Att ha mens

Hur jag än skulle vilja rubriksätta detta inlägg annorlunda kommer jag tillbaka till pudelns kärna: detta inlägg handlar ju trots allt om mens. Och det är inget hyllande inlägg om kvinnans ”vackra förmåga att bära ett liv under hjärtat”, utan det är ett inlägg om det förbaskat jobbiga i att ha mens.

Jag är 45 år. Har haft mens i snart 35 år. Var med andra ord rätt tidig med att få min mens. Tidig med hela pubertetsgrejen; bröst och hår under armarna och så vidare. Det var inget kul då och det är inte särskilt kul nu heller. I lite drygt ett år har mina blödningar betett sig underligt: ibland har jag haft blödningar i tre intensiva dagar, uppehåll tre dagar, sedan blödningar återigen i 12 dagar, upphåll i 7, sedan blödning i 5.. Ingen rim och reson i någonting.

Det har varit mycket svårt att planera och förutse något som helst. Hela semesterveckan på Kreta blödde jag som en liten gris till exempel. Och med de opraktiska blödningarna kommer också menssmärtan som ett trevligt tillägg på posten. För den slipper jag inte. Men jag har gått och funderat på om jag inte kanske varit på väg in i klimakteriet med all denna oregelbundenhet med mera. Så jag ringde min gynekolog i slutet på sommaren för att boka en tid. Och fick en. Nu i november.

Innan jag hann göra besöket hann jag dock skaffa mig en propp i höger ben. Ja, förutom borrelian då – på vänster ben. Borrelian fick jag antibiotika för och proppen skall behandlas med en 6 månaders kur av Xarelto, ett blodförtunnande medel och en tjusig stödstrumpa under samma tid. Det är bara det att blodförtunnande medicin, tillsammans med kraftiga mensblödningar ger… tjaaaa, ÄNNU kraftigare mensblödningar. Bara så att ni vet.

Så nu sitter jag här, med enorma bindor, och blöder igenom. För medicinen som gynekologen skrev ut till mig skall man inte äta om man har propp i benet förstod jag när jag läste om den innan jag skulle hämta ut den. Den hämtades aldrig ut kan jag tillägga. Så fort jag rör mig känns det som ett vattenfall genom kroppen och jag blir vimmelkantig. Det är sådär roligt.

Om det är någon som undrar så mår jag egentligen finfint! Mina andra värden: blodtryck, järnvärde mm är tipp topp. Det vet jag för det är noga kollat. Det är också kollat och färdigutrett om jag är i klimakteriet: och nej, det är jag inte. Alltså blöder jag tydligen bara lite hursomhelst, närsomhelst och just nu och fyra månader framåt, väldigt, väldigt mycket.

Det är ju förtröstansfullt att veta. Men jag ville egentligen bara säga: jag avskyr verkligen min mens. Den är till salu just nu.

Att överkonsumera

En viktig livsförhållning för mig har alltid varit att leva som jag lär. Mässar jag om förändring och engagemang för andra, är det jag som skall gå i fören för det. Pratar jag om alla människors lika värde, måste jag verkligen själv stå för det jag säger. Föreläser jag om vikten av att vara rädd om vår planet får det en falsk klang om jag gör tvärtom i praktiken.  Det är därför jag har så svårt för att handla saker som jag faktiskt inte behöver.

Så har jag läst lite blogginlägg. Lite artiklar och åsikter på nätet. Och fastnat i ett ganska begränsat ämne: att handla kläder i i-landsvärlden. Ett fullkomligt ickeämne, särskilt när det finns så många livsviktiga dito att uppehålla sig vid. Men fascinerad beslöt jag mig för att göra en liten tankevurpa. Och därför hoppas jag att ni är med mig?

Jo. Jag har mycket kläder. Trots att jag konstant ser till att ge bort sådant som jag blivit för stor för eller sådant som jag faktiskt inte använder. Jag handlar nästan aldrig för att jag får lust, utan jag har alltid ett specifikt mål med min shopping: en mörk, kortärmad vardagstopp, ett par nya, 40den strumpbyxor eller en klänning som kan användas till nästa decenniums bröllop/fest. Alltså handlar jag det jag ska. Punkt. Någonstans har jag missat hypen med att äga saker och ting. Men så har också min person ett ganska så slätstruket uttryck.

Så här ser min garderob ut:

toppar/kavajer/skjortor/klänningar/kjolar och byxor/leggings hopvikta i hyllan under.

Och i dessa två hyllor ligger de toppar jag inte hänger upp: överst de stickade tröjor/koftor jag har och i hyllan under ligger mina linnen till vänster och mina t-shirtar till höger.

I de två översta lådorna ligger mina BH:ar/trosor/strumpor/sockar/pyjamas. De två undre är min mans.

Utöver detta har jag en plastback med träningskläder: sport BH:ar/linnen/tights/löparjacka.

Följande skor har jag:

Ett par löparskor

Ett par inomhustränings skor

Ett par vinterkängor

Ett par svarta ”åretruntkängor”

Ett par gröna ”åretruntkängor”

Ett par svarta pumps

Ett par svart ”festpumps”

Ett par svarta Skechers walkingskor

Ett par lila stransandaler.

Och jackor:

En lila vinterjacka

En svart tunnare trenchcoat

En tunnare, kort, svart skinnjacka

En beige höst/vårjacka

En mörkblå, kortare, vårjacka.

Ett regnställ.

