Att avlägga räkenskap

I nästa vecka är det dags för min examination i utbildningen Morgondagens Ledare. Nio månader har då gått sedan starten och nio månader har då också gått sedan jag avslutade mina politiska uppdrag och mitt aktiva liv i politiken. De första nio månaderna i mitt vuxna liv utan möten, utan material att läsa in, motioner som skall skrivas, läsas och handlingar som skall gås igenom och bildas uppfattningar kring. Nio månader. Så lång tid som det tar för ett barn att möta världen utanför.

Och hur har det då varit? Hur har det känts? Vet ni, det börjar kanske bli dags att avlägga räkenskap, att redogöra för det? Ty om jag skall formulera mig i skrift till er, måste jag ju uttrycka i klara ord det jag så luddigt tänker. Nåväl, vi gör ett försök:

Jag har fått så otroligt mycket tid till vardagen, den där som liksom sker hela tiden, den där som jag alltid innan upplevt som lite egoistisk: jag läser romaner, tränar, läser in mig på forskning kring mitt yrke, sjunger, hinner se färgernas skiftningar och reflekterar kring saker som hybris. I sig är dessa saker inget jag låtit bli innan, men då har de skett EFTER alla mina politiska ”måsten”, med den effekten att jag sov fyra timmar per natt. I nästan tjugo år.

Ni ser, politiken för mig har alltid varit mitt sätt att göra min samhällsmedborgerliga plikt på. Och skall man utföra sin pikt skall man ju göra det ordentligt. Vara påläst och kunnig. Ta ansvar för det man gör och alltid göra så gott man kan. Att vara kommunpolitiker är som att vara med i en handfull föreningar: man deltar i kvällsmöten där man hjälper till med förberedelser, skriver protokoll, man är ute och informerar, deltar i marknader, håller torgmöten, gör studiebesök. Man arbetar på sitt jobb – i mitt fall som lärare på 100 % - men man är ALLTID också politiker. I matbutikerna möter man medborgare som undrar, ställer frågor. På kvällar och helger och högtider, ringer människor som behöver svar och hjälp. Mailboxen är full av frågor från andra organisationer, medier; medmännsikor som vill informera, upplysa, ställa frågor och ha svar.

Och man gör det samtidigt som allt annat: man bakar till ett torgmöte och så kör man till ett fotbollssammandrag och deltar på föräldramöten och styr upp klasskassor och deltar på aktiviteter och säljer korv för fotbollsföreningen och föreläser om vägskatter och tvättar matchställ och sitter ordförande i en fritidsförening och delar ut flygblad och samlar in pengar och så tvättar man och klipper gräs och målar hus och tar hand om skrubbade knän och ledsna kompisar och hjälper föräldrarna att koppla upp sitt fibernät och försöker klämma in någon middag och bakar pepparkakshus från grunden och gör julgodis och klipper häcken och ruskar ur strandsand ur badlakan och tokar golv och torkar snor och torkar tårar och krattar löv och. Ja, ni ser. Samtidigt som man är tillgänglig politiker. Med ansvar över kommunmedborgarnas skattepengar.

Det är fantastiskt att få vara en så tydlig del av en demokrati. Att få vara en tydlig del av ett ansvar. Att ha fått förtroende för att vara det. Och därför kan jag sakna det. Att få bära din och min oro på axlarna och faktiskt vara ansvarig för den. För det är bara då man man tydligt blir manad till att göra något åt det som skaver. Och det tydliga mandatet och ansvaret kan jag sakna. För i dagens imaginära verkliget på sociala medier får man inget reellt gjort – man duttar hit, man duttar dit. Och så sitter man på sin kammare och hummar. Jag tycker om att göra saker i verkligheten: att skänka en filt till den som fryser, att hålla upp en dörr, att följa någon som är rädd och ensam till något som känns tryggare för dem. Och det kan jag sakna. Att i min roll som politiker få hjälpa till att baxa denna värld åt det håll som jag önskar.

