Att novellutmanas 1

Så slår äntligen den svala försommarluften mot henne. 9År dröjer sig kvar en kort, stulen sekund vid köksfönstret. Hon tittar fascinerat ut över halvdagern. Över hur ljuset verkar tvinga mörkret tillbaka och hur gatans alla småfåglar bestämmer sig för att det nog är morgon. Det hörs kvitter ifrån buskarna och det doftar dagg. Fräscht. Känns förlåtande. Överslätande. Så drar hon, 9år, ett djupt andetag och lämnar fönstret. Vänder tillbaka. Mot det som SKALL och MÅSTE.

Den dyrbara halvdagerluften når inte särskilt långt in i köket i kedjehuset. I den tända kökslampans sken kan man fortfarande skära fyrkanter ur den tjocka röklukten. Rökslingorna krumbuktar sig runt den orangea glaskupolen på lampan. Det stora furubordet är fullt av glas. Stora och små. Fastklibbade och omkullvälta. På bordet ligger högar av mynt kvar efter pokerspelet. Kladdiga. Askfat. Överfyllda. Brännmärken efter att De inte orkat hålla sig upp mer.

Golvet är geggit. Fötternas rörelse över det blir ryckigt då varje steg smackar fast i underlaget. Allting är en enda röra på diskbänken. Tomma 75:or och 37:or. Burkar. Hela ibland. Hopknycklade andra gånger. Någon har kräkts. Med den goda smaken att åtminstone ge sig på ett försök att göra det i diskhon. Köksduken ligger sönderriven i ett hörn. Skåpsluckor står öppnade. Det ser ut som det brukar. Efter en sådan kväll. Och natt.

9år tittar upp mot klockan. Något efter tre. Hon vet att han somnat nu. För det är hon som försiktigt lett honom in i sovrummet. Hon väckte honom där han somnat på hallgolvet efter att den siste kamraten till slut gått. Hon såg det, ty hon låg på magen på övervåningen och kikade ner mellan trappans spjälor. I natt hade hon fått ligga där rätt länge. Innan de gick. Tack och lov hade de varit så pass tysta denna gång att de inte väckt syster.

Hon hade lett in honom i sovrummet och lagt en filt över honom. Hon visste att han skulle kliva upp sen, sedan när hon blivit klar och gått upp igen till sig och tvätta av sig och lägga sig ordentligt. Det var deras oskrivna ritual. Hon visste vad som behövdes göras nu.

I en plastsäck samlade hon i hop tomflaskorna. Alla slattar hällde hon ut – till sista droppen. I en annan säck samlade hon burkarna. Hon ställde ut dem båda i förrådet bakom garaget. Så fyllde hon en hink med skållande hett vatten. 9År började skrubba bort spyan. Utan att hulka. Så var det diskbänkens tur. Hon skrubbade. Tvättade. Sköljde. Torkade av med en ren kökshanduk. Den gamla slängde hon i tvätten. Fram med en skräppåse. Så tömde hon alla askfaten. Slängde alla äckliga mynt. Slaskiga spelkort. Diskade alla glasen, torkade dem och ställde undan dem. Stängde skåpsluckorna. Torkade av skåpen. Torkade av bordet och lade på en ny duk. Ställde in stolarna runt bordet.

Till sist vände hon sig mot golvet. Fyllde sin hink på nytt. Klockan fyra på morgonen, en tidig junimorgon, låg 9år och knäskurade köksgolvet och de två plastmattorna. Äntligen började den inpyrda röken skingra sig något och genom det öppna köksfönstret strömmade en kakafoni av fantastiska fågelstämmor. När hon var klar sträckte hon så på ryggen. Hon hällde ut sitt smutsvatten. Sköljde ut trasan och gick ut med soporna. Nu kunde mamma komma hem.

Om ett par timmar skulle mamma komma genom dörren efter sitt nattskift. Det var den perioden just nu. Pappa ledig, mamma natt. Om en vecka skulle mamma vara ledig och pappa jobba förmiddagsskiftet. Då såg skräcken ut på ett annat sätt. Då var oron färgad med andra färger. Så var det. Fyra olika lägen. Treskift och en veckas paus. Fyra olika lägen. 9År dröjde en stund vid fönstret. Så underlig världen var ändå. Samma värld men ändå så olika. Hon stängde fönstret.

