Att gnistra

Harkrankar. Pappa Långbenar. I halvmörkret i tvättstugan hör jag dem gnistra mot än väggarna, än fönstren. För det är så de låter i total tystnad – som gnister.

Det slår mig att jag är en harkrank – krockande med väggar och fönster. Det jag får hoppas på är att också det ljud jag ger ifrån mig gnistrar. För om det inte gör det, är jag bara en klumpig jätte i ett släkte av små effektiva myggor.

En jätte som inte riktigt inser när slaget är förlorat – som trots avsaknad av ben och vingar fortsätter gnistra. Vint och otillräckligt. Men oförtrutet.

En harkrank. Med huvudet fullt av tankar och hjärtat fyllt av outsagda känslor. I halvmörkret i en tvättstuga. Hänger jag ännu en tvätt och önskar att jag finge byta bort gnistrandet mot en gadd.

Att vandra

I kväll vet jag inte vem jag möter. Bland alla levande ljus och flämtande lyktor på kyrkogården. En massa värmande små hälsningar glimmar mellan de mörka träden. En evig plats för vila. En vacker plats med frid.

I kväll vet jag inte vem jag möter. Bland alla skuggor som rör sig i periferin. Någon möter min blick medan andra tittar oseende på mig. Men – det gör inget i kväll. För kanske jag bland alla dem också kan få möta ditt leende. Dina fina ögon. 

Vila i frid du vackra människa!

Att dela en hemlighet

Låt mig dela en hemlighet med dig. Det som inte yppat i tal till någon annan förut. Låt mig viska det i ditt cyberöra som tar emot allt och som inget hört. Så att min hemlighet får någonstans att bo.

Det finns stunder på dagarna då jag bara kroppsligt är närvarande. Då jag ingenting hör och ingenting förnimmer. Då jag svävar någonstans upp vid taken, ovanför, betraktande allt det jag ser.

Jag ser igenom och bortom. Ser detaljerna i din handflata, ser virveln i ditt hår, ser hur ditt hjärta slår. Jag ser dina drömmar, dina önskningar och din rädsla. Jag känner doften av hav, av fjärilar och skräck.

Då ser du mig sitta blickstilla, med blicken fäst bort i fjärran eller borrandes genom dig. Men du – räds inte. Det är bara mitt skal. Mitt jag är borta för en mikrosekund. Hittills har jag alltid återvänt. Och du – jag berättar inte för andra det jag sett. Det är en hemlighet.

Att varsla oknytt

Det förebådas om strålande tider. Vår ras går ett fantastiskt öde tillmötes. Det kommer att bli ordning och reda. Män kommer att vara män – arbeta hårt och förbli tysta och ordkarga. Kvinnorna kommer att vara kvinnor – i behov av att skyddas och omhändertas. De kommer leende att ha middagen färdig när den trötte mannen, ramlar hem i sitt anletes svett.

Männens sexuella aptit skall mättas när så behagas, kvinnornas lusta skall bli avhängig mannens, ty endast så skall hon nå utlösning. Barnen är två, en äldre son och en yngre dotter. Blåögda och blonda. Båda kommer naturligtvis vara duktiga och strävsamma – ingen adhd, ingen dyslexi eller depressioner. Framförallt ingen funktionsnedsättning av något slag. Och skänker den gode Guden dem fler barn, så tar kvinnan och mannen emot dessa barn som en gåva, naturligtvis leende hela tiden. Och kvinnan slits inte ut i förtid av allt barnafödande, ty hon är ju ämnad för detta. 

Ingen fattigdom existerar, ty den är förbjuden. Visst finns det dem som är ”mindre bemedlade”, men dessa är det för att samhällsapparaten kräver det då det behövs människor som arbetar för mycket lite, för att upprätthålla de andras behagliga livsstil. Men dessa ”mindre bemedlade” gör sitt hårda arbete utan att knota, utan löjliga fackföreningar och utan lediga dagar. Man är vad man är och man blir vid sin läst. Är man född i ett kast – ursäkta – ett stånd, förblir man där. Man stör inte den allmänna ordningen.

Homo-, bi- och transsexualitet finns inte. Det är botat. Visst har det krävt lite lobotomeringar och andra besvärliga metoder, men nu syns det helt utrotat. Alla äger vapen och man lär redan sina små att skjuta prick. För ve den som beträder en annans mark. Oavsett i vilket ärende. Särskilt de utvaldas mark.