Om jag verkligen menar det jag säger med att överkonsumtion är ett av vår tids i-landsgissel, lever jag som jag lär här? Äger jag för mycket kläder? För mycket ”tingeltangel”? Jag blir inte klok på det. Och därför känns alla dessa stil- och modeartiklar som något som gör lite ont i mina ögon ibland. Som om jag ”borde” ägna mig åt något viktigare.. Mina söner har en enkel lösning: ”Mamma, gå ut och njut av att bara vara – allt behöver inte alltid vara fyllt av skuld” Så, nå? Vad sägs?

Att formas

Det är förunderligt, det här med hur det vi har omkring oss formar oss, vaggar oss och skapar dem vi är för dagen. Vi vaknar upp som en person, med en klar känsla om vem vi är, men allteftersom dagen går och vi snuddar vid det direkta nuets verklighet, träder olika sidor av vårt sanna jag i dagern. Ibland väldigt nära den person som vi vaknade som – andra gånger långt ifrån.

Under de dagarna jag vaknade till ett vintrigt drömlandskap var jag en stolt, högväxt, stark kvinna. Med snökristallerna gnistrande mot mig från både marken och träden, lös jag i kapp med den välsignande solen som leende tävlade mot ljuset från allt det vita. Luften var hög. Himlen var blå. Mina steg var spänstiga.

Sedan körde jag bil i mjölk. En tjock, gråvit, böljande dimma, bäddade in mitt landskap i ett ändlöst ingenting. Genom bilen rutor såg jag inget annat än mjölk. Vit tjocka. Himlen tog aldrig slut; eller om det var marken som vuxit upp och slutit till himlen? Jag brydde mig inte – ville inte ta reda på det. Jag var sammanbiten, med blicken fäst ett par meter framför mig. Jag såg inte upp, utan gick tungt omkring på jorden. All världens mjölkvita ångest var min och min styrka var inte längre till något värn.

Och så idag. Så stretade jag mot envisa vindar från sidan. Jag förbannade det myckna gruset som lagts ut på gator bara någon vecka tidigare. I den skarpa dagern syntes alla skavanker och vinden hittade in i alla fula sprickor och pillade envist upp ömmande sår. Med smattrande steg skyndade jag fram över gårdsplaner. Som om jag hade något viktigt för mig. Som om jag hade bråttom någonstans. Muttrande väjde jag för en långsammare medmänniska och alla ljud, förutom mina egna, kändes onödiga och irriterande. Som om de skapats enbart för att håna mig. Vinden hittade tydligen in under huden på mig.

Det är förunderligt, det där med hur det vi har omkring oss formar oss. Vi är vi. Men i olika varianter. Tänk om alla dagar kunde vara vårt bästa jag.

Att oinspireras

Det värker i min fingrar efter ord att skriva. Ett Något kryper under skinnet på mig och låter mig inte slappna av. Jag letar. Letar i skrymslen och vrår. Rycker och drar i minnen, berättelser, tankar. Inget duger. Allt är platt. Och fånigt. Banalt.

Och ändå måste jag skriva. Trots att jag inte har något att säga. Ty det jag ville ha sagt är redan uttryckt. Formulerat snyggt och väl paketerat. Ändå sitter jag här och stirrar dolskt ut i skumrasket i mitt kök. Som om jag hade något viktigt att säg.

Vad finns att skriva? Vad finns att berätta om, värt att läsa? Nej, jag finner inte fatt i något, utan suckar högljutt ut i natten. Funderar lite över just det här med ord. Är det med ord som med vänner: att det finns ett visst tilltänkt antal per dag, per liv, och har man använt sig av antalet så får man så vackert låta bli?

För jag skriver mycket nu. En massa bedömningar i skolan, utvärderingar, återkopplingar på uppsatser och arbeten. Jag skriver ansökningar och följebrev. Svara på meddelanden och funderar på texter till flyers. Jag formulerar politiska debattinlägg och har börjat på mina julbrev till mina fina pojkar. Så jag skriver. Kanske redan för mycket?

Så det är kanske därför mina ord är slut. När jag skall skriva bara för mig. Och inte uttrycka något för någon annan. Undrar just om det är så det är med mig? Att jag är slut när jag inte är för andra…

Att finurla

Det är ett tag sedan nu. Ett tag sedan jag lämnade spår på bloggen här. Underligt. För jag har varit otroligt upptagen med att tänka. Och finurla. Fundera fram och tillbaka på ordningen hos saker och ting. Och så har jag skrivit. Fast mest i huvudet. För det fungerar så bra, man löser så många olika saker och får tänka färdigt tankar. Det är huvudsakligen därför jag tycker så mycket om att träna. Träna ensam. Jag lyssnar bara till mina egna tankar då. Ingen annans. Och det finns liksom inget annat att göra.

September går mot sitt slut och hösten är här. Det finns en hel del som jag skulle vilja få gjort denna höst; jag skulle vilja sluta tjafsa med min romankaraktär om slutet på mitt manus, jag skulle vilja strukturera upp arbetet med människor som vill göra något för alla våra asylsökande, jag skulle vilja komma på ett enkelt och effektivt sätt att hjälpa mina elever att utveckla sig i mina ämnen, jag skulle vilja göra något som är av betydelse för någon annan.

För jag har liksom landat i den vetskapen; att jag inte kan vila förrän jag har gjort något. Något som betyder något för andra. Jag får inte mina kickar av att shoppa, av att nå berömmelse eller av att klara av att springa/klättra/cykla långa lopp. Inte heller av att tjäna pengar eller av att få beblanda mig med personer som betyder något. Jag får mina kickar av att försöka hjälpa andra, av att försöka lösa strukturella hinder och bekymmer.

Undrar just vad den typen av personlighet kallas? Det är inget jag löst under mina träningspass. Får fortsätta finurla.