske flera – och göra en gynekologisk undersökning av något slag för att få vetskap. Men det gör tydligen inte det. Mycket underligt. 

Jag tror att jag är i klimakteriet och därför gör jag tappra försök att tackla det. Jag har oregelbunden mens: blöder mycket ibland, lite ibland, ofta ibland, sällan andra gånger. Jag vaknar på nätterna och är varm. Inte så där så att det stör, men tillräckligt mycket för att vara mer än jag brukar. Jag sover lättare. Vaknar av varje ljud, vilket också är underligt då jag ju egentligen inte hör på ett öra. 

Det som är allra tydligast är att jag har ett labilt känsloliv likt alla de tonåringar jag är rektor för: oförklarligt ledsen ibland, lättsårad och lättirriterad. Djupt melankolisk andra gånger och tjutande av skratt en annan gång. Dramatisk. Och OTROLIGT irriterad på mig själv. För till skillnad från förra omgången med hormonpåslag – då, för 35 år sedan – är jag ohjälpligt medveten om hur patetiskt det hela är. Så den person jag tål minst är mig själv. 

Inte vet jag om detta är klimakteriet men jag tänker att det nog är så. När man är 47 år är det nog rätt normalt om det är det som händer. Även om jag just i detta hänseende aldrig varit normal: Jag gick in i puberteten väldigt tidigt och fick min första mens redan vid 11 års ålder, jag har aldrig ätit p-piller, haft p-stav eller spiral. Vid mina sparsamma besök hos gynekologen har hennes lösning på alla mina frågor varit att jag borde överväga en spiral. Tydligen skall det hjälpa till att tackla ett förmodat klimakterium. 

Men vad vet jag? Jag fortsätter irritera mig själv med att känna mig ensam och tråkig, orkeslös och dum. Kanske gråter jag en skvätt till ”Sofias änglar” eller ”Anne With An E”. Sträcktittar på ”Stolthet och fördom” och går långa promenader på gråa folktomma stränder med dramatisk musik dånande i mina hörlurar, tycker synd om mig själv i allmänhet och människorna i synnerhet. Och sedan bannar jag mig själv för att jag är så förbannat otacksam och löjlig. Vad detta än är tacklar jag det så gott jag kan. Och hoppas på att det snart är över. 

Att härdsmälta

Ibland känns det som om min hjärna bara vill implodera in i sig själv och gömma sig för världen, fylld av skam. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta utan undslipper mig ett litet frustande vansinnesfnitter. I en värld som har verkliga bekymmer – precis som det alltid har varit – finns det en pseudovärld som på inget sätt alls egentligen förändrar världen i verkligheten.

Jag pratar om den digitala världen som så många gånger förr. Men nu under julhelgerna dök det upp ett reklaminlägg i mitt flöde på Facebook som gjorde att min hjärna härdsmälte; det var ett fullkomlig oförargligt inlägg från någon nättidning, tror jag om jag inte minns fel, som jämförde The Crown (tv-serie på Netflix) karaktärer med verklighetens karaktärer i fotomontage. Inlägget presenterades med raderna: ”Varning för spoilers: om du inte vill veta hur det går för karaktärerna i serien, skall du inte titta!” Ta in det ni just läst.

The Crown är en serie som handlar om nuvarande drottning Elisabeth av Strobritannien. Alltså en inte så särsklit privat människa. Som finns i verkligheten. Vars historia man NOG känner till?! Eller?! Uppenbarligen inte. För en tidning kan ”spoila” händelseutvecklingen i serien.. Kanske vår Elisabeth gifter sig med den dära Winston Churchill?? Eller va’?!

Ja, alltså. Jag skriver inget mer. Men det känns som om världen blir dummare och dummare för var dag som går. I alla fall den digitala världen. Och jag undrar i mitt stilla sinne om det är någon som sitter och hånskrattar åt den priviligierade delen av mänskligheten – den som har tillgång till Nätet – som silar mygg och sväljer kameler.

För övrigt är vår migrationspolitik åt helvete, SD är ett rasistiskt parti och det känns som om vi har andra saker att bekymmra oss om än att förbjuda rökning utomhus på offentliga platser.  

Att ha mens

Hur jag än skulle vilja rubriksätta detta inlägg annorlunda kommer jag tillbaka till pudelns kärna: detta inlägg handlar ju trots allt om mens. Och det är inget hyllande inlägg om kvinnans ”vackra förmåga att bära ett liv under hjärtat”, utan det är ett inlägg om det förbaskat jobbiga i att ha mens.