Allt detta har jag hört tisslas och tasslas om. Det rasslar i de mörka träden i skogen. De rasande, olycksbådande tyfonerna kommer med detta budskap. Det varslas om oknytt. Förebådas nya tider. Hade vi bara haft förstånd hade vi kunnat tyda spådomen och förstå att vi förvarnas. Men få av oss gör det. Så vi kommer få vandra med oknytt.

Att finnas i verkligheten

Jag är jag. Ergo sum. Därför är jag. För att jag är jag. Det är egentligen det enda vi kan vara säkra på här i verkligheten. Att jag är jag och du är du. Det är efter det konstaterande som det svåra börjar, som det krångliga tar vid.

För vad ÄR jag? Är jag bara mina två armar, eller är jag värmen du känner i en omfamning? Är jag blott två läppar, eller är jag hettan i en kyss? Är jag mina tankar, mina drömmar, mina önskningar? Eller är jag veckohandlingen på Coop och gräsklippningen på lördagen?

Är verkligheten de nedtecknade noterna på ett notblad, eller är de den vackra melodin? Är det det vi ser – eller det vi känner? Om ondska presenteras för oss i ett vackert paket, med krusade band runt – är det emballaget som är det verkliga eller är det innehållet? Eller. Kanske spelar det ingen roll?

Att du går och stänger dörren bakom dig är i sig ingen handling som gör ont. Jag har stängt dörrar en miljon gånger i mitt liv. Det som gör ont är att det är du som stänger, just den dörren. För alltid. Själva handlingen är banal i verkligheten, men min smärta är allt förutom just banal.

Så vad är verkligt? Vad vet vi egentligen? Jag är jag. Men vem ÄR jag?

Att hoppas

Det är sant det där de sagt. Det, som liksom viskats fram av väggarna. Som liksom aldrig lämnat hennes dunkande hjärta. Att finns det liv, finns det hopp. Det är alldeles sant. För hon har själv varit igenom det. Själv sett den yttersta skräcken i ögonen och tvingat sig själv att inte blinka.

Natten som aldrig var en egentlig natt. En sommarnatt, som aldrig hann mörkna, som egentligen borde varit så underbart förlåtande, insvept i ett sepiaflitrat halvmörker. Den natten insåg hon sanningshalten i det som ljudit inom henne. Att finns det liv, finns det hopp.

Den molande skräcken hade kramat om hennes hjärta när hon hade betraktat männen runt köksbordet. Stanken som drevs mot henne och ljuden från deras druckna röster karvade hål i hennes inre. Äcklad satt hon ännu gömd ur synhåll för dem, lyssnande på deras vanvettiga pladder.

Hennes kropp anade mycket tidigare än henne hjärta ville erkänna, vad som ovillkorligen skulle ske. Ty, kroppen hade lärt sig känna igen mönstret som hjärtat vägrade acceptera som sanning. För i hjärtat bodde hoppet. Och hon hoppades. Varje gång. Tills denna gång.

När han kravlade, vansinnig på alla fyra, efter henne, förstod hon att uttrycket var sant: att finns det liv, finns det hopp. För henne fanns inget annat kvar att hoppas på. Än att försöka hålla sig vid liv. För att då, senare, i dagsljus, inspektera skadorna och vidta åtgärder. Nu, just nu gällde det att överleva.

Hon drog sig bakåt, runt hörnet och in i det andra rummet. Hon hörde hans tunga andetag och väsandet. Babblande jollrade han fram fasanstyg, alltmedan han kravlade sig fram i halvmörkret bland möblerna. Klaffsandet försökte hon inte ens tyda, utan hon tryckte undan järnsmaken i munnen och koncentrerade sig på att överleva.

Under ljudet från saker som krossades på hans väg, lyckade hon lirka upp dörren ut. På snabba fötter smet hon över den svala altanen. Vid liv. Hon vände sig om. Bara för att se rakt in i hans tomma ögon. Ögon som inte såg. Ögon utan själ. Två bottenlösa brunnar. Och hon svalde skräcken. Och tvingade sig att inte blinka.

Sedan den dagen vet hon att uttrycket är sant: finns det liv – finns det hopp. Och finns det hopp, klarar man allt. Även att slå sig fri från galna män. Oaktat vilka de är.