Det andra då? Allt jobb? Det saknar jag faktiskt inte. Om jag skall vara helt ärlig. För det är ett otroligt jobb alla min politkerkollegor lägger ner – oavsett partitillhörighet. Och idag kan det kännas som ett arbete som verkligen strävar på i motvind. För ojojoj, vilka underliga uttalanden som kommer ifrån våra partier. Sittandes så här på sidobänken känner jag inte ens igen mitt eget parti ibland. Och det är tungt. För jag har ju lämnat. Och om jag vill påverka måste jag in i spelet igen.

Och jag vet inte om jag vill ge upp min vuxna vardag för det. Det nio månader gamla livet. Inte riktigt än. I alla fall.

Det ständigt dåliga samvetet

”Behovet av ekonomisk hjälp finns både långt borta och nära. Både i det stora och det lilla.

Det är krigsdrabbade barn i Syrien, det är utrotningshotade tigrar, barn utan hem efter naturkatastrofer, panka studenter i Sverige, fattiga ensamstående småbarnsmorsor med en hund som måste till veterinären, pensionärer utan sylt, en jord som går under, bögar som torteras och tiggare utanför ICA.

Elände, elände och ett enormt hjälpbehov.

Vilken skyldighet har vi att hjälpa varandra?

Vad tycker du?

Och hur dåligt samvete har du som har ditt på det torra?” https://pastasson.blogspot.se/2017/04/ologiskt-och-rent-at-helvete-orattvist.html?showComment=1492376176337#c7583267931372897333

Så börjar en vän och tillika bloggerska ett av sina senaste inlägg och när jag läste det kände jag att det hängde lite ihop med mina percalebäddset. Ni förstår, jag är verkligen en kvinna av ständigt dåligt samvete. Jag kan ju inte ens med att köpa ett nytt bäddset då jag känner att jag ju faktiskt redan har det jag behöver och andra behöver det bättre.

Det är ju så att jag verkligen har det jag har till en rätt så stor del på grund av tur. Tur för att jag föddes här, tur för att jag är frisk och därmed också kapabel till att äga mitt eget liv till en stor del. Och då all denna tur givits mig, känner jag mig konstant skyldig till att faktiskt göra något vettigt av det.

Därför har jag, bland annat, hela mitt vuxna liv – ända tills alldeles nyligen – engagerat mig politiskt. För att kunna vara med och påverka och ta viktiga beslut. För att inte sitta och tycka en massa saker, utan faktiskt göra saker. Jag har startat sammanslutningar som arbetat för att hjälpa våra kommuninvånare, både nyanlända och sådana som ”alltid” bott här med matkassar, kläder, cyklar, böcker och julklappar. Jag har delat ut flygblad och arrangerat marscher. Deltagit i olika ”språkvän”sammanhang, engagerat mig i tiggarnas situation och så vidare.

Jag handlar mycket sällan något nytt till mig själv. Oftast med den principen att jag köper om jag behöver: går min vinterjacka sönder, köper jag en ny. Jag, och min man, försörjer en annan familj då vi varje månad skickar pengar och jag prenumererar på olika oberoende tidningar för att hjälpa dem att existera. Bidrar varje månad till ett par olika organisationer och handlar så mycket jag kan närodlat och ekologiskt. Men jag önskar så att jag hade kunnat göra mer. På riktigt så där. Så att det gör skillnad.

För jag gör också fel – trots att jag inbillar mig att jag är medveten: jag flyger utomlands en gång varje år. Och jag har två bilar fast jag inte alls behöver det egentligen, varav den ena är en stor SUV. Varje gång jag kör den gnager mitt samvete i mig, samtidigt som en del av mig ändå registrerar att bilen är underbar att köra.

Men ja, jag, jag tycker att vi har en skyldighet att hjälpa andra. ”Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga”. Det tycker jag är vackert. Och där har ni mitt dåliga samvete. För jag har märkt att jag på senare tid blivit lite mera restriktiv med hjälp till vissa grupper: till de som är födda till samma lyckliga omständigheter som jag och som är fullt friska, men som liksom bara anser att ”någon annan” borde hjälpa mig. Där känner jag med jämna mellanrum att ”skärp dig – släpp den j*a offerkoftan och gör något med ditt liv”. Men så kommer jag att tänka på min SUV. Och då skäms jag.

