Att titta på "Anne with an E" eller "Jag heter Anne"

Jag kan inte längre hålla mig ifrån det, även om jag egentligen tänkte det. För frågan är hur intressant det jag kommer att skriva om är för andra att läsa? Men jag tänker för en gångs skull inte ens tänka på det, för detta känns viktigt för mig att skriva: ni som har Netflix – titta på serien ”Jag heter Anne” eller, som den heter på originalspråk:”Anne with an E” (AWAE)! Titta på den och njut av de tre säsongerna. Den är en sann pärla och bär flera otroligt viktiga budskap. Och framför allt: det är en mänsklig, varm, sorglig, kärleksfull och viktig serie i dagens oroliga brus. 

Det är en nyinspelning av min älskade Anne på Grönkulla av lika älskade L. M Montgomery. Som ni kanske kommer ihåg är Montgomerys böcker om Anne (och de om Emily) mina absoluta favoriter. De, tillsammans med böckerna om Laura Ingalls, räddad mig under min barndom. Det var till dem jag flydde när jag inte kunde ta vägen någon annanstans, och det var de som gav mig orken och styrkan att fortsätta och överleva. 

Jag kände mig som Annes ”besläktade själ”. Trots att hon växte upp 100 år innan mig, kände jag igen mig i hennes förmåga att komma igen, att stå upp för orättvisor, att drömma och önska sig bort och att alltid försöka tro på sig själv. Hon var full av känslor och rätt dramatisk, hon var arbetsam och god och samtidigt som hon var självständig och klarade sig själv, gav hon ofta upp sina drömmar för att andra skulle kunna följa sina. Jag älskade hennes historia. 

Jag läste allt av författaren och senare, i vuxen ålder, läste jag också allt om författaren Lucy Maud Montgomery. Jag kunde se att hon hade samma typ av mörker inom sig som man anat hos alla hennes romanfigurer samtidigt som hon begränsades av att vara en kvinna i den tid hon levde. Hon var långt före sin tid i tankar om vad och hur en kvinna skulle vara, men hennes ambitioner begravdes av traditioner och förväntningar och hon tog sitt liv vid 67 års ålder 1942. 

Böckerna om Anne på Grönkulla har jag läst om många, många gånger. Så 1985 spelades en tv-serie in om Anne – Kevin Sullivans ”Anne of Green Gables” med Megan Follows som Anne och jag blev handlöst förälskad.(Se här: Anne of Green Gables)En fantastisk filmatisering (även om den inte höll sig HELT till böckerna) och min lycka var total när jag så småningom kunde köpa alla delarna på DVD. Dessa har jag också sett oräkneliga gånger och varje gång jag är i tango-mode ser jag dem och gråter och skrattar.

Så förstod jag för något år sedan att man gjorde en ny inspelning. Med Moira Walley Beckett vid rodret (se ovan). Hon meddelade redan från början att hennes Anne var lite mörkare än den förra, lite mindre gullig men att hon framförallt varit L M Montgomerys anda och tiden trogen. Jag tycker hon har gjort ett fantastiskt arbete. Jag känner igen min Anne, men jag känner också igen Lucy Maud. Serien lyfter viktiga frågor om att bli övergiven som barn, om utanförskap, om inskränkhet, sann vänskap, tonårstid, familjeband och mycket annat. Det finns något för alla åldrar: de yngre får lite tonårsromantik, vi äldre kan fundera över hur och varför vi känner som vi gör för våra barn. Vi får uppleva underbar inkluderande feminism och fantastisk syskonkärlek, men också sorg och rädsla. Det är en magisk serie. 

Många av de ”rättrogna” Anne-fansen har irriterat sig över att Moiras Anne inte följer böckerna och att hon därför är ”otrogen”, men jag anser att hon på alla sätt skapat en Anne som L M Montgomery hade älskat. Det som är det tråkiga i det hela är att Netflix och CBC (Kanadas television) abrupt avslutade serien utan att Moira och skådesspelarna visste det. Moira hade planerat för ungefär 5 säsonger och därför blev inte alla trådar – av naturliga skäl – avslutade i säsong 3. När säsong 3 var färdiginspelad och man skulle släppa den i kanadensisk tv först, nu i höstas, kom helt plötslig nyheten: detta skulle bli sista säsongen! 