Jag är 45 år. Har haft mens i snart 35 år. Var med andra ord rätt tidig med att få min mens. Tidig med hela pubertetsgrejen; bröst och hår under armarna och så vidare. Det var inget kul då och det är inte särskilt kul nu heller. I lite drygt ett år har mina blödningar betett sig underligt: ibland har jag haft blödningar i tre intensiva dagar, uppehåll tre dagar, sedan blödningar återigen i 12 dagar, upphåll i 7, sedan blödning i 5.. Ingen rim och reson i någonting.

Det har varit mycket svårt att planera och förutse något som helst. Hela semesterveckan på Kreta blödde jag som en liten gris till exempel. Och med de opraktiska blödningarna kommer också menssmärtan som ett trevligt tillägg på posten. För den slipper jag inte. Men jag har gått och funderat på om jag inte kanske varit på väg in i klimakteriet med all denna oregelbundenhet med mera. Så jag ringde min gynekolog i slutet på sommaren för att boka en tid. Och fick en. Nu i november.

Innan jag hann göra besöket hann jag dock skaffa mig en propp i höger ben. Ja, förutom borrelian då – på vänster ben. Borrelian fick jag antibiotika för och proppen skall behandlas med en 6 månaders kur av Xarelto, ett blodförtunnande medel och en tjusig stödstrumpa under samma tid. Det är bara det att blodförtunnande medicin, tillsammans med kraftiga mensblödningar ger… tjaaaa, ÄNNU kraftigare mensblödningar. Bara så att ni vet.

Så nu sitter jag här, med enorma bindor, och blöder igenom. För medicinen som gynekologen skrev ut till mig skall man inte äta om man har propp i benet förstod jag när jag läste om den innan jag skulle hämta ut den. Den hämtades aldrig ut kan jag tillägga. Så fort jag rör mig känns det som ett vattenfall genom kroppen och jag blir vimmelkantig. Det är sådär roligt.

Om det är någon som undrar så mår jag egentligen finfint! Mina andra värden: blodtryck, järnvärde mm är tipp topp. Det vet jag för det är noga kollat. Det är också kollat och färdigutrett om jag är i klimakteriet: och nej, det är jag inte. Alltså blöder jag tydligen bara lite hursomhelst, närsomhelst och just nu och fyra månader framåt, väldigt, väldigt mycket.

Det är ju förtröstansfullt att veta. Men jag ville egentligen bara säga: jag avskyr verkligen min mens. Den är till salu just nu.

Att fundera över sommar

Denna sommar. Sommaren 2017. Har nog aldrig varit med om maken. Det är en mycket underlig sommar, för mig i alla fall. Jag skall se om jag lyckas förmedla det i skrift.

Vädret. Har inte varit något att tala om. Ett par av mina mest ”glaset är halvfullt-vänner” har påstått att det inte alls varit så dåligt, som jag påstått. Det har ju varit ett par stranddagar under juni och juli och många dagar har varit bra. Med bra menas dagar när det inte SAMTIDIGT har stormat, regnat och varit 14 grader. Kanske har det varit regn, men vindstilla? Storm, men i alla fall tjugo grader? 17 grader och sol? Eller dagar som fram till fyra på eftermiddagen varit stormiga/regniga/kalla, men SEDAN, till kvällen, faktiskt blivit behagliga nitton, tjugo grader. Det är inte sommarväder i min bok. Det är april/september-väder.

För er som inte vet så bor jag på västkusten. Vid en fantastisk sanstrand. Jag har varit nere vid vår strand två gånger i år. TVÅ gånger. Suck.

Tiden. Har funnits mångfalt. För första gången i mitt vuxna liv har jag inte en massa engagemang och möten att gå på, även under min semester. Jag är helt ledig. I veckor i rad. Jag förstår ingenting. När jag funderar på det så inser jag att det också sammanfaller med att jag numera har två tonåringar. Med sommarjobb och egna agendor; som sover länge på mornarna och som kan fixa något att äta själva. Så min lediga tid har mångdubblats.

Vad har jag så gjort med tiden? LÄST!! Ett tiotal romaner är utlästa. En vecka på Kreta (och DÄR badat och vistats i solen!!), städat hus/trädgård hur många gånger som helst – finns inte EN pryl på fel plats hos oss, bakat (!?!), träffat vänner, tränat var och varannan dag (!?!). Umgåtts med min storfamilj, varit i Göteborg blandannat, varit på farsen ”Fabian Bom”, tjuvlyssnat på en massa härliga utomhuskonserter i vår stad. Och sovit länge på mornarna. Väldigt länge.

Så sommaren 2017 har hittills varit mindre bra och väldigt bra. På det egoistiska och personlig planet. (I kväll tänker jag inga macro-tankar, utan befinner mig i det lilla.) Dessutom har jag gått tillbaka till mina ”att-rubriker”. Bloggtexterna kändes inte bra utan dem.