Att micro-tänka

Jag har skrivit om detta förut. Ni få tappra som har följt mig genom åren kommer säkert att sucka lite innombords, likt mina elever när de tycker att jag upprepar mig, men jag känner att jag behöver lyfta det ändå. Det här med att lyfta blicken, med att se de större sammanhangen, med att sätta saker och ting i perspektiv.

Det händer ju lite saker i vårt fina Sverige. En hel del saker faktiskt, enligt president Dump, förlåt: Trump. Nåväl. Jag lämnar det därhän, för det han gör är inget nytt under solen; andra galningar, med olika politiska färger och olika, förklätt, religiösa undertoner har i mammons namn gjort likadant: gått över lik enbart för att skapa egoistiska, egna fördelar. Så har det alltid varit. Och kommer förmodligen förbli rätt länge till. Man skapar ett ”yttre hot” och låter massan koncentrera sig på det, medan man förser sig själv med det man vill. Inget nytt alls. Det intressanta är att massan, allt som oftast, går på det.

En natt tittade jag på History Channel. De visade ett program om Vlad Dracul, Valakiets härskare. Jag har läst en hel del om honom innan, då delar av min morfars släkt eventuellt kommer från detta område i nuvarande Rumänien. Man pratade här om hans krigslist, om hur han, ensam då det begav sig, kämpade mot det Osmanska riket. Hans stridmetoder var fruktansvärda och han offrade stora delar av sitt folk. Förmodligen blev det inga rubriker om det i Sverige dock. Ty inget Internet fanns. Att det hände ändå, finns det många vittnesmål om.

Jag tittade på ett program om hur manchurerna slaktade de ledande inom Ming-dynastin och hur de, med hjälp av en förrädare, lyckades döda de Mingtrogna Shaolinmunkarna. Det var ett förödande krig och en fruktansvärd slakt. Förmodligen hörde man inte mycket om det i nyheterna i Sverige. Ty inget Internet fanns. Att det dock hände, råder det ingen tvekan om.

Och så finns det de här mindre sakerna, de som faktiskt hände lite närmare oss, både i tid och i rum. De fruktanskvärda experiment som svenska staten utförde på de mentalt funktionshindrade på instutitionerna under 20-talet. Hur man stötte ut ”tattare” ur samhället och hur man behandlade arbetarna som välde in från landet till de större städernas fabriker under förra sekelskiftet. Det finns att läsa om misär, om ”no-go-zoner”, om misshandel och prygel i bland annat älskade Per Anders Fogelströms romansvit Stad. Han skriver där om allt det där som man kanske inte såg. Om man valde att inte se.

För det är det det handlar om. Det som hände i Rinkeby i natt är inget nytt. Det har alltid funnits. Med olika inblandade och på olika ställen. Om man har haft förmågan att se, har man alltid kunnat hitta det. Utanförskap. Hat och misstro till samhället och media. Slagsmål utan egentlig mening. Kriminella grupperingar. Det har alltid funnits. Tyvärr. För bara för att det alltid funnits betyder det ju inte att vi skall acceptera det. Tvärtom.

Men jag vill att man förstår mekanismen. Att man inte hänfaller till idiotkommentarer och avslöjar sig själv som den okunniga person man inte borde vara. Det är inte ok – på något sätt – att upplopp händer. Vi har misslyckats. Men att påstå att det aldrig har hänt förr, är ren lögn. Det har alltid hänt. Frågan är vad vi skall göra åt det. Punkt.

Innan jag lämnar min betraktelse, vill jag bara dela ett minne för att belysa det jag skrivit ovan: många i min bekantskapskrets hyllar Berlin som utflyktsmål: musiken, pubarna, utställningarna, ”vibe-en”!! Det Berlin som jag sett har inget av det. Jag besökte Berlin i sällskap med papperslösa. Jag såg förorter, stora matmarknader, en mängd olika Aldi, Lidl och betong. På västsidan av Berlin. Jag blev hånfullt bemött i de finare affärerna i centrum för att mitt sällskap var en mörkhårig kvinna som jag inte talade tyska med. Märk väl: jag var aldrig rädd, men man ser det man ser. I Thailand väljer många på semester att inte se prostitutionen. Till exempel.

Lyft blicken. Tänk macro – inte micro.