Detta har, av många ogreppbara, känslomässiga anledningar, blivit en stor sorg hos mig. Som om jag förlorat en vän. Jag har tittat på säsong 3 – 10 avsnitt – flera gånger sedan det släpptes på Netflix nu den 3:e januari. Jag vill inte tro att det är slut. Men är det det så vill jag att ni också skall se serien. För den är viktig. Särsklit viktig detta decennium. Den påminner mig om varför jag finns som människa. 

Att slutdefinieras

Jag är en ordnarkoman. Jag vältrar mig i ord och låter, smakar på dem och försöker ikläda mig i dem. På samma sätt som andra provar ett par skor eller en tröja, prövar jag ord och uttyck. Vissa ord klär inte mig. Förstår ni hur jag menar? De kan låta uppriktiga eller vackra i andras munnar, men från mig landar de i en klibbig geggamoja eller landar stumt utan studs i ett tomt eko. 

Men idag kunde jag landa i mjuk förvissning om att orden jag använde hamnade precis rätt – de till och med hakade i varandra och skapade en realitet och förde med sig ett budskap. Jag pratade med en gammal vän och kollega om att vara färdigdefinierad. Jag återberättade bitar av samtal jag haft med B, min äldsta, och jag pratade om önskan att vara färdigdefinierad. Om hur viktigt det verkar vara för vissa människor att vara färdig, klar, som människa. Och jag fortsatte med hur oviktigt det var för mig. 

Det är något som slagit mig i samma andetag som jag upptäckte att jag vet vad jag har och var jag är – jag vet också att jag inte på något sätt är ”färdig”. Jag är jag. Många miljoner jag. Trots att jag alltid är samma. Men jag är också de olika delar som förstärks i samvaro med andra. Och så länge jag inte är färdigdefinierad lever jag. Oavsett vad jag kan ge sken av. 

Att hänryckas

Det får gå hur det vill. Med denna sommar. För jösses vilken magi maj har bjudit på! Jag är hänryckt och lycklig. Fullkomligt. Det är en overklig känsla att liksom redan vara fylld av det som man så ivrigt väntar på. En mycket behaglig känsla. 

Ja, ni vet ju det redan. Att maj 2018 har bjudit på en fantastisk försommar, fantastisk grönska, dofter och solvarm hud. Varje eftermiddag och kväll har känts som semester. Ni vet, den där fullkomliga känslan av avslappning?

När känslan är så fullkomlig finns det inte ord att beskriva den. För det är en sådan gåva att kunna bli såhär avslappnad i maj, i denna tid. Det är en sann ynnest att ha fått denna tid – oavsett vad som väntar. För jag är väl medveten om att sådana här vattenhål inte slösaktigt delas ut hur ofta som helst. Och kanske är det just därför jag värdesätter detta så mycket. 

Jag hoppas innerligt att ni alla har haft en möjlighet att stanna upp i denna hänryckningens tid – även om livet kanske är varit mörkt och svårt. För även om ni bara har kunnat vila några ögonblick i den, är de ögonblick värda sin

stund i guld. Och värda att skriva ett inlägg om. 

Att fånga mellanrummet

För första gången på så länge jag kan minnas har jag fångat det gäckande mellanrummet, tiden mellan hägg och syren. Ett mellanrummets ögonblick som har tytt sig som en sägen, något jag läst om och hört talas om, men aldrig upplevt. Jag har tänkt att det kanske bara är något som existerar i ord – nedskrivet och nedärvt så att vi alla kan få en gemensam bild när vi hör orden. 

Men så fångade jag det i år. 

Och det är helt magiskt. 

Jag har sett lövverken tätna, knopparna brista och andats in fågelkvitter, barnskratt och grilldofter. Och jag har upplevt häggen och fångat syrenernas födelse. Det har varit obeskrivligt att i en tid som denna, med all oro, all alternativ, individuell faktatolkning, bara få vara. Mitt i ett ögonblick. 