Nu går jag och tänder upp lite lampor då det är mörkt ute av tunga mörka regnmoln. Men; det blåser inte storm ;)

chemtrails och konspirationsteorier

Och så fastnar jag återigen i ett diskussionsforum. Eller, fastnar och fastnar. Algoritmen i sociala medier rekommenderar mig en artikel om GMO och konsekvenserna av förädling av våra grödor. Samtidigt rekomenderas jag en artikelserie om chemtrails som tydligen någon vän till en vän kommenterat kring. Jag läser. Och så fastnar jag.

Jag fastnar inte så mycket i artiklarna som jag gör i kommentarerna. Jag förundras. Förundras över hur en människa alltid är och förblir en människa – oavsett hur välutvecklade vi skall vara som ras och oavsett hur mycket vi skall ha förkovrat oss. Det som förundrar mig är inte så mycket att man tror på olika konspriationsteorier kring fenomenet chemtrails – utan det andra som sägs.

Man säger saker som ”när skall världen vakna?” ”människor borde få veta detta”. Man uttrycker en känsla av att vara en ensam om att liksom känna till en stor hemlighet och att andra är helt okunniga. Det får mig att bli lite barnsligt fnittrig. Ty jag känner att så klart att de har rätt – och samtidigt så fel.

I alla tider har det funnits alla möjliga olika konspirationsteorier, vissa religiösa, andra grundade på andra former av maktfullkomligheter. I alla tider har det visat sig att människor tagit dåliga beslut och gjort saker som i efterhand verkar helt vansinniga: olika botemedel, ritualer med mera. Jag är helt säker på att om ett par hundra år kommer man att se på oss i början på detta millenium och fnissa åt våra vanor och sätt att leva. Man kommer att undra över hur dumma och naiva vi var. Så har det alltid varit. Så kommer det alltid vara. Det är inget nytt, häpnadväckande som denna grupp upplever.

De behöver inte ”väcka världen”. Världen har förmåga att se. Om den vill se. Och det vill man inte alltid. Ty det finns så mycket att välja på att ”se”. Och konspiraitonsteorier kommer att komma och gå. Hela tiden. Så kanske finns det en sanning i chemtrails. Kanske inte. Men jag är lite mera orolig för andra saker. I den mån jag ororar mig.

Att bli förtjust

Det är egentligen inte alls mig. Det här med att bli förälskad i en sak. För tre år sedan blev jag hals över huvud förtjust i ett par vansinnigt dyra – för mig – stövletter. Från Ecco. Efter mycket vånda och flera sömnlösa nätter köpte jag dem. 1400 kronor. Jag har använt dem sedan dess. Bokstavligt talat, alla årstider och oavsett väder. De hänger fortfarande med, oändligt sköna och utan motstycke.

Men så hände det igen. Att jag, trots mitt motstånd till onödig konsumtion, faktiskt blev förälskad igen. I en perfekt, lila, treväxlad damcykel med korg. En stor, rejäl, stoppad sadel, stor framlampa och reflexer längs med däckens insida. Den fanns där framför mig när jag gick in i affären i ett helt annat ärende. Som om den visste, kände till, något jag inte hade en aning om.

Jag cyklar varje dag. Till och från jobbet. Rätt många gånger i veckan cyklar jag sedan in till stan igen för att gå på olika möten. Jag har en bra cykel – en vit klassisk damcykel som vi har satt ihop av andra, kasserade, cyklar. Den har varit min kära följeslagare och trots att cykelkorgen var bucklig skötte den ju sitt jobb. Vi kom bra överens.

Min senaste, helt nya cykel, fick jag på min 11-årsdag. Den var så otroligt vacker! Året var 1983 och cykeln var tuggummirosa med vitt ”bockastyre” och smala racerdäck. Med sina 12 växlar och utan fotbromsar var den fullkomligt livsfarlig. Men ohhhh, vad jag älskade den! När jag haft den några år kom jag upp i farter med den som gjorde att jag till och med blev stoppad av polis för att jag körde för fort. Men så gick den till sist ohjälpligt sönder. Och jag köpte ingen ny, för det fanns annat att lägga pengar på. Sådant som hyra.

Men nu tillbaka till den däringa lila cykeln. Jo, det är så här: jag har köpt mig en ny cykel!! Jag!? Och jag är så fnittrigt ologiskt förtjust att jag går ut och klappar på den allt som oftast. Hade jag kunnat sova med den, hade jag nog gjort det. Så var det med den ”vuxnamogenheten”: barnsligt fnittrigt förälskad.