Att sila verkligheten

Vad är det egentligen vi ser? Och vet? Vi föder och matar vår egen uppfattning av vad verkligheten innehåller. Genom våra sökningar i de sociala medierna ringar vi in ett visst beteende, en viss åsikt. Ty det vi söker är det som matar och föder vår nästa rekommendation, vårt nästa klick.

I septembers sista skälvande minuter tänker jag mig ett inlägg. Om det här med hur vi silar vår verklighet. Hur vi, i vårt moderna samhälle, med tillgång till allsköns information, vet lika lite som våra förfäder visste för hundra år sedan.

Trots att vi har tillgång till världens webb, sorterar vi och skapar vår egen verklighet. Varje klick och sökning vi gör, oavsett var på nätet vi är, skapar vi algoritmer som kommer att rekommendera oss sidor, liknande de vi sökt på, för vårt nästa klick. Lever vi i en värld av carpe diem-ordspråk och klickar på söta koalabjörnar, är det söta koalabjörnar vi kommer att se. Läser vi artiklar om hur alla invandrare tar över vårt land, är det liknande sidor som kommer att komma upp när vi söker.

På det viset förstärks vår känsla av att världen är på ett visst sätt. Att det ALLTID händer en massa liknande saker, att samma typ av människor ALLTID beter sig på ett visst, förutbestämt sätt. Vi har skapat vår egen verklighet. Med tillgången till all möjlig form av information, har vi mutat in en liten ruta som vi skyddar med varje tillgänglig skygglapp vi kan hitta. Vi vet egentligen inte ett dugg mera idag. Än vi visste för hundra år sedan.

Vi silar och stylar vår verklighet. Och slår oss för bröstet, i tron om att vi faktiskt vet något.

Att leva med nackdelarna

Ihållande, även genom den vackraste melodi, hör jag missljuden. Vid varje vackert iscensatt vykort, krackelerar fernissan och plötsligt slår en däven lukt emot mig; det är inte enkelt att vara idealist. Och särskilt inte en överanalyserande, ”alla-parametrar” idealist.

Du förstår, att fullt ut ”leva som man lär” kräver väldigt mycket av människan. Av mig. Det kräver konstant uppdatering och inläsning, omfattande analyser och utvärderingar. Och det kräver bekymmersamma kompromisser: vilken förpackning socker/mjölk/pasta/bulgur köper jag i butiken? Var gör mina medvetna val minst skada? Vart reser jag – OM jag reser – vilken typ av regim stöttar jag när jag spenderar mina pengar? Vilken typ av energi skall jag välja? Är verkligen denna form av medicinering/rehabilitering/indoktrinering den säkraste/mest forskade om/trovärdigaste?

Alla dessa frågor. Som kräver svar. Kanske inte av någon annan än mig själv, men de kräver likväl svar. Så jag läser på. Läser om och läser av. Lyssnar in och tänker om. Funderar och försöker ta lika mycket hänsyn till alla sanningar. För det som slår mig gång på gång: det florerar väldigt mycket sanningar där ute. Har det slagit också er? Eller är det bara jag som hör bruset bakom melodierna?

Jag såg en liten del av ett reportage man gjort i Brasilien nu inför OS. Man intervjuade en kvinnlig fotbollsspelare från slummen. Trots journalistens frågor om vikten av att vara förebild, var det en annan sak kvinnan ville tala om: hon ville tala om allt det vi besökare inte ser; allt det som döljs nu inför världens besök i Rio. Allt det som offras och också allt det som lovas – och inte hålls.

Och det är lite så det är, det där med att vara idealist: det är svårt att bara se fernissan, lyckan och vila i det. Man ser kampen, det som offras och rastlösheten river i kroppen, utan att ge vila.

Man vill göra förnuftiga, medvetna val. Man vill se utan skygglappar och färgade glasögon och någon gång vill man kunna lyssna till melodierna utan att höra missljuden… Utan att en däven lukt slår emot en, vill man möta världen.

Men det är en av nackdelarna med att vara idealist. Att missljuden sitter begravda långt bakom trumhinnan och att stanken har krupit in under ens skinn. Jag får väl helt enkelt trösta mig med att det egentligen alltid bara har funnits några få sanningar – och att jag därför bör vara tacksam för att jag fått förmågan att vilja tänka längre. Bortom kulisserna och vykorten.