Tacksam för mellanrum att vara i. 

Att fortfarande brinna

Och nej, jag har inte slutat brinna. Brinna för solidaritet och humanitet. För allas rätt till att behandlas värdigt.

Ibland måste man dra ner lågan lite för att kunna höra de rösterna som är allra svagast – de tunnaste, minsta. Ty ibland tillhör de fienden och det är av avgörande betydelse att känna fiendens röst, att förstå den och väga den. Man måste också våga höra tvivlet i de egna leden, lyssna till rädslan och ängslan, för känner man icke den, kommer man inte att ha något för de egna orden att landa i – de kommer bara att spridas som obetydliga stoft i vinden.

Var sak har sin tid, sin plats. När någon är stark kan någon annan backa. Turas om. Omformulera, omstrukturera. Det ena utesluter inte det andra. Min eld har aldrig handlat om mig, om att jag skall höras. Min eld har alltid handlat om mitt budskap – budskapet om att vi inte kan existera utan varandra. Varje sig vi vill eller inte: vi är alla sammakopplade på något sätt och därför måste vi lära oss att leva tillsammans. Och vi som, genom slumpens försyn, fått fördelar genom att födas och leva just här, har ett ansvar för att dela med oss av det vi fått.

Och det kan vi göra på olika sätt, var och en efter förmåga: le mot din nästa, säg tack. Agera på ett sätt så att det inte är till besvär för andra människor. Var rädd om världen, naturen och människorna. Uppträd på ett värdigt sätt. Delta i demokratin. Delta i din kommun. Lyssna på människor.

Lyssna på människor. Lyssna till de minsta rösterna. Lyssna på din fiende. Och glöm aldrig din eld. Även om andras eldar brinner starkare.

Att ha på fötterna vid diskussioner som leder vidare

Vad glad jag blir för att mitt förra inlägg renderade en sådan klok kommentar! Ty ibland, rätt så ofta, så hjälper det att lyssna på när andra formulerar det man kanske vill säga. Ni vet, man tänker och tänker själv, och så snurrar man in sig i den ena tanketråden efter den andra och så till sist vet man bara att man har ändan där bak.

Jag är ju lärare. Och som sådan har jag i uppgift att fostra demokratiska medborgare. Förutom att lära ut mina ämnen. I mina klassrum försöker jag alltid ha högt i tak och ge utrymme för väldigt mycket olika tankar. Man måste, som ung vuxen, få prova sina idéer mot andra och vid ett förlåtande klimat uppstår en mängd olika samtal. Vi diskuterar högt och lågt och jag måste hela tiden komma ihåg att inte förringa någons tanke, inte kränka någon och inte döma någon.

Mina elever står i behovsställning gentemot mig. Jag ger dem betyg, vilket de är smärtsamt medvetena om, och det gör att jag inte kan köra på i en diskussion som jag kanske skulle i det privata. Jag måste förhålla mig respektfull till värderingar, tankar och idéer de har med sig och svara på deras oro och frågor på ett sätt som lämnar plats för egna tankar. Det är så den egna förmågan till resonerande, empatiska tankar utvecklas. Jag försöker ge goda exempel; förra läsåret jobbade jag mycket med Magda Gads artiklar och Chimamanda Ngozi Adichies noveller och tal.

Den senaste veckan har det funnits ett behov av att prata om #metoo. Och jag vill hjälpa mina elever genom att leda dem igenom deras funderingar. Det är ett fantastiskt ansvar man har som pedagog – fantastiskt att få ta del av alla rädslor, all ilska, undran och glädje. Och då hjälpte Evelina mig – genom sin kommentar på mitt senaste blogginlägg. Så klart att jag måste hjälpa eleverna att sortera i de olika delarna! En annan av mina bloggsystrar delade en debattartikel från ÖP http://www.op.se/opinion/debatt/debatt-kvinnojouren-viktigast-med-metoo-du-ar-inte-ensam?referrer=app om vad man kan GÖRA med allt det som nu blottats så tydligt. Ty många av mina elever vill veta hur de kan hjälpa till, vad de kan göra. Artikeln föreslår bland annat följande:

”Och förändringsarbete behövs på många plan:

• lagstiftning

• praktik/handläggning på myndigheter

• praktik/handläggning på arbetsplatser

• utredningar hos polisen

• hantering i domstol

• beskrivningar i medierna

• sexistiskt språkbruk

• stöd till utsatta

Men just nu lyssnar vi och låter berättelserna komma. Nu är det viktigt att den som har en berättelse kan lämna den till en omgivning som tar den till sig. 

Med omfattningen av berättelser om övergrepp och sexuella trakasserier visas vidden av problemet med mäns våld mot kvinnor, strukturerna blir tydliga. Grunden finns i bristen på jämställdhet, i bristen på respekt för kvinnor – och konsekvenserna är ett folkhälsoproblem.

Det är dags för män att göra upp med grabbkultur, ryggdunkande och sexistiskt medlöperi och börja ta ansvar för maskulinitet och börja förändra unkna normer.”

Och precis detta är det som jag nu kan använda mig av när diskussionerna i mina klassrum, i min vardag, fortsätter. Nu känner jag att jag har lite mer på fötterna.

Att hoppa

Vi pratade om det. Vid det sista tillfället vi sågs; om att våga hoppa, att det liksom bara var det steget kvar. För nu hade vi gjort hela utbildningen och skulle få våra diplom – nu var vi diplomerade ledare. Så det är det jag skall göra. Hoppa. In i något nytt. Eller ut ut något känt.

För snart ett år sedan, i november 2016, var jag iväg på assessment, en uttagning, inför Morgondagens Ledare 2017. Jag klarade den uttagningen, liksom jag klarat tre steg innan. Jag fick veta att jag var antagen och skulle få börja utbildningen i februari 2017 som en av 30.

Det har varit en fantastisk tid. En otroligt lyxig tid där jag dels fått många mycket bra föreläsningar och dels fått tiden till att göra en massa djupdykningar i det som är jag. När i livet får man en sådan här möjlighet? Att på allvar och riktigt faktiskt vara tvungen att rannsaka sig själv och dessutom få återkoppling av fyra andra vuxna? Det är alltför få förunnat.

Morgondagens Ledare bygger dels på föreläsningar om, bland annat, utvecklande ledarskap, samtal och kommunikation, arbetsrätt, arbetsmiljö, budget och hur det är att arbeta i politiskt styrda organisationer, men också på principen om SSL – självstyrt lärande. I SSL-gruppen var vi fem vuxna som genom samtal, uppgifter, case och återkopplingar, utvecklades tillsammans. Det finns en otrolig styrka i en SSL-miljö.

Det är främst den gruppen jag kommer att sakna. En grupp där jag kunde lyfta vad som helst och veta att jag skulle lämna mötet med, om inte en lösning, så i alla fall ny idéer kring något som kanske kunde närma sig en lösning. De var mina vapensystrar och bror och vi delade det mesta.

Och nu är det slut. För att bli början på något nytt. Och det var vi överens om: att vi faktiskt kan det här med att leda på ett utvecklande och inkluderande vis. Så nu är det bara det sista kvar: att ta steget ut och hoppa, vissa om att det bara kan gå på ett sätt: bra.

Att avlägga räkenskap

I nästa vecka är det dags för min examination i utbildningen Morgondagens Ledare. Nio månader har då gått sedan starten och nio månader har då också gått sedan jag avslutade mina politiska uppdrag och mitt aktiva liv i politiken. De första nio månaderna i mitt vuxna liv utan möten, utan material att läsa in, motioner som skall skrivas, läsas och handlingar som skall gås igenom och bildas uppfattningar kring. Nio månader. Så lång tid som det tar för ett barn att möta världen utanför.