Klockan halv fem kunde så äntligen 9År somna. Om ett par timmar skulle hon upp. Skolan missade man inte. Och fåglarna kvittrade.

Att sprängas av glädje

Kan inte riktigt fatta det. Ta in det faktum. Det faktum att jag kommer att kunna säga att jag är författare. Inte enbart av motioner, insändare och debattartiklar, utan: mitt namn kommer att stå på en RIKTIG BOK!!!! En skräckantologi från LiLMedia. Med klassiska skräcknoveller av fem kvinnliga författare. Förstår ni min lycka?

Det är svårt att ta in. Ty jag har alltid vördnadsfullt hållit böcker i handen, luktat på dem och slukat ord. Mina hjältar har varit författarna – de som skrivit och format bokstäverna till ord och magiska meningar. De är de som lagt orden i munnen på stora politiska ledare, de som ändrat och förklarat historiens gång. Ibland på gott, ibland på ont. Så därför är det stort. Att få kalla sig författare.

NATTMAROR heter antologin med noveller. Kvinnor som skriver skräck/rysare/thrillers. Klassisk skräck. Hoppas, hoppas ni vill läsa den!

"Ett tåg utan passagerare som skenar genom natten, en joggare som förhandlar med döden och en polis som blir bjuden på en märkligt välsmakande köttgryta... 

I boken Nattmaror skriver fem författare från LiLmedia förlag gammaldags skräckberättelser för en ny generation. Här finns inga snygga tonårsvampyrer eller sexiga varulvar, bara sådant som ger kalla kårar under mörka kvällar."

Författare: Åsa Lundgvist, Lotta Modin, Paulina Wennerlund, Camilla Lindberg OCH Monika Breti

Att fällas

Så står hon där. I den lokala affärens kassakö. Envist koncentrerar hon sig på att lägga upp vara efter vara, med ean-koden åt rätt håll. Underlättar för kassörskan gör hon minsann. Ett sant föredöme är hon. Det kan ingen säga något om. Varorna är noga utvalda. För att se sådär lagom avmätta ut: en häftigt ihopslängd finare middag för två, med lite olika exotiska grönsaker och nötter. En dyrare bit kött. Roligt utvalt snacks till barnen. Inget banalt smågodis inte. Handpressad juice utan tillsatser från det dyrare märket.

Hon packar snabbt och metodiskt. Tyngre saker längst ner. Hon har lite bråttom. För livet levs ju just nu därute och hon är hela tiden på språng. Mitt i det. Faktiskt. Med klapprande klackar skyndar hon så ut genom stormarknadens dörrar. Utan att tillåta sig en enda blick bakåt. Bakåt på de andra.

De andra. Som står där. Med sin GEMENSKAP gubevars. Som handlar till en genemsan fotbollsfest. Grannfest. Cykelfest. Gemensam för dem. Men inte för andra. Alla. Inte för att hon bryr sig. Det minsta. Men i alla fall. Hon tänker inte ens låtsas om dem. Och deras gemenskap. Men skulle de ha sett åt hennes håll så hade de ju kunnat se att hon minsann var upptagen med annat. Om de nu ens hade funderat på att fråga. Så hade hon inte haft tid. Alls.

På något underligt sätt har hon blivit fälld. I någon osynlig domstol. Till att vara utanför gemenskapen. Utan att hon fick lov att föra sin talan och utan att vittnen hörts. Någon gång någonstans har man bestämt. Punkt slut. Och här står hon. Med tre matkassar i händerna med mat köpt för att antyda ett liv som faktiskt inte levs.

Men. Hur är det egentligen med den domen? Fällde hon sig själv? Egentligen? Genom sina invanda mönster gentemot sig själv. Var det kanske med hennes egen röst domen lästes upp? För man närmar sig ett djur i en fälla endast ett par gånger. Och bara mycket försiktigt. I alla fall om man kommer med rent hjärta. Biter djuret ifrån då är det mycket få människor som närmar sig igen.

Så vem fäller vem? Medverkar vi till vår egen dom? Dömer vi ut andra då vi är begränsade till att tolka det outsagda med vårt eget språk? Är det vår begränsning som dömer oss, fäller oss? Hon anar nog inte det, tänker inte ens i de banorna. Inte hon, när hon biter ihop käken ute i bilen och drar på bilstereon. Och inte de, som planerar fester med folk som de egentligen inte känner. Och där går de. Alla fast i en fälla. Eller inte.