Och hur har det då varit? Hur har det känts? Vet ni, det börjar kanske bli dags att avlägga räkenskap, att redogöra för det? Ty om jag skall formulera mig i skrift till er, måste jag ju uttrycka i klara ord det jag så luddigt tänker. Nåväl, vi gör ett försök:

Jag har fått så otroligt mycket tid till vardagen, den där som liksom sker hela tiden, den där som jag alltid innan upplevt som lite egoistisk: jag läser romaner, tränar, läser in mig på forskning kring mitt yrke, sjunger, hinner se färgernas skiftningar och reflekterar kring saker som hybris. I sig är dessa saker inget jag låtit bli innan, men då har de skett EFTER alla mina politiska ”måsten”, med den effekten att jag sov fyra timmar per natt. I nästan tjugo år.

Ni ser, politiken för mig har alltid varit mitt sätt att göra min samhällsmedborgerliga plikt på. Och skall man utföra sin pikt skall man ju göra det ordentligt. Vara påläst och kunnig. Ta ansvar för det man gör och alltid göra så gott man kan. Att vara kommunpolitiker är som att vara med i en handfull föreningar: man deltar i kvällsmöten där man hjälper till med förberedelser, skriver protokoll, man är ute och informerar, deltar i marknader, håller torgmöten, gör studiebesök. Man arbetar på sitt jobb – i mitt fall som lärare på 100 % - men man är ALLTID också politiker. I matbutikerna möter man medborgare som undrar, ställer frågor. På kvällar och helger och högtider, ringer människor som behöver svar och hjälp. Mailboxen är full av frågor från andra organisationer, medier; medmännsikor som vill informera, upplysa, ställa frågor och ha svar.

Och man gör det samtidigt som allt annat: man bakar till ett torgmöte och så kör man till ett fotbollssammandrag och deltar på föräldramöten och styr upp klasskassor och deltar på aktiviteter och säljer korv för fotbollsföreningen och föreläser om vägskatter och tvättar matchställ och sitter ordförande i en fritidsförening och delar ut flygblad och samlar in pengar och så tvättar man och klipper gräs och målar hus och tar hand om skrubbade knän och ledsna kompisar och hjälper föräldrarna att koppla upp sitt fibernät och försöker klämma in någon middag och bakar pepparkakshus från grunden och gör julgodis och klipper häcken och ruskar ur strandsand ur badlakan och tokar golv och torkar snor och torkar tårar och krattar löv och. Ja, ni ser. Samtidigt som man är tillgänglig politiker. Med ansvar över kommunmedborgarnas skattepengar.

Det är fantastiskt att få vara en så tydlig del av en demokrati. Att få vara en tydlig del av ett ansvar. Att ha fått förtroende för att vara det. Och därför kan jag sakna det. Att få bära din och min oro på axlarna och faktiskt vara ansvarig för den. För det är bara då man man tydligt blir manad till att göra något åt det som skaver. Och det tydliga mandatet och ansvaret kan jag sakna. För i dagens imaginära verkliget på sociala medier får man inget reellt gjort – man duttar hit, man duttar dit. Och så sitter man på sin kammare och hummar. Jag tycker om att göra saker i verkligheten: att skänka en filt till den som fryser, att hålla upp en dörr, att följa någon som är rädd och ensam till något som känns tryggare för dem. Och det kan jag sakna. Att i min roll som politiker få hjälpa till att baxa denna värld åt det håll som jag önskar.

Det andra då? Allt jobb? Det saknar jag faktiskt inte. Om jag skall vara helt ärlig. För det är ett otroligt jobb alla min politkerkollegor lägger ner – oavsett partitillhörighet. Och idag kan det kännas som ett arbete som verkligen strävar på i motvind. För ojojoj, vilka underliga uttalanden som kommer ifrån våra partier. Sittandes så här på sidobänken känner jag inte ens igen mitt eget parti ibland. Och det är tungt. För jag har ju lämnat. Och om jag vill påverka måste jag in i spelet igen.

Och jag vet inte om jag vill ge upp min vuxna vardag för det. Det nio månader gamla livet. Inte riktigt än. I alla fall.